Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik
Way Out West: Bildgalleri – dag 2, fredag 12 augusti 2016
Några av artisterna som var på scen under Slottsskogens festival Way Out West i Göteborg under fredagen:
Aurora, Grace Jones, James Bay, Julia Holter, Kamasi Washington, PJ Harvey, The Libertines, The Tallest Man on Earth och Zara Larsson.
Foto: Peter Birgerstam
Ett av 2015 års stora pophopp och ett norskt underbarn, så beskrivs två av de fyra artister som återfinns i Way Out Wests senaste bandsläpp.
Shura
Sångerskan, låtskrivaren och producenten Shura skapar en böljande drömsk popmusik med drag av R&B och åttiotal. Inspirerad av bland andra Janet Jackson och Madonna verkar hon i samma musikaliska universum som bland andra Solange och Blood Orange, där mjuk R&B-pop möter somriga produktioner.
Efter att de senaste åren släppt en rad otroliga singlar som hyllats i bloggosfären världen runt – senast med den fantastiska 2Shy som kom i mars – kan Shura redan räkna storheter som Jessie Ware och Cyril Hahn bland sina fans. Med en bländande Sverigedebut på Sónar Stockholm i vintras och ett debutalbum på ingång har Shura trätt fram som ett av 2015 års stora pophopp.
Läs vår intervju med Shura här.
Aurora
18-åriga norska underbarnet Aurora Aksnes lärde sig själv att spela piano vid sex års ålder och har skrivit egen musik sedan hon var tio. Elektronisk pop i skandinavisk stil med ett mörker och en mystik där Fever Ray möter Bob Dylan och fantasylitteratur som Harry Potter och Sagan om Ringen.
Aurora bländade bloggare och journalister med sin fantastiska debutsingel Awakening förra året och imponerande spelningar runtom i Europa. Med släppet av sin efterlängtade debut-EP Running With the Wolves tidigare i vår har det norska popfenomenet etablerat sig som en av Skandinaviens mest spännande talanger.
Läs vår intervju med Aurora här.
Residual Kid
Straight outta Austin, Texas kommer den till synes unga grunge/punk/rock-trion Residual Kid. Bandet består av bröderna Ben (16 år, bas) och Max Redman (14 år, trummor) samt Deven Ivy (16 år, sång/gitarr). Till utseendet liknar de vilka ungdomar som helst, men när de börjar spela… herrejävlar!
Det är fysiskt omöjligt att värja sig från deras energi i kombination med en mognad som inte borde vara möjlig. Som band har de redan ett par år på nacken och har producerats av bl.a. J Mascis och Steve McDonald (från OFF!/Redd Kross). De har belönats för “Best Under 18 band” två år i rad på Austin Music Poll och fick nyligen en andra plats i kategorin “Best Punk Band”. Vi ställer oss i ledet av beundrare och välkomnar stolt Residual Kid till Göteborg i augusti.
Thaiboy Digital
Som medlem i Stockholmsbaserade Gravity Boys-kollektivet har Thaiboy Digital trätt fram som en av svensk hip-hops mest intressanta artister. Känd också för sina många samarbeten med – och roll som hypeman åt – Yung Lean. Autotune-tung emotionell hip-hop/r’n’b, som hyllats av fler än oss världen över tillsammans med vännerna i Gravity Boys och i tvillingkollektivet Sad Boys.
Debutmixtapet Tiger hyllades som en av årets bästa svenska släpp i DN när det släpptes i höstas och för några veckor sedan kom uppföljaren Lord of the Jewels. Okonventionell och magisk musik – Thaiboy Digital är redo att ta nästa steg mot de stora scenerna.
Aurora Askines är endast 18 år, men har redan blivit nominerad till ”årets nykomling” av P3 Gold i hemlandet Norge. Kulturbloggen mötte upp henne för en intervju i samband med hennes spelning på Way Out Wests pre-party på Mosebacke.
Hur skulle du beskriva dig själv och din musik för någon som inte hört dig tidigare?
– Mörk, emotionell och… obekväm, kanske? Jag tror att det är de tre nyckelorden.
När började du skriva egen musik?
– När jag var sex, men jag skrev inte texter förrän jag var tio.
Minns du vad som fick dig att dras till musik? Vad inspirerade dig då?
– Leonard Cohen och Bob Dylan, eftersom de gjorde saker som betydde någonting, och jag kände behovet av att göra något av mina känslor. Så det var därför jag började skriva musik.
På vilka sätt har du mognat, eller utvecklats, sedan dess?
– Jag uppträdde inte live förrän förra året. Då gjorde jag min första festival i Norge. Det var startskotet på alltihop och nu är jag här. Under det här året känns det som att min röst har utvecklats, jag kan göra mer med den nu, men låtarna har inte förändrats så mycket.
Har medvetenheten om att du faktiskt kommer spela inför folk spelat in i den här utvecklingen?
– Kanske. Jag tycker det känns skumt att spela inför folk. Det är skrämmande, såklart. Jag skriver om väldigt seriösa och sorgsna ämnen. Ofta lyckas jag gömma det med mina melodier, men de flesta låtarna är väldigt sorgsna. Nu när jag vet att det är många som kommer höra dem måste jag vara mer försiktig med vad jag skriver om. Om jag skriver en låt om någon som blivit mördad, så kan den vara jobbig att lyssna på för någon som faktiskt har en dotter som blivit mördad. Så jag försöker att inte vara fullt så direkt. Jag försöker gömma det lite mer nu.
Men du har skrivit en låt om någon som har blivit mördad?
– Ja, jag skriver mycket om döden. Vet inte varför. Det är den största motsatsen till livet. Jag lever, så jag skriver om döden.
Hur skulle du beskriva dina spelningar?
– Det är underligt, jag är inte mig själv på scen. Är inte lika blyg. Jag blir en annan person när jag sjunger, men jag blir mig själv igen när jag pratar! Mina mellansnack är så obekväma. Jag säger alltid fel saker. Så jag antar att mina spelningar är obekväma och emotionella. Jag gråter mycket!
Har du någon metod för att skriva låtar?
– Det är olika från gång till gång, men det börjar alltid med en berättelse.
Så du har alltid en idé innan du börjar skriva?
– Japp, som en karaktär, en berättelse eller en olycka.
Vissa skriver bara låtar om nätterna. När känner du dig som mest inspirerad?
– Jag är alltid i studion eller på resande fot, så jag har ändå aldrig tid att skriva låtar på dagtid. Jag brukar få inspiration när jag är på väg att somna. När jag ligger i min säng och har lamporna släckta. Då brukar jag få en idé som gör att jag vaknar och måste skriva ner den. Det är faktiskt lite störande! Det händer alltid precis när jag är på väg att somna.
Vilka är dina influenser? Bortsett från musikaliska förebilder, har du några andra influenser?
– Mina största influenser är Leonard Cohen och Bob Dylan. Jag vet att jag är rätt annorlunda från dem silmässigt, jag är ju rätt elektronisk och poppig jämfört med dem. Annars tror jag att det som inspirerar mig mest är människorna runtomkring mig och olika känslor jag måste få utlopp för.
Lyssnar du inte på några nya band?
– Jag är väldigt dålig på det. Jag borde vara bättre uppdaterad på cool, ny musik. Jag borde försöka passa in! Men jag är gammeldags. Jag lyssnar aldrig på radion. Däremot älskar jag heavy metal. Jag lyssnar bara på Bob Dylan, Leonard Cohen och heavy metal.
Är inte heavy metal typ enormt i Norge?
– Jo. Gojira, som kommer från Frankrike och är riktigt tunga, är jättekända i Norge. Slayer, Mastodon och sådana saker. Norrmän gillar heavy metal.
Förra året släppte du en låt som hette Awakening, hur kom den till?
– Jag skrev den för längesedan, när jag var fjorton. Den låter nog mindre sorgsen än vad den är. Jag vill inte avslöja för mycket, om någon skulle ha bildat en annan uppfattning av låtens betydelse, men det är en sorgsen historia om en tjej som ger sig ut på en resa. Den är tragisk, men har ett öppet slut.
Du måste ha samlat på dig en hel hög med låtar om du började skriva när du var sex. Har du material för ett album, eller skriver du fortfarande låtar till ditt debutalbum?
– Det känns som att låtarna jag skriver nu ligger närmre det jag försöker åstadkomma. Jag har skrivit så många låtar, men de passar inte in på vad jag vill vara nu. Jag har förändrats en hel del…
Har du blivit mer medveten om din egen identitet?
– Ja! Vilket på sätt och vis kan vara rätt dumt också.
Kommer albumet låta annorlunda från singlarna du släppt ifrån dig hittills?
– Jag bryr mig väldigt mycket om hur låtarna presenteras. Det ska vara bra låtar med bra texter, men soundmässigt får de gärna variera, så länge det fortfarande låter som mig. Varje låt måste få sin egen behandling, så jag tror mitt album kommer vara väldigt schizofrent. Väldigt blandat, men samtidigt väldigt mycket mig.
Aurora
Betyg 3
En man går över spåren till pendeltåg, eller någon liknande slags tåg i Rumänien. Han går in på sitt kontor i en bullrig mekanisk verkstad. Han träffar en kvinna och en liten flicka, han träffar en äldre kvinna i en fallfärdig lägenhet, han går omkring som en levande död och skaffar delar till ett gevär.
Aurora av den rumänska regissören Cristi Puiu, som hyllades så för sin debutfilm Herr Lazarescus död, är tillbaka med en tre timmar lång film som är en slags absurd thriller filmad som om det var en realistisk dokumentär med regissören själv i huvudrollen.
Puiu spelar den deprimerade mannen som filar på sitt gevär och tycks leva ett känslolöst liv och han är så bitter och sur att det gör ont i en att se. För att inte förstöra filmen och vara en spoiler tänker jag inte berätta vad som händer i filmen, varför han gör i ordning geväret.
Puiu är en regissör som leker med filmens språk och utnyttjar och testar filmens schabloner för att se hur vi uppfattar saker, hur vi tolkar vad filmen visar upp. Filmen berättar inte vad människorna har för relationer, det är vi själva som fyller i och tolkar.
Det är spännande och när allt utspelar sig i ett deprimerande nutida Rumänien är det som att fyllas av samma känsla som böcker av Kafka ger mig.
Att sätta betyg på den här filmen är svårt, mycket svårt. Den är lång. Den första timmen kändes väldigt lång och träsmaken från de inte alltför bekväma stolarna på Folkets bio kändes mot benen i kroppen. Men efter en och en halv timme flög tiden iväg och jag blev överraskad att tre timmar gått. Det blev betyg 3, för filmen är fascinerande och stark, men ändå delvis för lång. Den blir mer som en film för filmälskare och filmkritiker och filmexperter, än en film för alla.
Aurora är en svart film, en absurd thriller, så svart att det blir lite roligt, som en mörk komedi.
Axel Andersson är delvis kritisk till filmen och skriver i sin blogg:
Det är tre timmar rumänsk uttryckslöshet i slitna lägenheter och på slitna gator. Puiu går omkring med sitt gevär. Röker. Bär upp ett element från förrådet. Dricker kaffe. Tittar på elementet. Duschar. Står alldeles stilla som vi gör, i verkliga livet.
Puiu överskattar sin förmåga som skådespelare och underskattar sin förmåga som regissör. En film med samma idé som istället för dramatik framför mynningen försökt sig på något mer komplext hade haft alla möjligheter att infria förväntningarna på Puiu som är högt ställda efter debutlångfilmen ”Herr Lazarescus död” från 2005. Hans filmspråk är eget och befriande skoningslöst i sin smutsiga visuella realism.
Jeanette Gentele i Svenska Dagbladet gav betyg 4 och skriver:
Regissören Cristi Puiu, som också spelar huvudpersonen, har reducerat det filmiska ned till något som bäst kan beskrivas som superrealism. Det tar tio minuter i mörker – ser ut som det är filmat i befintligt ljus – innan han och hans flickvän tagit sig upp ur sängen, gått på toaletten och fått på sig kläderna under så gott som kompakt tystnad.
Relaterat:
Aftonbladet, Dagens Nyheter, Expressen, SVT Kulturnyheterna, Sydsvenskan.
Läs även andra bloggares åsikter om Aurora, filmer, filmrecension, Puiu, Rumänien