Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Melancholia, recensionen

by

Titel: Melancholia
Betyg: 5
Premiär: 27 maj 2011

Betyg 5 hos Kulturbloggen betyder att recensenten räknas filmen som ett mästerverk. Det går inte att komma ifrån att Lars von Trier med ”Melancholia” skapat ett filmiskt konstverk. Sedan må han ha varit hur galen som helst på den berömda presskonferensen.

För filmens del var det nog ett stort misstag. Filmen kunde inte tävla om Guldpalmen i Cannes. Fast en av skådespelerskorna, Kirsten Dunst, fick ändå en guldpalm för sin roll i filmen. Vann Guldpalmen för bästa film gjorde istället ”Tree of life” med Brad Pitt. Kanske hade den vunnit ändå, kanske inte. Det går inte att komma ifrån att ”Melancholia” är något av det mest filmiskt intressanta som skapats på länge.

Massor av bilderna i filmer är från berömda konstverk. Det är så vackert och så välgjort att jag stundtals ryser när jag ser filmen.

Filmen handlar om två systrar, Justine (spelad av Kirsten Dunst) och Claire (spelad av Charlotte Gainsbourg). Justine är nygift med Michael (Alexander Skarsgård) och de ska fira en överdådigt lyxig bröllopsfest hemma hos systern Claire och hennes stenrike man John (Kiefer Sutherland) i ett slott.
Samtidigt närmar sig planeten Melancholia jorden. En del forskare är övertygade om att Melancholia bara ska passera jorden, men på Internet finns diskussioner där deltagarna är övertygade om att jorden ska gå under.

Det är en mängd framstående skådespelare med och de gör starka intryck. Stellan Skarsgård som vidrig chef för ett reklamföretag, Alexander Skarsgård som skör nygift ung man.

Som i alla riktigt bra regisserade filmer rör sig inte alls på ytan, det finns mycket som är outsagt, som ligger mellan raderna, som betraktaren av filmen själv kan känna och upptäcka och tänka.

Hur filmen ska tolkas? Det är nog mycket upp till betraktaren. Själv ser jag den som ett stor önskan om överklassens undergång. Kirsten Dunsts överklasstjej Justine är så fruktansvärt bortskämd att jag kan spy på henne. Hennes bröllopsfest är så påkostad att de flesta av oss inte ens under hela vårs livstid kommer att tjäna ihop samma summa som spenderas på hennes festnatt.

Hon är ett slags psykfall, fast om man inte tillhör överklassen har man nog svårt att lida med henne. För tusan, bortskämda kvinna, skärp dig, vill jag ropa till henne.
Det är bara att konstatera vilket engagemang Lars von Trier lyckas skapa.

Jag har tidigare berättar om hur journalister på pressvisning gapskrattade när världen gick under i Melancholia.
Hur skulle Lars von Trier tolka det, det funderar jag på. Hans undergångsskildring har en hel del humor i sig också, fast den är mörk och vidrig och utan hopp.

Jag har inte hittat någon annan recension än, så det ska bli väldigt intressant att se hur andra betygsätter denna film. Det är i vilket fall en film som ger betraktaren en del att tänka på och en hel del att diskutera.

Relaterat: Göteborgsposten

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Filmrecension: Limbo

by


Limbo
Betyg: 3
Biopremiär: 20 maj 2011

Limbo är en film som för mig var svår att betygsätta. Den handlar om en norsk kvinna, Sonia, som tillsammans med sina två barn i skolåldern, den yngste ska precis börja i skola, reser till Trinidad för att bo med sin man som arbetar där. Maken har varit där ett halvår ensam först och nu återförenas de. Handlingen utspelar sig under 1970-talet men skulle kunna gälla också idag, med undantag av att det inte förekommer några bärbara datorer eller smartphones och att barnen inte spelar tv- eller dataspel.

Sonia, spelad av Line Verndal. Det är en film om kulturkrockar, så klart, på flera plan. Sonia kommer från ett Norge med jämställdhet och hon säger till sin personal i Trinidad ”Call med Sonia”, vilket inte uppskattas. Personalen vill inte vara på jämlik plan med sin arbetsgivare.

Hon förväntas leva ett liv där hon minglar med andra utlandssvenskars fruar: hänga vid poolen och i baren medan barnen går i privatskolor och personal sköter allt i hemmet.

Line Verndal spelar bra, men det som bär filmen är Lena Endre som spelar Charlotte, en medelålders lyxhustru som levt detta liv med ständiga femårskontrakt – och inte fått några barn. Lena Endres Charlotte är cynisk och bitter, men också längtande efter något annat liv. För Sonia är hon bilden av vad Sonia inte vill bli.

Lena Endres Charlotte är tragisk men också något många kan känna igen sig i. Att vara i övre medelåldern och känna sig fångad i ett liv man inte vill ha.

Det är en film som är snyggt regisserad, välspelad. Det är regidebut för regissören Maria Sødahl, som snyggt skildrar klyftor mellan lokalbefolkningen och utlandssvenskarna utan att överdriva. Filmen är stark och sätter sig i magen, det går inte att se den opåverkad. Fast varför gör jag då inte som Svenska Dagbladet, ger den betyg 5? Jo, för att de riktigt stora mästerverken talar till människor i alla åldrar, eller åtminstone alla från 16 år och uppåt. För mig känns Limbo som en klockren film för alla som hunnit skaffa familj och varit i sin karriär något decennium, men att den inte ger en ung tjugoåring så mycket.

Relaterat:
Aftonbladet, Svenska Dagbladet

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Recension av Pirates of the Carribbean 4

by

Titel: Pirates of the Carribbean 4 – på främmande vatten
Betyg: 3
Premiär: 18 maj 2011

Pirater med övernaturliga krafter som slåss mot andra pirater med övernaturliga krafter kanske inte låter särskilt lockande om du är över tio men om du blundar för den överbudgeterade Hollywood-produktionen kommer du upptäcka att Pirates of the Carribbean 4 är mer än bara ytterligare en fånig uppföljare även om den största behållningen ligger i one-liners och intriger som döljer sig bakom den övergripande handlingen.

I synnerhet kärleken som uppstår mellan en präst och en sjöman är något de skulle kunna spinna vidare och göra en hel film om.

Om inte annat så väcker kanske den spektakulära rollistan bestående av bland annat Johnny Depp, Geoffrey Rush och Penelope Cruz intresse.

Filmens handling kretsar kring sökandet efter ungdomens källa och seriens antihjälte Jack Sparrow hamnar mitt i en kappjakt mellan britter och spanjorer. Någonstans kommer den ondskefulla piraten Blackbeard in i bilden. Superhäftigt om du är ung men åtminstone underhållande oavsett ålder.

Recension av barnfilm: Mästerdetektiven Basil Mus

by

Mästerdetektiven Basil Mus
Betyg 3

Orginaltitel: The Great Mouse Detective
Produktionsår: 1986
Speltid: 1 timme 11 minuter

Ett kvartssekel efter premiären, lagom till den svenska ljusa sommaren, släpper Walt Disney dvd:n med sin tecknade klassiker om mästerdetektiven Basil som löser mysterier i det mörka och dimmiga London före förra sekelskiftet.

Och miljön lockar än – det är något kusligt i bilderna av staden i sig som har ett sug även om musen i sin filthatt mer påminner om de snälla artsfränderna som fixar Askungens balklänning än om jakten på Jack the Ripper.

Mysteriet som Basil ska lösa, bland annat med hjälp av ett Sherlock Holmskt förstoringsglas, är försvinnandet av dockmakaren som på svenska fått namnet Fladderson. Hans dotter Olivia kontaktar den berömda dektektivmusen som genast förstår att det rör sig om en kidnappning utförd av en medhjälpare till professor Rottigan, Basils ärkefiende. Den skumme professorn planerar att ta över makten i hela imperiet i förlängningen.

” Det händer inte så mycket”, ”för lite action” och ”lite seg” var omdömet i barnpanelen, bestående av fyra killar: 8, 11, 12 och 13 år. Men alla tyckte att Disneys film var mycket bra tecknad och gillade särskilt bilderna av London.

Panelen gillade också karaktärerna, särskilt de skumma och onda individerna. De var roliga, tyckte alla. Och så gillade de filmmusiken och låten ”The World’s Greatest Criminal Minds” som finns med som en bonus, tillsammans med spel och information om hur filmen gjordes.

Filmen bygger på serien ”Basil of Baker Street” av Paul Galdone och Eve Titus, som inspirerats av Arthur Conan Doyles böcker om Sherlock Holmes. När filmen visades på bio i Sverige var åldersgränsen 7 år.
Lilly Hallberg

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Recension av film för barn: Taran och den magiska kitteln

by

Film: Taran och den magiska kitteln
Betyg: 4
Dvd-release: 6 april 2011

Mest känd för den äldre publiken är kanske Disneys tecknade klassiker ”Taran och den magiska cirkeln” för att det är en av få Disneyfilmer som faktiskt visar blod. Särskilt skrämmande verkar den tecknade filmen, som nu kommit i specialutgåva på dvd, inte vara för den yngre publiken. Så väl 12-åringen som 8-åringen tycker att 7-årsgränsen som filmen hade på bio är väl sträng.

”Taran och den magiska cirkeln” bygger på Lloyd Alexanders två inledande böcker i serien Krönikan om landet Prydain. Filmen visar hur den uppenbart ondskefulla kungen – försedd med horn – är besatt av att komma över den magiska kitteln för att ytterligare öka sin makt.

Den unge pojken Taran tar upp kampen med hjälp av ett magiskt svärd, en sagolikt vacker prinsessa, ett snällt litet hundlikt troll och en gris.

Filmen är med Disneys egna baksides ord på dvd:n en blandning av fantasi, magi och humor. Det skulle ha kunnat bli en läskig soppa av historien om kitteln men det fungerar fint och är, så klart, proffsigt gjort och berör också på ett djupare plan allmängiltiga frågor för människor i den verkliga världen i alla tider.

Familjens 8-åring tyckte att det var en toppenfilm ”den var 5”. Mest spännande var det när Taran hittade svärdet. ”Filmen var inte otäck men den var lite blodig” tyckte han och lät mest förvånad över detta oväntade blod.

Storebror tyckte att barn som var yngre än 7 år kanske inte skulle se filmen ändå, trots att den inte var otäck utan för att den skulle vara obegriplig för dem ”det handlar om död och så”.

Båda i den lilla barnpanelen tyckte också att filmen var mycket bra tecknad, fast 12-åringen påpekade flera gånger att det märktes att filmen var gammal. Det betyder dock inte att den var dåligt animerad enligt honom, tvärtom att det var ”intressant att se en film från förr, hur de tecknade då”. Vilket alltså var i mitten av 1980-talet.

Med dvd:n följer bonusmaterial, bland annat en bortklippt scen, en kortfilm och spel. Men båda pojkarna tyckte att den riktiga filmen var det enda verkligt intressanta.

Lilly Hallberg

Orginaltitel: The Black Cauldron
Walt Disney 1985
Speltid: 77 minuter
(Åldergräns 7 år)

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,