Titel: Melancholia
Betyg: 5
Premiär: 27 maj 2011
Betyg 5 hos Kulturbloggen betyder att recensenten räknas filmen som ett mästerverk. Det går inte att komma ifrån att Lars von Trier med ”Melancholia” skapat ett filmiskt konstverk. Sedan må han ha varit hur galen som helst på den berömda presskonferensen.
För filmens del var det nog ett stort misstag. Filmen kunde inte tävla om Guldpalmen i Cannes. Fast en av skådespelerskorna, Kirsten Dunst, fick ändå en guldpalm för sin roll i filmen. Vann Guldpalmen för bästa film gjorde istället ”Tree of life” med Brad Pitt. Kanske hade den vunnit ändå, kanske inte. Det går inte att komma ifrån att ”Melancholia” är något av det mest filmiskt intressanta som skapats på länge.
Massor av bilderna i filmer är från berömda konstverk. Det är så vackert och så välgjort att jag stundtals ryser när jag ser filmen.
Filmen handlar om två systrar, Justine (spelad av Kirsten Dunst) och Claire (spelad av Charlotte Gainsbourg). Justine är nygift med Michael (Alexander Skarsgård) och de ska fira en överdådigt lyxig bröllopsfest hemma hos systern Claire och hennes stenrike man John (Kiefer Sutherland) i ett slott.
Samtidigt närmar sig planeten Melancholia jorden. En del forskare är övertygade om att Melancholia bara ska passera jorden, men på Internet finns diskussioner där deltagarna är övertygade om att jorden ska gå under.
Det är en mängd framstående skådespelare med och de gör starka intryck. Stellan Skarsgård som vidrig chef för ett reklamföretag, Alexander Skarsgård som skör nygift ung man.
Som i alla riktigt bra regisserade filmer rör sig inte alls på ytan, det finns mycket som är outsagt, som ligger mellan raderna, som betraktaren av filmen själv kan känna och upptäcka och tänka.
Hur filmen ska tolkas? Det är nog mycket upp till betraktaren. Själv ser jag den som ett stor önskan om överklassens undergång. Kirsten Dunsts överklasstjej Justine är så fruktansvärt bortskämd att jag kan spy på henne. Hennes bröllopsfest är så påkostad att de flesta av oss inte ens under hela vårs livstid kommer att tjäna ihop samma summa som spenderas på hennes festnatt.
Hon är ett slags psykfall, fast om man inte tillhör överklassen har man nog svårt att lida med henne. För tusan, bortskämda kvinna, skärp dig, vill jag ropa till henne.
Det är bara att konstatera vilket engagemang Lars von Trier lyckas skapa.
Jag har tidigare berättar om hur journalister på pressvisning gapskrattade när världen gick under i Melancholia.
Hur skulle Lars von Trier tolka det, det funderar jag på. Hans undergångsskildring har en hel del humor i sig också, fast den är mörk och vidrig och utan hopp.
Jag har inte hittat någon annan recension än, så det ska bli väldigt intressant att se hur andra betygsätter denna film. Det är i vilket fall en film som ger betraktaren en del att tänka på och en hel del att diskutera.
Relaterat: Göteborgsposten
Läs även andra bloggares åsikter om Melancholia, film, filmrecension
Man behöver inte vara överklass för att lida med Justine, det räcker att ha varit deprimerad för att förstå likgiltigheten och hopplösheten som hon känner.
Och inte konstigt att hon är så deprimerad när hon hela tiden är medveten om att världen kommer att gå under!