Winnie-the-Pooh: Blood and Honey 2
Betyg 1
Svensk biopremiär: 27 mars 2024
Regi Rhys Frake-Waterfield
Vanligtvis bör en recension var någorlunda substantiell. Jag har sagt det förut, det finns en yrkesstolthet att inte avföra en film med ett fåtal meningar. Precis som i en rättsprocess förtjänar alla sin dag i rätten. Men att ge Blood And Honey 2 en rättvis och ärlig chans har varit en prövning.
Den första filmen från ifjol kan vara en av de mest groteska och frånstötande filmer jag någonsin haft missnöjet att behöva genomlida. Det var en rent ondskefull film som var dränkt i cynism, inkompetens och ett ruttet inre.
När det nu blivit dags för uppföljaren är förväntningarna rekordlåga. Att det tagit knappt ett år att producera en uppföljare är alarmerande nog. Och det enda positiva som överhuvudtaget kan nämnas i samband med Blood And Honey 2 är att den inte når samma historiskt låga nivå som film nummer ett. Dock skulle det vara en bragd värd att nämnas i Guiness rekordbok. Denna gång har budgeten höjts en aning, från noll till maximalt femhundra vietnamesiska dong. Detta gör att uppföljaren ser aningen bättre ut och inte som något som filmats på en mobilkamera med ett par decennier på nacken.
Där är det dock slut med ”lovorden”… För vad som återstår är – fortfarande, en makaber, motbjudande och hjärtlös smörja som förtjänar att skickas ned till oceanens djupaste dal. Regissören Rhys Frake-Waterfield bekräftar att han var mannnen som aldrig var menad att syssla med något som har med film att göra. Filmen är fortfarande förmäten, självgod, cynisk och fullkomligt humorlös.
”Irrelevant tjafs” som skådespel, manuskript och generell kompetens vad gäller att framställa rörliga bilder är fortfarande av lägsta prioritet. Hela projektet är som ett sjukt och sadistiskt skämt på en studentfest. Problemet är att skrattet fastnar i den avskurna halsen gång på gång. Den helt absurda utgångspunkten med en mordisk version av Nalle Puh och hans vänner borde kunna leda till samma morbida och effektiva komik som vi kunde se i den oväntat vitala Evil Dead Rise, men istället kulminerar allt i en mördande tråkig slaktfest där alla tänkbara kroppsdelar separeras från kroppen. Det är infernaliskt fantasilöst och lika hjärndött som de offer som snabbt disponeras genom filmen.
Frake-Waterfield kan mycket väl vara en av jordens mest cyniska och talanglösa individer, vad som än presenteras är det med en episk idioti. Den enda marginella trösten i eländet är att det inte är lika apokalyptiskt ruttet som för ett år sedan, men det är sannerligen inte mycket att hänga i julgranen då vi har att göra med något som jag inte ens vill benämna som spelfilm, snarare en hög av inälvor, uselt skådespel och ett allmänt förakt mot god smak och talang.