Aurora Askines är endast 18 år, men har redan blivit nominerad till ”årets nykomling” av P3 Gold i hemlandet Norge. Kulturbloggen mötte upp henne för en intervju i samband med hennes spelning på Way Out Wests pre-party på Mosebacke.
Hur skulle du beskriva dig själv och din musik för någon som inte hört dig tidigare?
– Mörk, emotionell och… obekväm, kanske? Jag tror att det är de tre nyckelorden.
När började du skriva egen musik?
– När jag var sex, men jag skrev inte texter förrän jag var tio.
Minns du vad som fick dig att dras till musik? Vad inspirerade dig då?
– Leonard Cohen och Bob Dylan, eftersom de gjorde saker som betydde någonting, och jag kände behovet av att göra något av mina känslor. Så det var därför jag började skriva musik.
På vilka sätt har du mognat, eller utvecklats, sedan dess?
– Jag uppträdde inte live förrän förra året. Då gjorde jag min första festival i Norge. Det var startskotet på alltihop och nu är jag här. Under det här året känns det som att min röst har utvecklats, jag kan göra mer med den nu, men låtarna har inte förändrats så mycket.
Har medvetenheten om att du faktiskt kommer spela inför folk spelat in i den här utvecklingen?
– Kanske. Jag tycker det känns skumt att spela inför folk. Det är skrämmande, såklart. Jag skriver om väldigt seriösa och sorgsna ämnen. Ofta lyckas jag gömma det med mina melodier, men de flesta låtarna är väldigt sorgsna. Nu när jag vet att det är många som kommer höra dem måste jag vara mer försiktig med vad jag skriver om. Om jag skriver en låt om någon som blivit mördad, så kan den vara jobbig att lyssna på för någon som faktiskt har en dotter som blivit mördad. Så jag försöker att inte vara fullt så direkt. Jag försöker gömma det lite mer nu.
Men du har skrivit en låt om någon som har blivit mördad?
– Ja, jag skriver mycket om döden. Vet inte varför. Det är den största motsatsen till livet. Jag lever, så jag skriver om döden.
Hur skulle du beskriva dina spelningar?
– Det är underligt, jag är inte mig själv på scen. Är inte lika blyg. Jag blir en annan person när jag sjunger, men jag blir mig själv igen när jag pratar! Mina mellansnack är så obekväma. Jag säger alltid fel saker. Så jag antar att mina spelningar är obekväma och emotionella. Jag gråter mycket!
Har du någon metod för att skriva låtar?
– Det är olika från gång till gång, men det börjar alltid med en berättelse.
Så du har alltid en idé innan du börjar skriva?
– Japp, som en karaktär, en berättelse eller en olycka.
Vissa skriver bara låtar om nätterna. När känner du dig som mest inspirerad?
– Jag är alltid i studion eller på resande fot, så jag har ändå aldrig tid att skriva låtar på dagtid. Jag brukar få inspiration när jag är på väg att somna. När jag ligger i min säng och har lamporna släckta. Då brukar jag få en idé som gör att jag vaknar och måste skriva ner den. Det är faktiskt lite störande! Det händer alltid precis när jag är på väg att somna.
Vilka är dina influenser? Bortsett från musikaliska förebilder, har du några andra influenser?
– Mina största influenser är Leonard Cohen och Bob Dylan. Jag vet att jag är rätt annorlunda från dem silmässigt, jag är ju rätt elektronisk och poppig jämfört med dem. Annars tror jag att det som inspirerar mig mest är människorna runtomkring mig och olika känslor jag måste få utlopp för.
Lyssnar du inte på några nya band?
– Jag är väldigt dålig på det. Jag borde vara bättre uppdaterad på cool, ny musik. Jag borde försöka passa in! Men jag är gammeldags. Jag lyssnar aldrig på radion. Däremot älskar jag heavy metal. Jag lyssnar bara på Bob Dylan, Leonard Cohen och heavy metal.
Är inte heavy metal typ enormt i Norge?
– Jo. Gojira, som kommer från Frankrike och är riktigt tunga, är jättekända i Norge. Slayer, Mastodon och sådana saker. Norrmän gillar heavy metal.
Förra året släppte du en låt som hette Awakening, hur kom den till?
– Jag skrev den för längesedan, när jag var fjorton. Den låter nog mindre sorgsen än vad den är. Jag vill inte avslöja för mycket, om någon skulle ha bildat en annan uppfattning av låtens betydelse, men det är en sorgsen historia om en tjej som ger sig ut på en resa. Den är tragisk, men har ett öppet slut.
Du måste ha samlat på dig en hel hög med låtar om du började skriva när du var sex. Har du material för ett album, eller skriver du fortfarande låtar till ditt debutalbum?
– Det känns som att låtarna jag skriver nu ligger närmre det jag försöker åstadkomma. Jag har skrivit så många låtar, men de passar inte in på vad jag vill vara nu. Jag har förändrats en hel del…
Har du blivit mer medveten om din egen identitet?
– Ja! Vilket på sätt och vis kan vara rätt dumt också.
Kommer albumet låta annorlunda från singlarna du släppt ifrån dig hittills?
– Jag bryr mig väldigt mycket om hur låtarna presenteras. Det ska vara bra låtar med bra texter, men soundmässigt får de gärna variera, så länge det fortfarande låter som mig. Varje låt måste få sin egen behandling, så jag tror mitt album kommer vara väldigt schizofrent. Väldigt blandat, men samtidigt väldigt mycket mig.