Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Recension av kärleksfilmen Kyss mig

by

Titel: Kyss mig
Betyg: 4
Sverigepremiär: 29 juli 2011

Svenska Kyss mig är i mångt och mycket en traditionell kärleksfilm: paret som planerar sitt bröllop – allt ser bra ut på ytan med något fattas – den ena parten stöter på en charmig person som han/eller hon mot sin vilja blir förälskad i och som får honom/henne att se sig själv och efter några dramatiska vändor ställs bröllopet in i sista sekunden.

I Kyss mig är det 30-åriga Mia (Ruth Vegas Fernandez) som lever det välordnade livet med ett bra arbete som arkitekt och eget företag tillsammans med blivande maken Tim (Joakim Nätterqvist . Det är ett perfekt liv i vitt och beige, men hos Mia finns tillbakahållen gråt under ytan som hotar att spräcka fasaden. Skillnaden i den här storyn är att den charmiga personen som Mia blir kär i inte är en man utan vackra Frida (Liv Möjnes).

De senaste åren har det blivit allt vanligare att skildra homosexuell kärlek mellan män på vita duken. Lesbisk kärlek är däremot fortfarande ovanligt, vilket har bidragit till att Kyss mig har fått ganska stor uppmärksamhet i förväg. Producenten Josefin Tengblad har intervjuats bland annat i P1s Kino.

Förutom att Kyss mig är en kärleksfilm är det också ett familjedrama. Mia och Frida träffas på en fest för Mias pappa Lasse och Fridas mamma Elisabeth som ska förlova sig med varandra. Lena Endre och Krister Henriksson gör, som väntat, starka biroller som Elisabeth och Lasse. Skildringen av familjefesten och Mias relation till sin pappa och inledande avundsjuka på Fridas kompisförhållande till lillebror Oskar (Tom Ljungman) känns äkta. Det känns inte fullt lika trovärdigt att styvsystrarnas spirande vänskap så snabbt blossar upp till den passion som vänder upp och ned på hela deras tillvaro.

Kyss mig är välspelad och jag ger filmen en 4 i betyg framför allt för skådespelarprestationerna. Handlingen flyter bra men vi får aldrig riktigt lära känna de två huvudpersonerna på djupet, så den känns ändå lite tunn. Kanske beror det på att hela filmen blivit lite väl tillrättalagd med sin politiskt korrekta historia, med premiär så här ett par dagar innan Pride-festivalen kör igång i Stockholm.

Kyss mig har Sverigepremiär den 29 juli i: Stockholm, Göteborg, Malmö, Uppsala, Lund, Örebro, Linköping, Karlstad, Helsingborg, Västerås, Norrköping, Gävle, Sundsvall, Jönköping, Luleå, Växjö, Falköping, Strängnäs, Ängelholm, Höganäs, Ulricehamn, Jakobsberg, Enköping, Kungsbacka, Ronneby, Leksand, Varberg, Piteå, Katrineholm, Ystad, Sölvesborg och Simrishamn.

Läs mer om filmen på sf.se.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Upside Down – filmen om Creation Records

by

Om Factory Records satte Manchester på kartan med band som Joy Division och The Stone Roses gjorde Creation Records detsamma för Glasgow. Med band som The Jesus and Mary Chain och Primal Scream på sin rooster rörde man om i en bransch där de stora skivbolagen bestämde.

Creation Records var ett skivbolag där innovation och personlighet var minst lika viktigt som fest och droger men framförallt var det ett skivbolag där de flesta av tidens intressantaste musiker stod samlade under en och samma period. Ett 90-talets Greenwitch Village, frågan är om vi någonsin kommer få se dess like igen?

Upside Down är namnet på dokumentärfilmen om Creation Records, det är även titeln på The Jesus and Mary Chains första singel.

Filmen är ambitiös och ger oss ur skivbolagschefen Alan McGees synvinkel en inblick i flera av 90-talets mest betydelsefulla musikscener. Shoegazen, acid housen och britpopen för att nämna några. Vi får även ta del av intervjuer med framträdande musiker så som Kevin Shields, Bobby Gillespie och Noel Gallagher.

Efter att ha sett filmen känns det som att jag kommit den världen lite närmare och som Noel Gallagher sa: vem vill inte vara en del av den världen?

Upside Down: The Creation Records Story – New Trailer from Upside Down The Movie on Vimeo.

Irene Huss – Den som vakar i mörkret, recension

by

Titel: Irene Huss – Den som vakar i mörkret
Betyg: 2
Premiär: 6 juli 2011 – DVD

Så var det dags igen för svensk kriminalfilm. Det kommer sex nya filmer om kriminalaren Irene Huss och man är redan klar med inspelningen av samtliga och först ut är Den som vakar i mörkret. Filmerna är baserade på författarinnan Helena Turstens karaktär med samma namn.

I Den som vakar i mörkret hittar två pojkscouter en kvinnokropp begravd på ett fält. Polisen kopplas genast in och man upptäcker snart att här ligger inte bara en, utan flera kvinnor begravda. Alla är de begravda med ett personligt föremål som representerar dem som personer. Jakten på en brutal seriemördare är snabbt igång. Under utredningens gång får Irene (Angela Kovács) en allt starkare och intensivare känsla av att vara förföljd.

I tidigare Huss-filmer (och många andra svenska krimfilmer och böcker), spelar privatlivet en stor roll i berättandet. Så även i denna. Jag såg filmen på premiärvisningen och hade då den stora äran att få en kommentar av regissören Richard Holm (Johan Falk, Beck) innan filmen började. Richard nämnde då bl.a. att det var extra kul att få göra en film om en kriminalinspektör vars privata liv inte var ensamt och dystert. Det är just vid de delar som utspelar sig kring familjen som filmen har en av sina största svagheter. Privatlivet får för mycket plats. Det stör och gör filmen mer förutsägbar. Storyn kring seriemorden går i sin tur aldrig in på djupet och jag upplever att den missar sitt mål. Det blir tunt och ytligt.

Ett nytt ansikte dyker upp i filmen, nämligen kriminalteknikern Elin Nordenskjöld som spelas av Moa Gammel. En frisk vind bland annars gråa, trista stofiler. Det enda problemet med hennes intåg är de kommentarer som läggs av kollegan Johnny Blom (Dag Malmberg). De känns några halvhjärtade försök till någon form av komik och smakar mest illa. Malmberg gör, liksom Moa och Angela, annars en bra insats rent skådespelarmässigt.

Filmen är knappt godkänd och får därmed en tvåa. Önskar kommande fem filmer tonar ner privatlivet och lägger mer fokus på det team bekämpar mordgåtor på Göteborgs gator.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Enter the Void, recensionen

by

Titel: Enter the Void
Betyg: 5
Premiär: 15 juli 2011

Filmens inledning är en färggrann och intensiv innehållsförteckning över den drogtripp vi skall komma att bevittna; en japansk neonskylts-dröm som kan komma att ge många tittare epilepsi av nyfikenhet för det granna och designmässigt futuristiska. Och om kombinationen ungdomar, drogproblem och Tokyo inte vore intressant nog finns där mer att finna. Som stilistiskt foto, svindlande kameraåkningar och vinklar man knappt kunnat drömma om innan. Samt de ständiga tripparna filmen lotsar en igenom, både från droger och den påverkade livsresan som görs när människor dör och lämnar kroppen.

Som många tidigare stilistiska filmkonstverk i historien kommer säkerligen även denna bli en vattendelare där en smal grupp älskar vad verket gör och vill säga; medan resten nästan förbehållslöst avskyr den för att anspela på ren experimentlusta snarare än filmisk renhet. Men som vanligt blir den senare delen de stora förlorarna, eftersom de väljer att sluta sina ögon och förbise det annorlunda och otroligt vackra (även om det till stor del handlar om sorg och upprepad process för att komma över den).

Men bakom det estetiska och alla experimenten finns även någonting annat; banden mellan människor som får dem att handla och hamna i trånga men ack så intressanta situationer. Vilket bildar en enhetlig och mästerlig cineastisk helhet när man korsbefruktar med flygturerna mellan gator, mardrömmar och husfasader som nödvändigtvis inte existerar utanför tankarna. För även om Sofia Coppola bjuder in till ett mer förlovande Tokyo i ”Lost In Translation” och Darren Aronofsky visar det perfekta exemplet på anti-drogpropagande med sin ”Requiem for a Dream” (som skolor borde visa för ungdomar i ung ålder istället för att varna dem om eventuella bieffekter som snarare intresserar och bjuder in till farliga experiment istället för att avskräcka) så erbjuder man här en slags förvriden mix som inte liknar mycket, om ens något, man sett tidigare. Och till skillnad från dem, och många andra filmer, är det här ingenting man bara tittar på. Det är någonting man upplever; en gränsöverskridande och virtuos sanndröm som förbluffar en, samtidigt som den tömmer ens sinnen från övriga intryck för att tillsist belägra dem helt. Med rätta!

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Kulturbloggen tycker till om sista Harry Potter-filmen, Harry Potter och dödsrelikerna, del två

by

Titel: Harry Potter och dödsrelikerna, del två
Betyg: 4
Biopremiär: 13 juli 2011

Magin slutar här, men magin fortsätter på Kulturbloggen. Suck, när var senast vi fick se en hel generation växa upp tillsammans på det här sättet. Harry Potter-serien har ju blivit såpass mycket mer än enbart ett varumärke, vilket regissören faktiskt tagit hänsyn till. Vid det här laget vet vi mer om Daniel Radcliffe än om vår egen familj.

Böckerna i all ära, men filmerna har verkligen blivit bättre och bättre och i takt med att skådespelarna vuxit upp så har filmerna även blivit mörkare, mer gotiska och – framför allt – mer våldsamma. Det är först nu kampen mellan gott och ont verkligen utkristalliseras.

Om vi väljer att se serien som en helhet är det här bara upplösningen – vilket av uppenbara anledningar innebär att det kanske inte är den mest välbalanserade av filmerna – men allt finns där: äventyr, action och romantik. Ändå känns det som att någonting saknas.

En en sak jag gillar är just att de låter dialogerna ta ut på tiden, men tyvärr lämnar actionscenerna mycket att önska. Kunde de inte gjort filmen mer gotisk och becksvart istället, Voldemort känns ju nästan mer gullig än farlig…

Vad jag försöker säga är att de borde gjort filmen långsammare och fokusera på miljöerna i större utsträckning, för i mitt tycke är det just dessa magiska miljöer, där tråden mellan det skrämmande och det trygga är hårfin, som vi så gärna vill återvända till.

Den sista filmen tar vid exakt där den förra slutade och blir, på ett sätt som få andra filmer lyckas med, bara mer och mer spännande för varje ögonblick. Efter att tillsammans med en svartalf rånat trollkarlsbanken återvänder Harry till Hogwarts, men ingenting är sig likt. Blod spills och kära vänner dör, kanske ingenting för de allra yngsta men en bra introduktion till att världen inte bara är regnbågar.

Även om du läst böckerna finns det en hel del att få ut av filmen. Vid det här laget har vi lärt oss att relatera till karaktärerna – till den grad att det nästan är svårt att hålla undan tårarna när filmen tar slut. Den stora frågan är vilken franchise som ska ta vid där Harry Potter slutar. Helst ingenting äckligt, amerikanskt och superkommersiellt.