Woody Allen: A documentary
Betyg: 3
Biopremiär: 29 juni 2012
Woody Allen har genom åren fått ett rykte om sig att aldrig ställa upp på intervjuer, men 2006 överraskade han alla med sin medverkan i Stig Björkman intervjubok ”Woody om Allen – Med egna ord”. Näste man som vänt den svårflörtade Allens nej till ja är Robert B. Weide(känd för ”Simma lugnt, Larry!”) som under ett och ett halvt års tid tillåtits följa den produktiva filmskaparen i vad som skulle resultera i en ultimat filmbiografi. Efter fyra Oscars-statyetter och flerfaldiga nomineringar är Allen nu en i samlingen bland Marilyn Monroe, Charlie Chaplin och Bob Dylan som fått sitt liv avspeglat i den amerikanska dokumentärserien ”American masters”.
”Woody Allen: A documentary” som sändes i två delar på tv-kanalen PBS förra året når i sommar biodukarna i en kortare version som skildrar den blyga, Brooklynfödde Allan Konigsbergs väg till komikern, dramatikern, författaren, skådespelaren och musikern Woody Allen, som vi alla känner till idag. Den drygt två timmar långa filmen tar oss med mångsysslaren och multitalangen genom den kreativa processen från idé till färdig produkt bakom kulisserna på inspelningsplatser, i klipprummet och i hemmet.
Här möter vi arbetsnarkomanen som sedan regidebuten försett den ständigt växande publiken med i genomsnitt en film per år. I samtal berättar han om barndomen, förebilder och privatlivet, och om en karriär som kantats av både upp- och nedgångar: stora box office-succéer, ikoniska och oförgömliga mästerverk som Annie Hall och Manhattan, och totalfloppar vi önskar att vi inte såg. Robert B. Weide gör ett gott försök till att summera ett livslångt arbete genom att låta kollegorna i branschen som Scarlet Johansson, Diane Keaton, Sean Penn, John Cusack, Martin Scorsese m.fl. uttala sig om den notoriska mannen.
”Woody Allen: A documentary” påminner om regissörens storhet och det är en dokumentär som alla filmfantaster kommer uppskatta och bör se, och för resten är det ett tillfälle att bättra på kunskaperna om den legendariska regissören. Historian etsar sig inte fast i minnet och berör, och mycket ofördelaktigt utelämnas – visst, här nämns kortfattat Allens skandalösa affär med flickvännen Mia Farrows adoptivdotter Soon-Yi – men i det stora hela är det en axelryckning. Weide vågar inte tänja på gränserna, det blir långtråkigt och jag lämnas otillfredsställd med svårigheter att hålla mig för gäspningar i sista halvtimmen.
Text: Victoria Machmudov
Läs även andra bloggares åsikter om Woody Allen, film, filmrecension, dokumentär