Titel: Limbo
Format: Xbox 360, Playstation 3 (20 juli 2011) och Windows (2 augusti 2011)
Betyg: 3
Sverigepremiär: 21 juli 2010
När den ena halvan utav Tale of Tales skrev ett blogginlägg om att ge upp hoppet om spelmediet skrev han bland annat ”Spel är roliga. Låt dem vara roliga. Och låt oss göra någonting annat när vi vill mena allvar”. Inlägget var förstås bara ett dramatiskt utspel från utvecklaren, som senare postade ett nytt inlägg där man myntade begreppet notgames; icke-spel som går mot den strömlinjeformade spelindustrins regler för vad ett spel kan vara för någonting.
Nu är visserligen inte Limbo utvecklat utav Tale of Tales, utan av den danska studion Playdead, men med den gravt stilrena motljusgrafiken i svartvitt och ångestframkallande dekorationer i bandesignen kan man ana att spelvärlden man vandrar i är en isolerad väg genom skaparens egna depressioner. Inre demoner, om man så vill. För det finns nämligen inte mycket, om ens något, som skvallrar om att det här skulle vara ett roligt spel. Tvärtom. Det är ett plattformsspel med inslag av pussel, av den gamla skolan, och hela spelupplevelsen vänder sig hela tiden emot dig. Du löser ett pussel, går vidare till nästa men däremellan möter du människor som bara vill dig illa. Vägen mot räddningen verkar oändlig, även om spelet i sig är ganska kort.
Det är alltså aldrig speciellt roligt, det man upplever och får se. Men det är heller aldrig riktigt meningen. Istället är det en kompromisslös resa genom ett skuggland man inte riktigt är välkommen i. Och den upplevelsen är absolut värd att ta sig igenom, om man vet vad man ger sig in på. Är man däremot ute efter ett roligt plattformsspel med genuina banor och millimeter-precisa hopp finner man inte så mycket hos Limbo, även om dess design är ganska gammalmodig och ointressant.