Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Limbo

Limbo, recension av spelet

by

Titel: Limbo
Format: Xbox 360, Playstation 3 (20 juli 2011) och Windows (2 augusti 2011)
Betyg: 3

Sverigepremiär: 21 juli 2010
När den ena halvan utav Tale of Tales skrev ett blogginlägg om att ge upp hoppet om spelmediet skrev han bland annat ”Spel är roliga. Låt dem vara roliga. Och låt oss göra någonting annat när vi vill mena allvar”. Inlägget var förstås bara ett dramatiskt utspel från utvecklaren, som senare postade ett nytt inlägg där man myntade begreppet notgames; icke-spel som går mot den strömlinjeformade spelindustrins regler för vad ett spel kan vara för någonting.

Nu är visserligen inte Limbo utvecklat utav Tale of Tales, utan av den danska studion Playdead, men med den gravt stilrena motljusgrafiken i svartvitt och ångestframkallande dekorationer i bandesignen kan man ana att spelvärlden man vandrar i är en isolerad väg genom skaparens egna depressioner. Inre demoner, om man så vill. För det finns nämligen inte mycket, om ens något, som skvallrar om att det här skulle vara ett roligt spel. Tvärtom. Det är ett plattformsspel med inslag av pussel, av den gamla skolan, och hela spelupplevelsen vänder sig hela tiden emot dig. Du löser ett pussel, går vidare till nästa men däremellan möter du människor som bara vill dig illa. Vägen mot räddningen verkar oändlig, även om spelet i sig är ganska kort.

Det är alltså aldrig speciellt roligt, det man upplever och får se. Men det är heller aldrig riktigt meningen. Istället är det en kompromisslös resa genom ett skuggland man inte riktigt är välkommen i. Och den upplevelsen är absolut värd att ta sig igenom, om man vet vad man ger sig in på. Är man däremot ute efter ett roligt plattformsspel med genuina banor och millimeter-precisa hopp finner man inte så mycket hos Limbo, även om dess design är ganska gammalmodig och ointressant.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Filmrecension: Limbo

by


Limbo
Betyg: 3
Biopremiär: 20 maj 2011

Limbo är en film som för mig var svår att betygsätta. Den handlar om en norsk kvinna, Sonia, som tillsammans med sina två barn i skolåldern, den yngste ska precis börja i skola, reser till Trinidad för att bo med sin man som arbetar där. Maken har varit där ett halvår ensam först och nu återförenas de. Handlingen utspelar sig under 1970-talet men skulle kunna gälla också idag, med undantag av att det inte förekommer några bärbara datorer eller smartphones och att barnen inte spelar tv- eller dataspel.

Sonia, spelad av Line Verndal. Det är en film om kulturkrockar, så klart, på flera plan. Sonia kommer från ett Norge med jämställdhet och hon säger till sin personal i Trinidad ”Call med Sonia”, vilket inte uppskattas. Personalen vill inte vara på jämlik plan med sin arbetsgivare.

Hon förväntas leva ett liv där hon minglar med andra utlandssvenskars fruar: hänga vid poolen och i baren medan barnen går i privatskolor och personal sköter allt i hemmet.

Line Verndal spelar bra, men det som bär filmen är Lena Endre som spelar Charlotte, en medelålders lyxhustru som levt detta liv med ständiga femårskontrakt – och inte fått några barn. Lena Endres Charlotte är cynisk och bitter, men också längtande efter något annat liv. För Sonia är hon bilden av vad Sonia inte vill bli.

Lena Endres Charlotte är tragisk men också något många kan känna igen sig i. Att vara i övre medelåldern och känna sig fångad i ett liv man inte vill ha.

Det är en film som är snyggt regisserad, välspelad. Det är regidebut för regissören Maria Sødahl, som snyggt skildrar klyftor mellan lokalbefolkningen och utlandssvenskarna utan att överdriva. Filmen är stark och sätter sig i magen, det går inte att se den opåverkad. Fast varför gör jag då inte som Svenska Dagbladet, ger den betyg 5? Jo, för att de riktigt stora mästerverken talar till människor i alla åldrar, eller åtminstone alla från 16 år och uppåt. För mig känns Limbo som en klockren film för alla som hunnit skaffa familj och varit i sin karriär något decennium, men att den inte ger en ung tjugoåring så mycket.

Relaterat:
Aftonbladet, Svenska Dagbladet

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,