Godzilla II – King of the Monsters
Betyg 1
Svensk biopremiär 29 maj 2019
Allt på full volym, i ett och om och om igen: monster som slåss, människor som springer i panik och dessemellan korta andningspauser med värsta sentimentala sliskiga sockersöta snusförnuftiga visdomsord om livets mening. Suck. Jag inser att jag är fel målgrupp för en katastroffilm som Godzilla II – King of the Monsters. Jag gillar filmer som inte berättar allt och inte skriker ut allt utan där det finns en hel del under ytan och där dramat kan tolkas på flera nivåer. Och det stämmer ju inte på den här Hollywoodprodukten.
Det räcker inte att filmen är påkostad och har skickliga datorprogrammerare som skapat monstren och alla katastrofscener och en lång rad förmodar välbetalda skådespelare. Deras roller har inte varit så avancerade: de har fått använda två uttryck, att de förskräckta ut och däremellan puttinuttigt gulliga.
En rolig detalj i filmen var dock tidigt i filmen då dottern, Madison Russell, och mamma Emma i familjen Russell, handlingen kretsar till, befinner sig i en underjordisk hall med ett stort forskningsprojekt där ett monster som varit medvetslöst eller i djup sömn väckts till liv. Mamman som är forskare har utvecklat ett program som kan kommunicera med monstret. Då kommer inkräktare med vapen och kidnappar mamman och hennes dator. Ledaren för denna grupp inkräktare spelas av Charles Dance, som spelar Tywin Lannister i den kultförklarade tv-serien Game of Thrones. För er som följt Game of Thrones vet ni hur grym denna pappa är. Hans dotter Cersei och dotterson (och för den delen samtidigt sonson) Joffrey var två grymma, hemska härskare på Järntronen. Så fort Charles Dance dök upp i den rollen förstod jag i alla fall vem som var en av filmens bovar.
En bit en i filmen får vi dessutom höra hans karaktär, Jonah Alan, säger “Länge leve kungen” och det till det hemskaste monstret. Lite kul.
Men att blinka till andra populärkulturfenomen räcker inte för att en film ska tilltala mig. Grunden är att filmens handling säger mig något och att den berättas på ett sätt som inte skriker hela tiden.
I Godzilla-filmen som denna är en slags fortsättning på försvann Godzilla ner i havet och inget vet vart han tagit vägen. Fast nu visar det sig att en forskargrupp haft koll på honom hela tiden. Och inte bara på honom. Det finns många gömda sovande monster runt om på jorden. Teorin är att dessa monster levde på jorden för många många år sedan. En del forskare tror till och med att under en tid har också människor levt samtidigt med dem och monstren och människor har kunna existera samtidigt. De gamla sagorna om drakar ska i själva verket handla om dessa monster.
Det finns andra som också är intresserade av att väcka monstren till liv för de är trötta på mänskligheten som förstör vår jord. Så blir det en rörig kamp på hög volym. Olika forskargrupper med enorma tillgångar till flygplan och vapen och amerikanska myndigheter, alla jagar monstren men med olika syften.
Att monstren är en metafor för naturens krafter är uppenbart och människan måste lära sig att samverka med naturen om jorden inte ska gå under – är filmens sensmoral. Det är fint och värt att ta till sig men det gör inte filmen bättre för mig. Men den som älskar när allt spelas på högsta volym och det brinner och monster slåss – den har väl en högtidsstund i biosalongen.
