Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Splatter

Filmrecension: Döda män i skidspåret – rörig och mycket blod som sprutar

by

Döda män i skidspåret
Betyg 2
Svensk biopremiär 29 november 2024
Regi Daniel och Ruben Anda

Ett gäng som gick i högstadiet tillsammans och nu tjugo år senare tvingas fira en påsk tillsammans i en öde stuga långt upp i fjällvärlden. De var inte särskilt goda vänner ens då för tjugo år sedan. Och nu tvingas de tillsammans och där sker mord. Inte bara ett mord utan flera och blodiga är de så det skvaler om det. Det är alldeles uppenbart att någon av dem är mördare. En variant på en ganska vanlig utgångspunkt för en deckare-historia. Den här blir inte lyckad.

Det är en rörig thriller med mycket blod som sprutar. Det blodröda syns extra bra mot den vita snön i fjällmiljön där denna krångliga mordhistoria utspelar sig. Tycker man om film med avhuggna huvuden och en invecklad mordhistoria är detta underhållning – men jag har svårt för att se sådant som nöje.

Handlingen: En man i cirka 35-årsåldern är en misslyckad författare. Han skriver bok efter bok som blir refuserad. Han blir kontakt av sin gamla skolkamrat som är miljardär och som bjuder med honom att fira påsk med flera gamla skolkamrater i fjällstugan. Den misslyckade författaren får i uppdrag att skriva miljardärens biografi. Äntligen kommer han att bli utgiven. Miljardären lovar att bekosta utgivningen.

Så inträffar mord och mordförsök och ännu fler mord. Vem är skyldig? Det är en brokig skara misstänkta, där finns allt från en kokainmissbrukande barnprogramledare, en psykotisk skvallerjournalist, en restaurangchef med skum relation till sin fru, en psykiater utan någonting i sin resväska. Snöstormen viner runt knutarna och de som ännu inte mördats försöker avslöja vem som är mördaren.

Det är fullt fart, inte många scener med lugn i. Men jag tycker ändå aldrig att det är spännande. Dels beror det på att rollerna spelas väldigt överdrivet, vilket förstås är meningen, men det gör det svårt att sympatisera med någon. Den ena är löjligare än den andre. Dessutom är det alldeles för mycket splatter för min smak. Det är många orealistiska ingredienser i filmen som att de döda får ligga kvar i huset och ingen ger sig av.

Den har många överraskande vändningar. Det är en av denna mordhistorias plus. Ett minus är att alla karaktärer är osedvanligt löjeväckande. Mig passar filmen inte men har man smak för svart humor och splatter så kan den vara värd att ägna tid att se.

Filmen bygger på den norska komikern Knut Nærums bästsäljande bok Døde menn går på ski. Han beskriver filmatiseringen av regissörsbröderna Daniel och Ruben Anda som resultatet av att:
– Agatha Christie och Tommy Wirkola åkt till fjällen över påsken och druckit sig aspackade på ägglikör.

Nja, jag håller väl inte direkt med i hans beskrivning. Agatha Christies mordgåtor brukar ändå ha lite mer sympatiska personer som det går att engagera sig för.

Filmrecension: Winnie-the-Pooh: Blood and Honey 2 – mest en hög inälvor

by

Winnie-the-Pooh: Blood and Honey 2
Betyg 1
Svensk biopremiär: 27 mars 2024
Regi Rhys Frake-Waterfield

Vanligtvis bör en recension var någorlunda substantiell. Jag har sagt det förut, det finns en yrkesstolthet att inte avföra en film med ett fåtal meningar. Precis som i en rättsprocess förtjänar alla sin dag i rätten. Men att ge Blood And Honey 2 en rättvis och ärlig chans har varit en prövning.

Den första filmen från ifjol kan vara en av de mest groteska och frånstötande filmer jag någonsin haft missnöjet att behöva genomlida. Det var en rent ondskefull film som var dränkt i cynism, inkompetens och ett ruttet inre.

När det nu blivit dags för uppföljaren är förväntningarna rekordlåga. Att det tagit knappt ett år att producera en uppföljare är alarmerande nog. Och det enda positiva som överhuvudtaget kan nämnas i samband med Blood And Honey 2 är att den inte når samma historiskt låga nivå som film nummer ett. Dock skulle det vara en bragd värd att nämnas i Guiness rekordbok. Denna gång har budgeten höjts en aning, från noll till maximalt femhundra vietnamesiska dong. Detta gör att uppföljaren ser aningen bättre ut och inte som något som filmats på en mobilkamera med ett par decennier på nacken.

Där är det dock slut med ”lovorden”… För vad som återstår är – fortfarande, en makaber, motbjudande och hjärtlös smörja som förtjänar att skickas ned till oceanens djupaste dal. Regissören Rhys Frake-Waterfield bekräftar att han var mannnen som aldrig var menad att syssla med något som har med film att göra. Filmen är fortfarande förmäten, självgod, cynisk och fullkomligt humorlös.

”Irrelevant tjafs” som skådespel, manuskript och generell kompetens vad gäller att framställa rörliga bilder är fortfarande av lägsta prioritet. Hela projektet är som ett sjukt och sadistiskt skämt på en studentfest. Problemet är att skrattet fastnar i den avskurna halsen gång på gång. Den helt absurda utgångspunkten med en mordisk version av Nalle Puh och hans vänner borde kunna leda till samma morbida och effektiva komik som vi kunde se i den oväntat vitala Evil Dead Rise, men istället kulminerar allt i en mördande tråkig slaktfest där alla tänkbara kroppsdelar separeras från kroppen. Det är infernaliskt fantasilöst och lika hjärndött som de offer som snabbt disponeras genom filmen.

Frake-Waterfield kan mycket väl vara en av jordens mest cyniska och talanglösa individer, vad som än presenteras är det med en episk idioti. Den enda marginella trösten i eländet är att det inte är lika apokalyptiskt ruttet som för ett år sedan, men det är sannerligen inte mycket att hänga i julgranen då vi har att göra med något som jag inte ens vill benämna som spelfilm, snarare en hög av inälvor, uselt skådespel och ett allmänt förakt mot god smak och talang.