Filmrecension

The Marvels
Betyg 3
Svensk biopremiär: 8 november 2023
Regi Nia DaCosta

Det är och förblir en myt, att Marvel – då Stan Lee skapade sitt numera världskända universum, var tänkt att i huvudsak vara en odyssé i det fantastiska och spektakulära. De elementen har givetvis en viktig och essentiell plats i de många sagor som seriefantaster – och de senaste årtiondena, biobesökare fått ta del av. Men ett huvudsakligt syfte var att se bortom de färggranna trikåerna och faktiskt lära känna människorna bakom dem. Till skillnad mot konkurrenten DC, med den ståtliga trion Wonder Woman, Batman och Superman, var flera av Marvels karaktärer inte gudar, osårbara utomjordingar eller miljardärer. De var gymnasister, yrkesmilitärer eller arbetare vars privata liv ständigt blev ett lika stort hinder som de fantasifulla skurkar och banditer de mötte.

Denna mer jordnära och alldagliga sida har alltid varit central i de bästa Marvel-filmerna. Bortom de gigantiska specialeffekterna och intergalaktiska hoten finns det ett starkt patos och en oväntad emotionell kärna som gör det till mer än bara trivial underhållning. Och det är i stunderna som inte har någon större betydelse då den fantastiska trion med Brie Larson, Iman Vellani och Teyonah Parris får göra det mest menlösa saker, som regissören Nia DaCosta och The Marvels skiner. Samspelat mellan trion är genuint strålande och det finns en uppenbar kemi och bekvämlighet mellan samtliga. Trots det är den unga Vellani filmens centrum, Kamala Khan är en av Marvels mest uppiggande och positiva tillägg till sitt redan massiva karaktärsgalleri. Vellani gjorde en ypperlig insats redan i Ms. Marvel där publiken först fick möta Kamala, men nu tas nästa steg att utveckla karaktären och Vellanis skådespel. Sättet Vellani balanserar ungdomlig entusiasm, idoldyrkan och beslutsamhet är fenomenalt och det råder inget tvivel om att karaktären är ett framtida fundament som Marvel – med all rätt, räknar med att luta sig på. Parris är också oväntat färgstark, detta trots en mycket begränsad närvaro i Marvel-universumet sedan sin medverkan i WandaVision. Att Parris tidigare samarbetat med DaCosta är märkbart då det finns en uppenbar rutin mellan dem som återspeglas i personregin. Brie Larson – som genom ’’intelligenta’’ människor på det – som alltid, fantastiska internet blivit till en slagpåse för sina progressiva åsikter, har inte låtit hatstormen avskräcka henne, istället känns hon betydligt mer bekväm, lös och och ledig. Den oförglömligt charmiga Khan-familjen från Ms Marvel återkommer också och är lika underbar som sist och tillför varm humor som gifter sig ypperligt med det kosmiska vansinne som pågår runtom.

Men där karaktärerna och deras vardagsaktiviteter presenteras med stor kompetens är övriga bitar betydligt svajigare. Tanken att en Marvel-film kan regisseras av vem eller vad som helst motbevisas om något i och med The Marvels. Idén att ta in unga, hungriga och energiska regissörer, låta dem tillföra sin unika udd men samtidigt jobba inom ett etablerat ramverk har gett storslagna resultat, exempelvis Ryan Cooglers Black Panther eller bröderna Russos actionfester i de två mest älskade Avengers-filmerna. På senare tid har även filmskapare som Destin Daniel Cretton kunnat hitta ett sätt att utmärka sig samtidigt som de publikfriande Marvel-inslagen bevaras.

DaCosta skapade nyligen rubriker med den intervju där hon mer eller mindre erkände att flera sektioner av manuskriptet – som hon delvis varit med och författat, framstod som obegripligt för henne. En kommentar som drogs upp i diverse krönikor som ett bevis på att filmen var dömd att kapsejsa som Vasa-skeppet. Detta visar sig dock vara en imaginär prognos men det är omöjligt att inte se stora problem med hur DaCosta hanterar filmens dialog. Flera popkulturella uttryck har alltid ett behov att bre ut sig vad gäller bakgrund, fiktiv historik och referenser till tidigare berättelser. Många gånger leder detta till långa och måttligt spännande utläggningar med nonsens som får publiken – inklusive en tolerant fantast som mig själv, att himla med ögonen. Marvel Studios har dock varit duktiga på att inte slå knut på sig själva med denna typ av stapplande föreläsningar, men DaCosta är uppenbart obekväm med de många faktorer och parallella historier som utspelar sig. Detta leder till att hon snabbt vill komma vidare och forcerar och stressar igenom flera sekvenser som är mer beroende av exposition. Flera av dessa sekvenser känns krystade och nästintill slappa. DaCosta lyckas inte heller skapa någon vidare intressant antagonist, även om Zawe Ashton gör ett bombastiskt och teatralt framförande är detta en återgång – och inte en positiv sådan, till den era då Marvel-skurkar var fullkomligt likbleka.

Däremot fungerar DaCostas vision om en mer lättsam och slimmad produkt oväntat väl. Förutom uttalandet om innehållet har den relativt korta speltiden på 105 minuter också diskuterats och setts som ett tecken på bristande kvalitet. Detta är en mer rudimentär och enkelspårig berättelse i matinéanda, detta förenklade berättande har dock också sina rötter i den version av Captain Marvel som serieförfattaren Kelly Sue DeConnick skapade då karaktären skulle göras om för en ny generation. DeConnick – vars tolkning fortfarande står sig som den bästa karaktären i serietidningsform, använde enkla narrativa utgångspunkter som gärna fick dra åt det fåniga och banala. Men allt genomsyrades av en lekfullhet. Mycket av DeConnicks berättarstil är närvarande här, detta gör att de vanligtvis frenetiska och tunga actionscenerna och insatserna, där hela universum står på spel, tas med en klackspark. Actionmässigt avlossas också den bästa sekvensen mycket tidigt och då det handlar om de mer traditionella actionscenerna känns de enbart funktionella.

The Marvels är i sitt esse då de tre huvudpersonerna inte behöver rädda galaxen och visa upp sina fantastiska förmågor, där stortrivs DaCosta med både sitt material och sin ensemble. Därför är det synd att det inte ges mer tid åt just dessa sekvenser då det är där filmens hjärta och själ finns. Att ta sig an ett projekt signerat Marvel visar sig mer komplext än vad många trott och Nia DaCosta blir varse detta aningen försent då slutresultatet landar i att vara tillfredställande, många gånger underhållande och roligt men långtifrån makalöst, något som studion har – och kan, leverera.

The Marsh King’s Daughter
Betyg 2
Svensk biopremiär 3 november 2023
Regi Neil Burger

Regissören Neil Burger har skapat en unik och charmerande nisch att presentera rena skrönor på ett – mestadels, acceptabel vis. Från den underhållande The Illusionist, med Edward Norton i huvudrollen, till den vansinniga Limitless är Burger förälskad i enkla premisser och ett rudimentärt genomförande. I sina bästa stunder är det funktionell underhållning, utan någon kapacitet att bränna sig fast i minnet. Definitionen flygplansfilm må inte vara särskilt smickrande men Burger gör filmer som lämpar sig ypperligt på långa flygturer – harmlösa, måttligt spännande och inte alltför mentalt belastande.

Men med The Marsh King’s Daughter försöker Burger att ömsa skinn och presentera en betydligt mer allvarsam och mörk berättelse. Ambitionen och viljan att ta nästa steg som regissör, visa på en bredd och en tidigare icke skådad kompetens som bör applåderas men viljan är långtifrån detsamma som slutresultat. Trots att The Marsh King’s Daughter har flera anmärkningsvärda inslag är summan av kardemumman oerhört splittrad och ibland rent konfunderande vad gäller det rent tekniska.

Redan i filmens introduktion går att att ana ugglor i mossen. Trots stabilt skådespeleri från Ben Mendehlson och Brooklynn Prince – som fortsätter att imponera efter The Florida Project, hör startsträckan till det mest sövande jag haft missnöjet att uppleva på en biograf. Burger dränker hela berättandet och tempot i melass och försvinner in i en bisarr hybris där han leker Terrence Malick genom att visa upp en rad menlösa naturbilder. Mardrömmen tycks aldrig sluta och när denna prolog väl är över kan man bara tacka sin lyckliga stjärna att livet fortfarande är intakt.

Då berättelsen väl ändrar spår och Daisy Ridley får ta över taktpinnen börjar en något mer dräglig film ta form. Här väljer Burger istället att – försöka, efterlikna Martin Scorseses något underskattade Cape Fear, där en bräcklig familj står på ruinens brant till följd av ett obeskrivligt hot.
I sina bästa stunder lyckas The Marsh King’s Daughter skapa ett par vaga ekon till de bästa stunderna då Robert De Niros Max Cady satte skräck i en hel generation. Det finns en krypande stämning och ett smygande obehag som skapar en nerv som gör en rad – genuint ointressanta, scener aningen mer uthärdliga. Men då det skall tillföras någon form av emotionell substans försvinner allt som kan kategoriseras som positivt. Trots att Daisy Ridley gör sitt bästa är Burgers personregi – som bäst, medioker. I en scen då Ridley och den fasansfullt stela Garret Hedlund skall försöka vara intima och öppna upp för varandra kreverar filmen framför publikens ögon, eftersom Burger är oförmögen att skapa en fungerade dramatisk struktur.

Det är också mycket uppenbart att Burger har ett mycket begränsat tak som regissör, även om det finns stunder som kunde ha drabbat eller fungerat som intellektuellt tuggmotstånd har Burger helt enkelt inte kapacitet nog att utveckla materialet. Detta gör att ett antal sekvenser avslutas abrupt och känns ofärdiga. Den otroligt komplexa relationen mellan Ridley och Mendehlson är som bäst duglig men långt ifrån så avgrundsdjup som den borde vara, och samma problematik genomsyrar det mesta i filmen som är av intresse. Det potentiellt storslagna och emotionellt drabbande anländer inte utan står och drar sig vid dörren. Slutet känns som ett rent hafsverk och har lika mycket eftertryck som en luftmadrass.

Slutligen måste filmens utseende också diskuteras. Oftast behövs det inte någon visuell briljans för att intressera publiken, men vad vi får se prov på här går bortom all kritik. Med tanke på att digitalteknik har förenklat flera filminspelningar, med lättare kameror och oändliga möjligheter att bearbeta färg och ljus, är det helt förstummande att se en film med ett såhär miserabelt utseende. The Marsh King’s Daughter kan mycket väl vara årets visuellt minst attraktiva film tillsammans med praktfiaskot Winnie the Pooh: Blood and Honey. Fotografen Alwin H. Küchler dränker filmen i en monoton gul färg som påminner om något jag inte vill nämna i en recension. Komposition och kameraåkningar är minst lika erbarmliga att se på, det är ofattbart att en film kan presenteras såhär år 2023.

The Marsh King’s Daughter må bjuda på lite nervpirrande stämning i sina bättre stunder, men då säcken väl knyts ihop är det hela en grund film som inte har någon som helst anledning att ta upp plats på bioreportoaren samtidigt som mycket annat skickas direkt hem till TV-sofforna via streamingabonnemang.