Southpaw
Betyg 3
Svensk biopremiär: 7 augusti 2015
Southpaw är en boxningsterm för den normala hållningen för en vänsterhänt boxare. Boxaren har sin högra hand och fot först framåt mot motståndaren och kan jabba med raka högerslag för att vid tillfälle slå ett hårt och tungt slag med sin starkare vänsternäve, oftast en så kallad krok.
…
Rakt översatt betyder ”southpaw” ungefär ”sydtass”. Uttrycket kommer från baseboll där vänsterhänta kastare (pitchers) kallades ”southpaws” eftersom basebollplanerna normalt var orienterade så att en vänsterhänt kastare hade vänsterarmen mot söder. Basebollplanerna orienterades så för att slagmannen skulle stå vänd österut och därmed slippa få eftermiddagssolen i ansiktet. En ”southpaw” kom sedan att betyda vänsterhänt i allmänhet.
(Från wikipedia).
Jake Gyllenhaal är helt suverän i rollen som boxaren Billy ”The Great” Hope, en påhittade lätt tungviktsmästare som står på toppen av sin karriär då han drabbas av en förfärlig personlig tragedi som gör att allt bär utför. Det är Jake Gyllenhaals och överlag skådespelarnas prestationer som är filmens största behållning. I övrigt är den en boxningsfilm där vi har sett i princip samma handling tidigare. Alla förutsägbara klichéer finns med. Proffsboxningsvärlden drivs av giriga och korrupta män och när en boxare faller, då faller han djupt, ingen finns kvar vid hans sida, alla råttor överger skeppet. För att hitta vägen tillbaka får Billy Hope hjälp av en ungdomstränare från risiga kvarter, spelad av Forest Whitaker.
Det är många blodiga, råa boxningsscener – en hel del visas dessutom i slowmotion. Det är inte någon hyllning till boxningen men det finns inte heller något avståndstagande i sättet som matcherna skildras. Jag lägger inte in någon värdering i det. Jag är själv intresserad av kampsporter och jag störs inte av boxningsscenerna, jag tycker de är välgjorda och visar hur hårt det är att bli slagen. Det gör ont, det blir blåmärken och det blir blodigt. Det är som det är.
Filmen är absolut välgjord och som jag nämnt är ju Jake Gyllenhaal imponerande. Forest Whitaker med sin hesa röst är som klippt och skuren i rollen som boxningstränaren Tick Wills som brinner för att hjälpa utsatta ungdomar.
Rachel Adams som blivit igenkänd av den stora publiken nu från andra säsongen av True Detective spelar Billys fru och samspelet mellan de två vill jag gärna se mer av i kommande filmer. 50 cent spelar boxningsagenten Jordan Mains som vänder kappan efter vart de stora pengarna blåser.
Förutom skådespelarnas insatser är musiken – med titelspåret Phenomenal av Eminem – delar av filmen som sticker ut. Om handlingen inte varit så typiskt amerikanskt sentimental med mycket förutsägbart hade filmen som helhet fått ännu högre betyg, även om den är sevärd och engagerade mig.
Till skillnad från många liknande boxningsfilmer startar denna med att Billy Hope står på toppen av sin karriär då tragedin inträffar. Billy får under sin väg tillbaka till livet lära sig att inte alltid lösa allt med aggressivitet, han får lära sig att möta sina egna inre demoner och han får lära sig att inte alltid sätta sig själv i centrum, lära sig att vara förälder åt sitt barn och inte låta sitt barn vara förälder åt honom.
Regi: Antoine Fuqua
Manus: Kurt Sutter (Sons of Anarchy, The Shield)
I rollerna: Jake Gyllenhaal, Forest Whitaker, Rachel McAdams, Curtis Jackson (aka 50 cent), Oona Laurence mfl.