Limbo
Betyg: 3
Biopremiär: 20 maj 2011
Limbo är en film som för mig var svår att betygsätta. Den handlar om en norsk kvinna, Sonia, som tillsammans med sina två barn i skolåldern, den yngste ska precis börja i skola, reser till Trinidad för att bo med sin man som arbetar där. Maken har varit där ett halvår ensam först och nu återförenas de. Handlingen utspelar sig under 1970-talet men skulle kunna gälla också idag, med undantag av att det inte förekommer några bärbara datorer eller smartphones och att barnen inte spelar tv- eller dataspel.
Sonia, spelad av Line Verndal. Det är en film om kulturkrockar, så klart, på flera plan. Sonia kommer från ett Norge med jämställdhet och hon säger till sin personal i Trinidad ”Call med Sonia”, vilket inte uppskattas. Personalen vill inte vara på jämlik plan med sin arbetsgivare.
Hon förväntas leva ett liv där hon minglar med andra utlandssvenskars fruar: hänga vid poolen och i baren medan barnen går i privatskolor och personal sköter allt i hemmet.
Line Verndal spelar bra, men det som bär filmen är Lena Endre som spelar Charlotte, en medelålders lyxhustru som levt detta liv med ständiga femårskontrakt – och inte fått några barn. Lena Endres Charlotte är cynisk och bitter, men också längtande efter något annat liv. För Sonia är hon bilden av vad Sonia inte vill bli.
Lena Endres Charlotte är tragisk men också något många kan känna igen sig i. Att vara i övre medelåldern och känna sig fångad i ett liv man inte vill ha.
Det är en film som är snyggt regisserad, välspelad. Det är regidebut för regissören Maria Sødahl, som snyggt skildrar klyftor mellan lokalbefolkningen och utlandssvenskarna utan att överdriva. Filmen är stark och sätter sig i magen, det går inte att se den opåverkad. Fast varför gör jag då inte som Svenska Dagbladet, ger den betyg 5? Jo, för att de riktigt stora mästerverken talar till människor i alla åldrar, eller åtminstone alla från 16 år och uppåt. För mig känns Limbo som en klockren film för alla som hunnit skaffa familj och varit i sin karriär något decennium, men att den inte ger en ung tjugoåring så mycket.
Relaterat:
Aftonbladet, Svenska Dagbladet
Läs även andra bloggares åsikter om Limbo, recension, Lena Endre, Trinidad, Norge