Humanistisk Vampyr Söker Frivillig Självmordsbenägen Person
Betyg 2
Svensk biopremiär 29 mars 2024
Regi Ariane Louise-Seize
Då titeln kan ses som mer fyndig än något som går att hitta i den faktiska filmen vet man att misslyckandet är ett faktum. Dock finns det inledande tecken som inger hopp om något betydligt bättre än den faktiska slutprodukten. I filmens introduktion kanaliserar regissören ARIANE LOUISE-SEIZE sin uppenbara förkärlek för både Jean-Pierre Jeunet och Roman Polanskis Vampyrerans Natt. Det är skruvat, bisarrt men samtidigt märkligt gemytligt. Detta lovar sannerligen gott och indikerar att vi inte har att göra med något pretentiöst allvar utan lättsam komik som inte önskar vara vidare seriös.
Dock blir det hela betydligt mindre intressant – eller tolererbart, då filmen gradvis blir mer och mer juvenil samt chockerande tråkig. Den underfundiga och absurda komiken som vi får ta del av i filmens början ersätts snart av ett förkastligt navelskådande och ett tempo som är så pass långsamt att skelett hade blivit rastlösa.
Som om detta inte vore alarmerande nog förlorar filmen också all sin lekfullhet. Allting försätts på en spikrak räls som endast erbjuder ett smärtsamt förutsägbart berättande som är så pass ointressant att det utan tvekan kan komma att användas som sömnhjälp. Snart är udden, finessen och det charmiga flinet helt bortsuddat. Vad som sedan återstår är en film som påminner om den sortens monstruösa film som skolklasser tvingades se endast för att få ett förkastligt patos inhamrat i hjärnbalken.
När LOUISE-SEIZE försöker skaka liv i filmen igen genom en ”vansinnesfärd” menad att fungera som det stora emotionellt förlösande momentet blir det inget annat än en hopplös och loj tramsfest som varken underhåller eller assisterar med att lyfta karaktärerna. Och då vi ändå är inne på filmens personer är det närmast omöjligt att säga någonting om dem, i synnerhet de två huvudpersonerna, eftersom de utrustats med ett beteende där de mumlar likt Tofslan och Vifslan från Tove Janssons Mumin, något som knappast gör det hela mycket mer uthärdligt. Att huvudrollsinnehavarna Sara Montpetit och Félix-Antoine Bénard besitter lika mycket utstrålning, charm – samt kemi, som två snustorra pinnstolar cementerar det hela som en ren pina. Och trots en speltid på knappt 90 minuter känns det som filmen pågår längre än då jag tvingades läsa hela Bram Stokers Dracula i högstadiet.
Om Ariane Louise-Seize hade kunnat bevara den lekfullheten och gladlynta uppsynen från filmens början hade det hela varit en charmig bagatell som dök ned i något numera så oerhört uttjatat som en vampyrromans. Men istället får vi en hopplöst seg och isande fantasilös film vars enda riktiga merit är en fyndig titel.