• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Film

Rock of Ages – töntigt rolig

23 juni, 2012 by Rosemari Södergren

Rock of Ages
Betyg 4
Sverigepremiär 23 juni 2012

Tom Cruise spelar en nerdrogad sjuk rockstjärna i en musikal om rockmusik och Alec Baldwin spelar en töntig chef för en restaurang med livemusik i Los Angeles, regisserad av Adam Shankman. Filmen bygger på Broadwaymusikalen som handlar om småstadstjejen Sherrie och killen från stan, Drew som möts på Sunset Strip när de strävar att nå sina Hollywood-drömmar.

Om du väntar dig en seriös skildring av den amerikanska rockmusik-eran från åttiotalet blir du besviken, som Fredrik Strage som i DN totalsågar den här filmen.
Kassa ”Rock of ages” kastrerar och disney­fierar åttiotalets kaliforniska metalscen och har skrubbat bort allt som var subversivt.

Om jag skulle bedöma filmen utifrån förutsättningen att den skulle ge en sann bild av åttiotalets kaliforniska rockhistoria, då skulle jag också såga filmen. Men jag skrattade åt den och njöt av den som en rolig, töntig film om löjliga personer. Grundhistorien har vi sett många gånger förr i amerikanska historier: Lantisen Sherrie kommer 1987 tillSunset Strip i West Hollywood med väskan full av skivor och hon drömmer om att bli artist. Hon blir servitris på rockklubbenBourbon Room och förälskar sig i diskplockaren Drew som ocså drömmer om att bli rockstjärna. Rockbaren Bourbon Room har ekonomiska problem som chefen drömmer oi att lösa genom att boka superstjärnan Stacee Jaxx.
Tom Cruise spelar Stacee Jaxx som är en slags parodi på Mötley Crüe. Sexfixerad, neddrogad, sjuk i skallen. En överdriven bild av rockstjärnor? Ja i stort sett, men den som var på Sweden Rock i somras och såg och träffade Steel Panther vet att samma idiotiska image överlevt till idag på sina håll.

Rock of Ages radar upp den ena klassiska rockballaden efter den andra, men musiksatt som vilka musikallåtar som helst. Om du väntar dig rockversioner blir du besviken, men som musikallåtar tycker jag att låtar som Paradise City, I Love Rock ‘n’ Roll, I Wanna Rock – Twisted Sister, Here I Go Again och Whitesnake Every Rose Has Its Thorn trots allt fungerar. Det är ju ändå från början rätt kommersiella rocklåtar.

Jag hade roligt åt den ofta förutsäga bara historien. Att se Catherine Zeta-Jones spela en sexfrustrerad antirock-demonstrant har sina poänger, liksom att se Alec Baldwin som en tramsig smygbög. Svenskan Malin Åkerman spelar rockjournalist från tidningen Rolling Stone som möter Tom Cruise sjuka rockstjärna Stacee Jaxx.

Filmen är påkostad med en rad dyra stjärnor utöver Tom Cruise, Catherine Zeta-Jones och Alec Baldwin, som Russel Brand, Mary J. Blige och Paul Giamatti. Musiken som konverterats till musikal kommer från bland andra Def Leppard, Poison, Journet, Twisted Sisters, Bon Jovi, Whitsnake, Joan Jett, Night Ranger och Pat Benatar med flera.
Redan i första scenen sätts tonen för filmen, där Sherrie kommer på bussen och plötsligt börjar alla på bussen sjunga med i en barnslig, ganska löjlig version av en rocklåt.

Det finns två sätt att se filmen: som en underhållande halvtöntig film och då fungerar det och får det betyg som jag gett den. Eller så ser du den som en film om rockmusiken och dess image under åttiotalet och då hamnar du säkert på samma betygsnivå som Fredrik Strage i DN gör.

Soundtracket från filmen innehåller följande spår:

1. Paradise City – Guns N’ Roses
(Framförs av Tom Cruise)

2. Sister Christian/Just Like Paradise/Nothin’ But A Good Time – Night Ranger & David Lee Roth & Poison
(Framförs av Julianne Hough, Diego Boneta, Russell Brand och Alec Baldwin)

3. Juke Box Hero/I Love Rock ‘n’ Roll – Foreigner & Joan Jett & the Blackhearts
(Framförs av Diego Boneta, Alec Baldwin, Russell Brand och Julianne Hough)

4. Hit Me With Your Best Shot – Pat Benatar
(Framförs av Catherine Zeta-Jones)

5. Waiting For A Girl Like You – Foreigner
(Framförs av Diego Boneta & Julianne Hough)

6. More Than Words/Heaven – Extreme & Warrant
(Framförs av Julianne Hough & Diego Boneta)

7. Wanted Dead Or Alive – Bon Jovi
(Framförs av Tom Cruise & Julianne Hough)

8. I Want To Know What Love Is – Foreigner
(Framförs av Tom Cruise & Malin Åkerman)

9. I Wanna Rock – Twisted Sister
(Framförs av Diego Boneta)

10. Pour Some Sugar On Me – Def Leppard
(Framförs av Tom Cruise)

11. Harden My Heart – Quarterflash
(Framförs av Julianne Hough & Mary J. Blige)

12. Of The Night/Harden My Heart – Pat Benatar & Quarterflash
(Framförs av Mary J. Blige & Julianne Hough)

13. Here I Go Again – Whitesnake
(Framförs av Diego Boneta, Paul Giamatti, Julianne Hough, Mary J. Blige och Tom Cruise)

14. Can’t Fight This Feeling – REO Speedwagon
(Framförs av Russell Brand & Alec Baldwin)

15. Any Way You Want It – Journey
(Framförs av Mary J. Blige, Constantine Maroulis och Julianne Hough)

16. Undercover Love
(Framförs av Diego Boneta. Nyskriven låt för Rock of Ages.)

17. Every Rose Has Its Thorn – Poison
(Framförs av Julianne Hough, Diego Boneta, Tom Cruise och Mary J. Blige)

18. Rock You Like a Hurricane – Scorpions
(Framförs av Julianne Hough & Tom Cruise)

19. We Built This City/We’re Not Gonna Take It – Jefferson Starship & Twisted Sister
(Framförs av Russell Brand & Catherine Zeta-Jones)

20. Don’t Stop Believin’ – Journey
(Framförs av Julianne Hough, Diego Boneta, Tom Cruise, Alec Baldwin, Russell Brand och Mary J. Blige)

Relaterat:
Pressmeddelande om soundtracket och Göteborgsposten.

Läs även andra bloggares åsikter om Tom Cruise, film, filmrecension, musikal, recension, Alec Baldwin, Rock of Ages

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension

Woody Allen: A documentary – retrospektiv över en filmmästare

23 juni, 2012 by Redaktionen

Woody Allen: A documentary
Betyg: 3
Biopremiär: 29 juni 2012

Woody Allen har genom åren fått ett rykte om sig att aldrig ställa upp på intervjuer, men 2006 överraskade han alla med sin medverkan i Stig Björkman intervjubok ”Woody om Allen – Med egna ord”. Näste man som vänt den svårflörtade Allens nej till ja är Robert B. Weide(känd för ”Simma lugnt, Larry!”) som under ett och ett halvt års tid tillåtits följa den produktiva filmskaparen i vad som skulle resultera i en ultimat filmbiografi. Efter fyra Oscars-statyetter och flerfaldiga nomineringar är Allen nu en i samlingen bland Marilyn Monroe, Charlie Chaplin och Bob Dylan som fått sitt liv avspeglat i den amerikanska dokumentärserien ”American masters”.

”Woody Allen: A documentary” som sändes i två delar på tv-kanalen PBS förra året når i sommar biodukarna i en kortare version som skildrar den blyga, Brooklynfödde Allan Konigsbergs väg till komikern, dramatikern, författaren, skådespelaren och musikern Woody Allen, som vi alla känner till idag. Den drygt två timmar långa filmen tar oss med mångsysslaren och multitalangen genom den kreativa processen från idé till färdig produkt bakom kulisserna på inspelningsplatser, i klipprummet och i hemmet.

Här möter vi arbetsnarkomanen som sedan regidebuten försett den ständigt växande publiken med i genomsnitt en film per år. I samtal berättar han om barndomen, förebilder och privatlivet, och om en karriär som kantats av både upp- och nedgångar: stora box office-succéer, ikoniska och oförgömliga mästerverk som Annie Hall och Manhattan, och totalfloppar vi önskar att vi inte såg. Robert B. Weide gör ett gott försök till att summera ett livslångt arbete genom att låta kollegorna i branschen som Scarlet Johansson, Diane Keaton, Sean Penn, John Cusack, Martin Scorsese m.fl. uttala sig om den notoriska mannen.

”Woody Allen: A documentary” påminner om regissörens storhet och det är en dokumentär som alla filmfantaster kommer uppskatta och bör se, och för resten är det ett tillfälle att bättra på kunskaperna om den legendariska regissören. Historian etsar sig inte fast i minnet och berör, och mycket ofördelaktigt utelämnas – visst, här nämns kortfattat Allens skandalösa affär med flickvännen Mia Farrows adoptivdotter Soon-Yi – men i det stora hela är det en axelryckning. Weide vågar inte tänja på gränserna, det blir långtråkigt och jag lämnas otillfredsställd med svårigheter att hålla mig för gäspningar i sista halvtimmen.
Text: Victoria Machmudov

Läs även andra bloggares åsikter om Woody Allen, film, filmrecension, dokumentär

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Dokumentär, Filmrecension, Scen, Woody Allen

Ramona – perfekt sommardeckare för regniga dagar

17 juni, 2012 by Rosemari Södergren

Titel Ramona
Betyg: 4
Slöpps på dvd 13 juni 2012

Ramona är en Emmy-nominerad tv-serie i två delar, en spionthriller av Peter Englund och Harald Hamrell, om Sverige under kalla kriget som nu slöpps på dvd.

Handlingen utspelar sig 1952 i en miljö med svenska hemliga spioner. Filmskaparna har gjort ett bra jobb med att få fram tidsmiljö med bilar från femtiotalet, klädstil med hatt på herrarna och sättet att tilltala varandra med ”herr” och ”fröken”.

Björn Bengtsson visar att han är en skicklig skådespelare i rollen som den unga akademikern Kernell som arbetar inom underrättelsetjänsten under det kalla kriget. Kenrells uppgift är att försöka avkryptera ryska radiomeddelanden. Han lyckas knäcka en hemlig kod och flyttas då till en hemlig avdelning som skickar svenska spioner österut. Baltiska män och kvinnor tränas och utbildas av den svenska militära underrättelsetjänsten och sänds tillbaka till sitt forna hemland för att spionera på det sovjetockuperade Baltikum. Fler än 40 personer skickades över, ingen återvände.

En efter en försvinner dessa svenska spioner och det blir alltmer uppenbart att det finns en läcka inom den egna organisationen. Läckan får täcknamnet Ramona och Kernell tas in för att hitta vem som är läckan, innan sveket hinner få ännu mer förödande konsekvenser.

Situationen kompliceras genom att Kernells fästmö är journalist på Stockholmstidningen. Hon anar ugglor i mossen och förstår att spionavdelningen inom den svenska underrättelsetjänsten utför uppdrag utan att det är godkänt av riksdagen. Ja spionavdelningen bryter mot svensk neutralitet och alliansfrihet, menar hon och övertalar sin redaktionschef att få undersöka vad som sker i det fördolda.

Spioner är ofta ganska töntigt skildrade i filmer där de har hemliga brevlådor för sina meddelanden gömda på kyrkogårdar. Så är det inledningsvis i denna spionhistoria också men den växer. På dvd:n är den indelad i två avsnitt. I det första är behållningen den snyggt genomförda tidsskildringen och Björn Bengtsson som spelar den unge, ganska blåögde unge akademikern. I andra avsnittet tätnar spänningen.

Flera duktiga svenska skådespelare står med i rollistan, som Sten Ljunggren, Magnus Roosmann, Morgan Alling och Christer Fant.

Det finns vissa luckor i logiken i berättelsen, men det stör inte. Om sommaren fortsätter vara så regnig som när detta skrivs är filmen absolut ett säkert kort för den som vill passa på att se film under sommarledigheten.

Den unge kryptören Kernell arbetar inom underrättelsetjänsten under det kalla kriget. Efter att ha knäckt en hemlig kod dras han in i en spionhärva som sträcker sig över Östersjön. Det visar sig att det finns en läcka med täcknamnet Ramona inom den egna organisationen och nu gäller det att stoppa den innan sveket hinner få förödande konsekvenser. Både Kernells eget mod och tron på uppdraget hinner dock ställas på hårda prov.

I rollerna: Björn Bengtsson, Annika Hallin, Magnus Roosmann, Sten Ljunggren, Johan Wahlström, Morgan Alling, Isabell Sollman och Svante Marten. Regi: Harald Hamrell. Bygger på en historia av historikern Peter Englund.

Läs även andra bloggares åsikter om kalla kriget, film, recension, Björn Bengtsson, Magnus Roosmann, spioner, thriller, Baltikum, kryptering

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Baltikum, Björn Bengtsson, Kalla kriget, kryptering, Magnus Roosmann, Recension, Scen, spioner, Thriller

Ai Weiwei: Never sorry – gripande porträtt av kinesisk konstnär

11 juni, 2012 by Rosemari Södergren

Ai Weiwei: Never sorry
Betyg: 4
Svensk biopremiär: 17 augusti

Den kinesiska konceptkonstnären Ai Weiwei har under våren varit Sverigeaktuell med en utställning under samma namn som konstnären själv, på Magasin 3 i Stockholm. Nu kommer en dokumentär om den omtalade man som i sina verk visat fingret mot Himmelska fridens torg. ”Ai Weiwei: Never sorry” berättar om Kinas mest internationellt kända konstnär och bekantar oss med inte bara konstnären, utan aktivisten och pappan Ai Weiwei.

”Jag känner mig som en schackspelare. Min motståndare gör ett drag och då gör jag nästa”. Med dessa väl valda ord inleds dokumentären. Liknelsen är slående och det är tydlig att den politiskt provokativa konstnären syftar på sin kamp emot det kinesiska systemet. Hans kritik mot kommunisternas regim och vädjan om yttrandefrihet och mänskliga rättigheter har bland annat lett till misshandel av polis(som orsakade en hjärnblödning), hot och förföljelse. Under 2011 försvann även den ständigt övervakade konstnären men dök upp efter 81 dagar av arrest på oklara grunder.

”Ai Weiwei: Never sorry” tar avstamp efter olympiska sommarspelen i Kina 2008. Ai Weiwei uppmärksammades då i och med att han anlitats som konstnärlig konsult för uppbyggnaden av Pekings nationalstadion ”Fågelboet”. I ett uttalande tog han senare avstånd från OS och menade att han inte ville ha något med värdlandets propaganda att göra. Därefter riktar stor del av dokumentären fokus åt Ai Weiweis kommunikativa arbetssätt då han som en flitig användare av sociala medier fascineras av dess makt och möjligheter. De kinesiska myndigheterna stängde 2009 ner hans populära blogg i samband med att han publicerat listor över de kring 5000 barn som dog i jordbävningen i Sichuan på grund av dåliga byggnadskonstruktioner. För att nå ut till sina följare tog han istället sig förbi internetcensuren och skapade ett Twitterkonto.
Journalisten och regissören Alison Klayman filmade i ungefär två år för filmen och dokumenterade allt från arbetet inför stora utställningar på museum och konsthallar i London och München, till vardagliga situationer i familjelivet. Resultaten blev ett intimt porträtt av en mångfacetterad man och en gripande bild av en korrupt nation. Via möten med andra konstnärer, fans och journalister får vi en uppfattning om Ai Weiweis betydelse och roll i det kinesiska samhället, och insikt om en ny supermakts diktatoriska metoder.

”Ai Weiwei: Never sorry” är en käftsmäll och handlar om en trotsig karaktär som vägrar ge upp, en optimist som tror på individens förmåga att förändra världen.

Text: Victoria Machmudov

Läs även andra bloggares åsikter om Ai Weiwei, film, filmrecension, Kina, yttrandefrihet, dokumentär

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Ai Weiwei, Dokumentär, Filmrecension, Kina, Scen

Tigers Film – studsande och förtjusande

11 juni, 2012 by Redaktionen

Tigers Film
Betyg: 3
Premiär: 8 juni 2012

Om ingen av ens vänner vill studsa med en vad gör man då? Jo, man söker efter nya
vänner. Kanske till och med släktingar som precis som du själv älskar att studsa. I
Tigers Film är alla vännerna upptagna med att förebereda inför vinter. De måste
städa, se till matförråden och veden. Men Tiger vill inte göra något av detta. Han vill
ha roligt och studsa, för det är ju vad tigrar är bäst på. Tigers vänner föreslår att han
kanske ska leta reda på andra tigrar. Några som är lika bra på att studsa och är lika
ointresserade av föreberedelser inför vintern som han. Således ger sig Tiger i kast
med att försöka hitta tigersläktingar som vill umgås och vara som tigrar är med
honom.

Tigers Film är en mysig film där vi får återvända till Sjumilaskogen och träffa alla dess
invånare. Jag gillar att Disney har återgått till den ursprungliga animationen med
spretiga linjer och dovare färger. Jag tror dessutom att praktiskt taget alla gillar Nalle
Puh och hans vänner. Det är svårt att inte gilla den nervösa lilla Nasse, pessimistiska
Ior och stressade Kanin. Även om historier om Nalle Puh och Sjumilaskogen kan vara
naiva tycker jag att man alltid får lära sig något bra av dessa historier.
Vad gör man till exempel om man är den enda Tigern i skogen men väldigt gärna vill
ha en familj? Måste man hitta någon av samma ras för att finna en familjemedlem?
Vad krävs egentligen för att man ska vara en familj?

Det är lugnet i Sjumilaskogen som tilltalar mig. Även om det inträffar oväntade saker
och någon ger sig ut på ett uppdrag ligger det alltid ett lugn över hela historien. Jag
tror det är just det som gör av vi gång på gång återvänder till dessa karaktärer. Alla
är genuint snälla och man stressar inte i onödan, och det behövs sådana historier
både för barn och vuxna.
Tigers Film är en helt okej film, det är inget innovativt eller annorlunda med denna
film om Sjumilaskogens invånare. Men det är en trevlig film. Det känns bra att få
återvända till Nalle Puh, Christoffer Robin och alla de andra. Och den studsiga Tiger
förtjänar helt klart en alldeles egen film.

Text: Lisa Pousette Blomé

Läs även andra bloggares åsikter om Tigers film, filmrecension

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, Tigers film

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 538
  • Sida 539
  • Sida 540
  • Sida 541
  • Sida 542
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 636
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in