Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

The Fighter, recensionen

by

The Fighter
Betyg 4

The Fighter bygger på en sann historia om de två halvbröderna Micky Ward och Dicky Eklund. Men det är egentligen inte en boxningsfilm i traditionell bemärkelse. De två halvbröderna är boxare och boxning har en del i handlingen men filmen handlar framför allt om relationerna mellan människor i en trasig familj och om att som lillebror våga ta för sig och kräva sin rätt.

Dicky, storebror, spelas av Christian Bale, har haft en karriär som boxare, men håller på att köra sig själv i botten som narkotikamissbrukare av crack. Trots att han håller på med crack vill han vara tränare åt sin lillebror Micky.

De bor i en småstad i USA och förutom de två bröderna består familjen av sju systrar, mer eller mindre asociala som sitter hemma framför tv:n och låter deras mamma styra och ställa allt. Mamman är manager åt lillebror Micky och det ställer till det för honom. Han coachas inte med varsam kunnighet direkt.

Lillebror Micky, spelad av Mark Wahlberg, är en rätt hunsad lillebror. Men så träffar han en tjej och flickvännen ger honom råg i ryggen att börja gå sin egen väg, ta sina egna beslut – och då tar det hus i helvete. Mamma och de sju systrarna protesterar vilt.

Filmen hade en hel hög av Oscarnomineringar och fick två Oscar-statyetter för skådespelarinsatser: Christian Bale fick en Oscar för bästa manliga biroll och Melissa Leo fick priset för bästa kvinnliga biroll, hon spelar mamman.

Två välförtjänta priser: Christian Bale går alltid in till hundra procent för sina roller. Han rör sig som en nedgången knarkare och bantade för att agera som den magre crackmissbrukaren Dicky. Melissa Leo gör den vidriga mamman så trovärdigt att jag blir arg på henne.

Regissören David O. Russell har bland annat gjort filmen Three Kings tidigare. Han har studerat politik på Amherst College och tog examen där 1981. Hans politiska ådra märks i hur filmen skildrar människorna. Filmen är mycket mer än skildring av fattig underklass i Lowell, Massachusetts under 1980-talets USA än en film om en mans väg till en boxningstitel. Det är ganska skrämmande att filmens handling utspelar sig under 1980-talet. Det känns mycket mer om 1950-tal, vilket visar hur långt bort den välfärd vi ofta tar för given är för underklassen i USA.

Det var svårt att betygsätta filmen. Vi var tre som såg filmen samtidigt. En ville ge betyg 5, en betyg 3 och en ville ge betyg 4. Filmens styrka är skildringen av människorna och att det är flera överraskande vändningar i filmen. Det som kan vara negativt är att en del trots allt är ganska givet hur det ska gå. Jag kan ha lite svårt för Christian Bales sätt att spela, som kan bli för mycket. Men det är en välgjord film och engagerande på flera sätt, så betyget blev 4 av 5.

Fredrik Fyhr har också recenserat filmen.

Fler recension av The Fighter hittar du hos Kritiker.se

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Alla älskar Black Swan

by


Black Swan
Betyg: 4

Filmen Black Swan hyllas av kritikerna. Natalie Portman fick en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll för sin tolkning av balettdansösen Nina.
Black Swan utspelar sig i balettmiljö, Nina är en hårt tränande ung balettdansös som fått chansen att få gestalta huvudrollen i den klassiska dansföreställningen Svansjön.
Nina bor fortfarande hemma hos sin mamma, som en gång fick ge upp sin karriär som balettdansös när hon blev med barn och födde Nina. Nu ska Nina uppfylla alla hennes förväntningar och bli den berömda dansös hon aldrig blev själv.

Nina är den typen av kvinna som ska göra allt perfekt, har stenhårda krav på sig själv och inte anförtror sig åt någon. Hård press från sin mamma, hård press från sig själv, hård press från teatern och hård konkurrens och ingen att prata med – dessutom verkar det som om hon sexuellt dras mer till kvinnor än till män, vilket hon inte vågar yppa för någon. Det är mycket som sägs mellan raderna – som det är med bra filmer.

Black Swan har en mängd bra skådespelarinsatser, det är en vacker film som stark mystisk stämning. Vad är verklighet och vad är det som sker inne i Nina, vad är hallucinationer och vad är dröm och fantasi och vad är det som händer? Det finns inga skarpa gränser och den som sett eller läst ”Svansjön” anar väl vad det är som är på väg att hända.

Kerstin Gezelius i DN gav betyg 5 av 5:

Och crescendot till ”Black swan”, i alla fall fram till det allra, allra sista slutet, som man kan diskutera livligt för och emot (bara en sån sak, det är ju ett tag sen), är så pompöst skrämmande och njutningsfyllt att det helt enkelt inte kan bli bättre. Nathalie Portman far som en projektil in i evigheten på svarta vingar med ett stelt grin av salig smärta över ansiktet, eller ”pain” som hon har lyckats förvandla det till. Hon är bokstavligen både dolken och såret den tillfogar. Hon är perfekt.

Filmen är välgjord, suggestiv och vacker och så stark att det gjorde ont i magen. Jag skulle vilja skaka liv i Nina, få henne att släppa taget och våga leva, få henne att göra uppror mot mamman utan att skada sig själv.
Att inte kunna göra det, ger en maktlös känsla. När en film påverkar en så kraftfullt, då är det välgjord, det går inte att komma ifrån.
Jag önskar att filmen inte bara blir mottagen som en bra filmupplevelse utan att vi också kunde prata mer om vad som händer människor som utsätts för så stark press. Den är vidrig i hur den skildrar mammans sätt att trycka ned dottern, den är skrämmande hur den skildrar det psykiska sammanbrottet och hur ensam Nina är.

Relaterat:
Svenska Dagbladet gav betyg 5 av 6.
Recension i Kulturnytt
Dagens Nyheter rekommenderar fler balettfilmer.
DN om de desajnade kläderna.
Fler recensioner:
Aftonbladet, Expressen, Kulturnyheterna, Göteborgsposten.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Från pressvisningen av Rango, en av de bästa animerade filmerna på länge

by

Rango
Betyg 4

Rango är en kameleont. När den datoranimerade filmen om kameleonten hade pressvisningen hade jag inga problem att få med mig en åttaåring på visningen. Han hade sett Rango i tv-kanalen Cartoon Network.
– Rango är en ödla som vill vara en cowboy, berättade åttaåringen för mig före visningen.

Nu har Pirates of the Caribbean-regissören, Gore Verbinski, tagit sin an kameleonten och skapat en animerad långfilm. I den engelska versionen görs Rangos röst görs av ingen annan än Johnny Depp och bland övriga medverkande kan vi höra Bill Nighy, Isla Fischer, Ray Winstone, Abigail Breslin och Harry Dean Stanton.

Datoranimationerna är mycket skickliga, det är en snygg film. I Sverige lanseras den med en sju-årsgräns. Det är bra. För även om det är en familjefilm tror jag att den vuxne får ut minst lika mycket som ett barn, om inte mer. Skämten är många gånger på alltför avancerad nivå för barn och ordvalet i den svenska översättningen är inte alltid anpassat för barn. Ord som ”ömsesidig” till exempel, används. Det är inget negativt. Även om en film är animerad behöver den inte vara för enkel.

Rango är en kameleont som är ett husdjur och bor i ett akvarium där han roar sig med att sätta samma små skådespel med sig själv och några leksaker i rollerna. Under en bilfärd trillar Rango ut ur akvariet och bort från sin ägare och hamnar i en liten stad i en ökenstad i Vilda Västern. Rango tar efter invånarna och låtsas vara mycket tuffare och hårdare än han är. Stadens invånare blir imponerade och väljer honom till sheriff.

Det är en utsatt stad han hamnat i och livet blir allt svårare för invånarna eftersom vattnet sinar och försvinner. Rango måste ge sig ut på jakt efter vattentjuvar. Filmen är rolig, spännande och underhållande men har en del att säga också, budskapsmässigt. Både att den som har vattnet har makten men också hur det är att hamna i en miljö där allt känns tufft och hårt. Barn som börjat i skolan kan säkert känna igen känslan.

Filmen är välgjord och den flirtar med och driver med många Vilda Västern-klicheer. Slapstikshumorn kanske jag inte roas så mycket av, men de yngre skrattade gott.

Musiken är en njutning. Härlig spaghettivästern-musik. Wow.

Jag såg filmen tillsammans med en åttaåring, en elvaåring och en tjugo-ettåring. Alla tre gillade filmen och var överens med mig om betyget. Själv ska jag se om den. Det är den värd.

Det är dessutom ett plus att varken Pixar, Disney eller Dreamworks har haft med den här produktionen att göra. ”Rango”kommer från specialeffektstudion Industrial Light & Magics och är deras första animerade långfilm.

Spelet som bygger på filmen fick dock rätt dåligt omdöme i Svenska Dagbladet. Det ska dock inte filmen lastas för.
Filmen sticker ut och är en av de bättre datoranimerade filmerna jag sett på länge.

Relaterat: Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Aurora – filmen som fångar känslan av att hamna i en Kafkabok

by

Aurora
Betyg 3

En man går över spåren till pendeltåg, eller någon liknande slags tåg i Rumänien. Han går in på sitt kontor i en bullrig mekanisk verkstad. Han träffar en kvinna och en liten flicka, han träffar en äldre kvinna i en fallfärdig lägenhet, han går omkring som en levande död och skaffar delar till ett gevär.

Aurora av den rumänska regissören Cristi Puiu, som hyllades så för sin debutfilm Herr Lazarescus död, är tillbaka med en tre timmar lång film som är en slags absurd thriller filmad som om det var en realistisk dokumentär med regissören själv i huvudrollen.

Puiu spelar den deprimerade mannen som filar på sitt gevär och tycks leva ett känslolöst liv och han är så bitter och sur att det gör ont i en att se. För att inte förstöra filmen och vara en spoiler tänker jag inte berätta vad som händer i filmen, varför han gör i ordning geväret.

Puiu är en regissör som leker med filmens språk och utnyttjar och testar filmens schabloner för att se hur vi uppfattar saker, hur vi tolkar vad filmen visar upp. Filmen berättar inte vad människorna har för relationer, det är vi själva som fyller i och tolkar.

Det är spännande och när allt utspelar sig i ett deprimerande nutida Rumänien är det som att fyllas av samma känsla som böcker av Kafka ger mig.

Att sätta betyg på den här filmen är svårt, mycket svårt. Den är lång. Den första timmen kändes väldigt lång och träsmaken från de inte alltför bekväma stolarna på Folkets bio kändes mot benen i kroppen. Men efter en och en halv timme flög tiden iväg och jag blev överraskad att tre timmar gått. Det blev betyg 3, för filmen är fascinerande och stark, men ändå delvis för lång. Den blir mer som en film för filmälskare och filmkritiker och filmexperter, än en film för alla.

Aurora är en svart film, en absurd thriller, så svart att det blir lite roligt, som en mörk komedi.


Axel Andersson är delvis kritisk till filmen och skriver i sin blogg:

Det är tre timmar rumänsk uttryckslöshet i slitna lägenheter och på slitna gator. Puiu går omkring med sitt gevär. Röker. Bär upp ett element från förrådet. Dricker kaffe. Tittar på elementet. Duschar. Står alldeles stilla som vi gör, i verkliga livet.

Puiu överskattar sin förmåga som skådespelare och underskattar sin förmåga som regissör. En film med samma idé som istället för dramatik framför mynningen försökt sig på något mer komplext hade haft alla möjligheter att infria förväntningarna på Puiu som är högt ställda efter debutlångfilmen ”Herr Lazarescus död” från 2005. Hans filmspråk är eget och befriande skoningslöst i sin smutsiga visuella realism.

Jeanette Gentele i Svenska Dagbladet gav betyg 4 och skriver:

Regissören Cristi Puiu, som också spelar huvudpersonen, har reducerat det filmiska ned till något som bäst kan beskrivas som superrealism. Det tar tio minuter i mörker – ser ut som det är filmat i befintligt ljus – innan han och hans flickvän tagit sig upp ur sängen, gått på toaletten och fått på sig kläderna under så gott som kompakt tystnad.

Relaterat:
Aftonbladet, Dagens Nyheter, Expressen, SVT Kulturnyheterna, Sydsvenskan.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Bio: Sarahs Nyckel

by

Sarahs Nyckel
Betyg 4

Originaltitel: Elle s’appelait Sarah

Regi: Gilles Paquet-Brenner

 

Paris 1942. Sarah, en judisk flicka på 10 år, gömmer sin lillebror för den franska polisen. Hon låser och stoppar sedan nyckeln i fickan i tron om att hon snart ska vara tillbaka. Så blir inte fallet. Polisen har för avsikt att samla alla judar och föra bort dem. Utom sig av förtvivlan försöker Sarah att ta sig hem igen. Hem till lillebror. Parallellt med denna historia får vi följa journalisten Julia, som 60 år senare blir ombed att skriva ett reportage om händelserna i Frankrike. Efter att ha börjat gräva i händelserna upptäcker Julia att hon bor i samma lägenhet som Sarahs familj.

 

Filmen är baserad på Tatiana De Rosnays roman med samma titel och berör ett ämne som har filmatiserats många gånger innan. Det är svårt att greppa det ofattbara som hände under förintelsen och hur många familjer som slets isär och många mödrar som fick skiljas från sina barn. Jag tror det är viktigt att se dessa enskilda berättelser. Även om det som i detta fall är fiktion.

 

Filmen hoppar mellan de parallella berättelserna och flyttar sakta men säkert över fokus från 1942 till nutid och tack vare att Gilles Paquet-Brenner gör detta på ett snyggt sätt finns hela tiden händelserna från Frankrike i ens bakhuvud.

 

Kristin Scott Thomas som spelar journalisten Julia, är en stor bidragande faktor till filmens känsla behålls. På ett utmärkt sätt levererar hon en ängslan och ett tvivel som kan gnaga oss. Filmens tempo sjunker något framåt slutet men ersätts då av bra dialog.

 

Trailer