• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Recension av Immortals – en film inspirerad av grekisk mytologi

11 november, 2011 by Redaktionen

Titel: Immortals
Betyg: 2
Svensk biopremiär: 11 november 2011

”I can’t change the future, but you can.” Väl valda ord från karaktären Phaedra (Freida Pinto), som bekräftar vad film- och genusforskare redan hävdat. Nämligen att kvinnliga karaktärer inte har benägenhet att föra handlingar i film framåt på egen hand. Istället agerar de kurviga stödkryckor åt de haltande manliga huvudkaraktärerna.

Från feminint objekt till maskulint sexpack. Theseus (Henry Cavill) är den stundtals halvnakna bondbastarden som brutalt misshandlar handlingen framåt med sina knytnävar. I andra sidan av boxningsringen finner vi hyperhesa Kung Hyperion (Mickey Rourke), som gått och blivit blodtörstig artist. Inte artist som i konstnär, utom som i att vilja ha ihjäl en hel art. Puckat nog sin egen.

För att fullfölja den mänskliga förintelsen samlar Hyperion ihop ett gäng grekiska hunkar för att ge sig ut och söka efter den legendariska Epirusbågen. Det är ett vapen som tillverkats uppe i det blå av krigsguden Ares (Daniel Sharman). Med en fasansfull kraft som släpper lös hämndlystna titaner från sitt ruttna underjordiska fängelsehåla. Med det får Hyperion möjlighet att utplåna såväl man som Gud.

Men vänta, det är inte över än! Den halvnakna, skökeuppfostrade bondbastarden Theseus visar sig vara lite extra tjenis med Zeus. Åskguden och de övriga elva gudarna ligger givetvis inte bara på sina molndivaner och knaprar vindruvor. Hur skulle de kunna göra det när hunk efter hunk tar sig ett dopp i floden Styx? Enligt en uråldrig lag, som borde ha skrivits om för länge sedan, får inte de Olympiska Gudarna lägga sig i kriget mellan Kung Hyperion och mänskligheten.

Istället tar Zeus och pekar ut någon udda filur att rädda hans skimrande gudaröv. Det är således upp till den goda Theseus att klå den hesa kungen med hunkjuntan. Att grabben sedan slaktar individer i samma takt som Scan trollar fram skinka är en annan femma.

Tack och lov bjuder inte den här filmen enbart på sprucken kokkorv, utan även hutlöst vackra miljöer och piskande action. Tarsem Singh, korvfestfixare tillika filmens regissör, tycks nämligen ha sneglat lite väl intensivt på Zack Snyders rostiga blixtlås. För i vilken annan film kan man skåda hundratusentals halvnakna, testosteronprimitivt skrikande greker på en och samma skärm? Vad sägs om i 300 från 2007, som redan då kändes otroligt pre-femininitetsvåg à 1990-tal.

Immortals baseras på den grekiska mytologin. Typ. Lite. Eller knappt alls. Filmen känns snarare baserad på en film som är baserad på en fiction-bok som inspirerats av grekisk mytologi. Precis som 300 upplever jag Immortals som minst två decennier efter sin tid, både i sitt manus och könsframförande.

Av ren tristess får den ledsamma synopsisen mig att vilja återvinna mina egna spyor. Bara för att smaksätta tungan med något annat än denna järnsmakande klischéorgie.

2/5

Text: Kerstin Alex

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension

The Art of Getting By – inte mycket som känns kreativt

10 november, 2011 by Rosemari Södergren

Titel: The Art of Getting By
Betyg: 1
Visas under Stockholms Filmfestival 2011

Om jag ska räkna upp saker som är intressanta med den här filmen blir det få fingrar som sticker upp till slut. Persongalleriet är knappast någonting att hurra för i alla fall. Speciellt inte om jag tänker på huvudpersonen George, som ska framstå som en deprimerad tonåring som är vilse i livet.

Han känns så falsk att jag nästan skäms. När han slänger ur sig dialogträd om hur deprimerad han är, hur han inte orkar ta tag i skolan för att vi ändå ska dö snart, känns det så uppläst och opersonligt att det bara blir patetiskt. Ena sekunden är han livstrött och orkar inte bry sig om någonting, sen piper han som en liten hundvalp när skolans rektor säger åt honom att skärpa till sig.

Det enda sättet den här filmen skulle kunna fungera på är som en parodi över den amerikanska coming-of-age-filmen, men den känns alldeles för omedveten och starkt försökande att vara någonting mer än vad den faktiskt är för att jag ens ska kunna ta den seriöst på det mest komiska viset. Just därför faller den bara platt.

Handlingen, pojke möter flicka och kärlek uppstår, känns inte speciellt kreativ och tittaren förstår snabbt hur allting kommer utveckla sig. Vilket knappast gör det speciellt roligt i biostolen. Så varken manus, karaktärer eller det rent estetiska gör mig motiverad att engagera mig i filmen. Tvärtom är denna regidebut så svag i sin framställning att det mest liknar ett plagiat i sådan stor utsträckning att det slår över till en ”Not Another Teen Movie” fast utan den barnsliga humorn. Eller ja, den nattsvarta känslan är ju så patetiskt att det på sätt och vis blir komiskt hur filmskaparen misslyckats med sina intentioner. Eller huvud taget skapa någonting personligt och eget som kan ge tittarna någonting mer än upprepning av filmer vi redan sett. Men det blir liksom aldrig roligt på rätt sätt. Bara så jag vill lägga pannan i djupa veck och gömma den i sina händer.

Det uppenbara slutet och allting som händer mellan det och filmens första fem minuter, får en att tänka på någonting annat fatalt den lyckas misslyckas med. Musiken. För är det någonting genren är känd för så är det den mysiga indie-musiken sådana filmer brukar stoltsera med, men här tycks den lysa med sin frånvaro. Eller så flyter den bara bort i alla icke-detaljer ingen någonsin lär bry sig om ändå.

Text: Fredrik Gertz

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension

Ruben Östlunds Play imponerar

10 november, 2011 by Redaktionen

Titel: Play
Betyg: 4
Visas under Stockholms Filmfestival 2011, samt vanlig biopremiär 11 november

När man tänker på barn i svensk film blir det oftast de gemytliga, glada barnen som leker och mest njuter av livet. Pippi Långstrump med sina vänner Tommy och Annika, Maddicken, Rasmus [på luffen], Karlsson på taket och så vidare. Listan kan göras lång. Men man lär aldrig hitta Ruben Östlunds nya Play på den. Här är de nämligen så hemska man kan tänka sig.

Precis som i sin första långfilm, De ofrivilliga, tar Ruben sig an beteendevetenskapliga scenarion och påvisar sociala strukturer och skavanker i dem. Här har han utgått från verkliga händelser, ungdomar som rånat andra ungdomar som det sedan skrivits om i media har legat till grund för den här filmen.

Allting blir som ett spel för galleriet, där några invandrarungdomar anklagar tre vita killar för att ha misshandlat en av deras brorsor och sedan stulit hans mobil. De följer sedan systematiskt efter dessa vita medelklassbarn som rovdjur för att kunna sko sig på dem. Men de gör inget regelrätt rån, utan för istället falsk dialog och låter några rusa upp medan en annan försöker medla mellan de två grupperna. Ett slags Good cop, bad coop-upplägg som skrämmer barnen och sedan låter dem sjunka in i en falsk säkerhet. Allt för att lura ut dem längre ut från stadskärnan, där invandrarna til lslut kan ta av sig maskerna och verkligen visa vilka monster de är. De är till och med beredda att misshandla sina egna om de inte ställer upp på rånet. Mot andra invånare beter de sig också som riktiga as.

Även om handlingen och verklighetsförankringen är hög är det ändå två andra saker som imponerar mest. Dels de ungdomliga skådespelarna som verkligen har gjort ett fantastiskt jobb med att gestalta ängslighet, utsatthet och skamsen rånaroffer-mentalitet. Även de som spelar rånarna gör fantastiska insatser, både gällande som monster men även som spelandes oskyldiga små barn. Eller som de själva uttrycker det: oskyldiga små änglar. För när vuxna reagerar mot dem blir de inte lika tuffa utan lägger sig platt på marken och intar offerrollen. Men sen är också kameraarbetet någonting att anmärka (positivt) på.

Estetiskt ser det nästan ut som en dokumentär, men vinklarna särskiljer sig också från vanliga spelfilmer med tio klipp i sekunden och stora actionscener. Här är det mer avskalat och enkelt. Långa, fasta, scener inger ett unikt lugn i berättandet som ändå rör sig framåt hela tiden. Och tillåts bygga vidare på händelseförloppet utan att någonsin förhasta sig. Vilket är otroligt skönt att se.

Även om filmen i sig är otroligt allvarlig, i såväl grundtanke som utförande, finns där ändå en slags ofrivillig humor som ger filmen en helt annan tyngd. Som när en av invandrarungarna kallar den vita pojken för ”jävla apa” när han klättrar upp i ett träd i ett desperat försök att undkomma det oundvikliga rånet. Eller när invandrarna förklarar att de borde själva förstå att man inte visar sin mobil för fem invandrare. Man leker ganska subtilt med humorn, som ändå pekar på smårasistiska förutfattade meningar om invandrare i allmänhet. Och det blir precis så roligt för att det är invandrarna själva som spelar på de korten.

När allting går mot sitt slut och invandrarna firar sitt lyckade rån med varsin kebabpizza, utför de en sista förnedring av medmänniskor genom att driva med ena offrets mamma som ringer upp sin sons mobil. De skämtar ganska lågt, men skrattar högt åt sin förträfflighet. De har nämligen inte avslutat ett mycket välgenomtänkt rån, utan snarare lekt klart sin lilla lek och kommer ganska enkelt undan med det. Ända tills de tvingas konfronteras med ena pojkens pappa, som mest vill den unga pojken väl och ber honom sadla om från kriminalitet men möts av våld. Allmänheten reagerar såklart och nu blir pappan själv offer, eftersom invandrarungen intar offerrollen själv (igen). Och leken fortsätter.

Text: Fredrik Gertz

Läs även andra bloggares åsikter om recension, film, filmrecension, Play, Ruben Östlund

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen

My Week with Marilyn – spännande och högintressant

9 november, 2011 by Redaktionen

Titel: My Week with Marilyn
Betyg: 4
Svensk biopremiär: 13 januari 2012

När boken ”The Prince, the showgirl and me” lanserades i maj 1996 beskrev den med en öppenhet hur det var att arbeta med dåtidens största filmstjärnor Marilyn Monroe under inspelningen av The Prince and the Showgirl som nu även legat till grund för denna dramafilm som med varm humor och starka karaktärer bjuder på en kirurgiskt precis upplevelse om ensamma människor som söker sig utåt; dels Colin Clark (spelad av Eddie Redmayne) som lämnar sin rika familj för filmjobb i England men även Marilyn Monroe (Michelle Williams) som mest av allt vill bli tagen på allvar och därför beger sig till London för att medverka i denna komedi men får mest problem med maken och de andra skådespelarna.

Kärleksproblem finns det förövrigt gott om. Dels mellan Marilyn och Colin som finner varandra mitt i allt filmskaparkaos, men också mellan Colin och den sockersöta flicksnärtan Lucy (Emma Watson) som jobbar med filmkostymerna. Det blir aldrig några omvälvande känslostormar utan ganska kontrollerade dramer som ändå ger en tyngd till huvudproblemet Marilyn dras med. Att vara sig själv, utan möjlighet att lämna skalet.

Att gå på stan, eller besöka en skola, låter som en enkel och rofylld upplevelse för de flesta men inte för Marilyn. Som kändis vill alla prata med henne och helst få en autograf också. Oftast blir det en obehaglig upplevelse som slutar i flykt. Men den stora kampen ligger ändå i hur hon tvingas le, spela med i flörtigheten och avge söta citat för att möta allmänhetens bild av sig själv på bästa sätt. Dessutom tvivlar hon starkt på sina skådespelarinsatser och blir missförstådd av sin omgivning (förutom den förälskade Colin, då), vilket knappast hjälper heller. Men som tur är har hon stöd och inspiration från mentorn Dame (spelad av Judi Dench) som stöttar henne i alla väder oavsett vad.

Mellan alla dessa möten, uppbrott och dramatiska blixtnedslag får man även en inblick i själva filmindustrin och skapandet också, vilket är minst lika intressant som allting bakom kulisserna. För precis som alltid annars krävs det att de närvarande personerna jobbar med varandra och visar respekt. Speciellt för de känsligaste av personerna. De jobbar med varandra, inte mot. Den processen är också den lika spännande och högintressant som själva filminspelningen som får alldeles lagom med plats. Som allting annat, innan allting tar slut och Marilyn lämnar den färdiginspelade filmen för nästa succé. Resten är, som man säger, historia.

Text: Fredrik Gertz

Läs även andra bloggares åsikter om Marilyn Monroe, film, recension

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Marilyn Monroe, Recension, Scen

Win Win – en måstefilm för alla som gillar ungdomsidrott

8 november, 2011 by Rosemari Södergren

Win Win
Betyg: 3
Sverigepremiär 11 november 2011

Win Win är en berättelse med mycket hjärta om livet i en småstad i USA. Paul Giamatti spelar en

En varm berättelse om småstadsadvokaten Mike Flaherty som har svårt att få ekonomin att fungera. Allt kostar: rörmakare, huset och företaget, familjen och de två barnen och dessutom verkar pannan på kontoret vara på väg att explodera och att reparera den kostar minst 6.000 dollar. 6.000 dollar som inte finns.

Av en slump får han chansen att bli förmyndare åt en gammal man som är på väg att bli dement. Den gamle mannen har en dotter som inte hört av sig på tjugo år – i övrigt är han utan släktingar och då kunde Mike ta uppdraget, som ger 1.500 dollar i månaden. Pengar som behövs.

Mike är en rätt bra man, snäll och trevlig och bryr sig om sina klienter som mest är gamla människor som han har ett hjärta för. Han är dessutom tränare för en pojklag i brottning. Ett lag som nästan aldrig vinner någon match, träningen har andra syften: kamratskap och att träna sin kropp.

Då dyker plötsligt Kyle, en 16-årig pojke upp, som är dotterson åt den gamle mannen. Kyle har rymt från sitt hem och uppenbarligen lever hans mamma, den gamla mannens dotter. Mike inser att hans extrapengar kan vara i fara, men han kör på, hoppas på att hon ingen ska upptäcka sanningen.

Den unge mannen får bo ett tag hos Mike och hans fru och barn. Kyle visar sig vara en fantastiskt begåvad brottare och när han börjar träna med laget finns det plötsligt chans att vinna några matcher.

Denna dramakomedi är ett måste att se för alla som liksom jag är eller har varit tränare åt barn och ungdomar i idrott. På ett mjukt sätt tar den upp viktiga frågor kring idrotten.

Paul Giamatti som väl blev mest känd för den stora filmpubliken med filmen ”Sideways” är mycket bra i rollen som småstadsadvokaten. Roligt att få se honom spela huvudkaraktären.

Däremot saknar filmen lite djup i en del situationer. Mycket är ytligt berättat och speciellt hur Kyles mamma med sina drogproblem är rätt lättvindigt återgiven.

Men som dramakomedi är det rolig, varm och det är en feel-good-film som behövs.

Läs även andra bloggares åsikter om film, filmrecension, brottning, ungdomsidrott

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: brottning, Filmrecension, Scen, ungdomsidrott

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 449
  • Sida 450
  • Sida 451
  • Sida 452
  • Sida 453
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 504
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in