Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Film

Filmrecension: Under the Tree – ett isländskt drama med mycket obehag och frustrerande slut

by

Under the Tree
Betyg 3
Premiär 1 juni 2018
Regi: Hafsteinn Gunnar Sigurdsson

Det är inte farligt att bråka, men med grannar utan gränser accelererar bråket lätt och galenskapen tar vid.

En film som börjar med en separation mellan Atli och Agnes, där ingen vilja till förståelse finns och där hon tolkar allt till det värsta.

Inte så konstigt kanske efter att ha kommit på sin man tittande på gamla sexfilmer med hans tidigare flickvän. När hon kastar ut honom blir han tvungen att flytta hem till sina föräldrar. Provocerad av Agnes hårda linje att han inte skall få träffa sin dotter gör han misstag och han kämpar hårt för att få delad vårdnad om sin dotter.

Hos föräldrarna råder ingen harmoni och man ligger i fejd med grannen om det träd som växt sig allt för stort och skuggar grannens altan.

Det som börjar med ett träd utvecklas till anklagelser och okväden. Husdjur som försvinner och ett hat utan alla proportioner. Här är det kvinnorna som styr och männen som faller undan.

Två deprimerande historier i en film kan bli för mycket. I den här filmen finns bara problem och oförsonlighet med ett undantag. Ett försoningsbrev om dottern Ása. Visst är filmen realistisk och mustig och i början skrattar man åt kvinnornas påhitt för att störa varandra men sedan blir det bara tragiskt.
Skall man gå och se den här filmen bör man vara helt okänslig och gilla svart humor. Fotot är gråbeige vardag. Edda Björgvinsdóttir personifierar en äldre kvinna som har förlorat alla känslor utom bitterhet och hat kombinerat med sorg och vindrickande.

Ett skickligt framställt porträtt av en människa som har tappat allt. Ett isländskt drama med mycket obehag och frustrerande slut.

Filmrecension: Adrift – plågsamt och alldeles för seg och fylld av klichéer

by

Adrift
Betyg 1
Svensk biopremiär 1 juni 2018
Regi Baltasar Kormákur

Innan filmen visades sade någon att den var drygt två timmar lång. Men vid en kontroll före filmstart fick vi den rätta tiden: en och en halv timme. Men oj, filmen känns som mer än två timmar. Den kändes seg och jag längtade till att den skulle ta slut.

Adrift bygger på en verklig händelse, 24-priga Tami Oldham hamnar på en långseglats mitt i en av de värsta orkanerna i modern tid och överlever mot alla odds i mer än 40 dagar och lyckas ta sig till farleder där ett skepp kan plocka upp henne. Det var en bragd att klara den prövningen. Utan tvekan. Men alla bragder passar inte att göra film av.

Vi får redan i filmens början se Tami på den läckande båten där hon vaknar upp efter orkanen och det tar ett tag innan hon upptäcker pojkvännen långt ut på havet, hängande vid den lilla räddningsbåten.

Filmen pendlar mellan scenerna från den svårt skadade båten där Tami kämpar för att överleva och hitta land och scener från hur Tami och hennes pojkvän Richard Sharp (Sam Claflin) träffades på Tahiti och bestämde sig för att ge sig ut på långseglatsen.

Delarna kring deras kärlekshistoria och beskrivningarna av deras karaktärer är för ytliga, för fyllda av klichéer. Allt är så gulligt och båda har gett sig ut i världen utan att veta om de någonsin ska komma hem igen då deras liv hemma var för tragiskt. Vi får se när Tami tar sig igenom gränskontrollen till Tahiti och får frågan om hur länge hon ska stanna. ”Ingen aning”. Vad ska hon försörja sig på? ”Ingen aning”.

Jo det finns säkert äventyrare som bara flyter runt, inte har något mål med något. Men det är svårt att bli engagerad i ett liv där människor kan flyta runt utan att behöva oroa sig för vare sig mat, kläder eller framtiden. Redan är tappar jag engagemang för filmens två karaktärer. När dialogen är så ytlig och ointressant och överlevnadsscenerna oändliga då blir det en lång seg resa till filmens slut.

Jag tänker att när två människor sitter ensamma på en kraschad båt, långt långt bort från land och vet att de inte har stor chans att överleva skulle dialogen kunna nudda vid de existentiella frågorna – men nej, den diskussionen landar i om horisonten färgas röd vid solnedgång eller om det finns fler namn för att beskriva den färgen. Visst, det finns både symbolik och metaforiska anslag också i den diskussionen men det skulle kunna göras så mycket mer av situationen på båten.

Dessutom har filmen flera direkta missar och buggar. Vi får en rejäl hint om att hon kanske sett hallucinationer redan direkt. Men i verkligheten skulle hallucinationerna komma först efter ett tag. Slarvigt av filmregissören.

Nej tyvärr var det rent plågsamt att se denna film.

I rollerna: Shailene Woodley, Sam Claflin

Filmrecension: A Ciambra – både skrämmande och hoppfull på samma gång om en ung romsk pojke

by

A Ciambra
Betyg 4
Svensk biopremiär 1 juni 2018
Regi Jonas Carpignano

En stark, berörande film som är både skrämmande och hoppfull på samma gång om en ung romsk pojke i ett fattigt område i södra Italien som vill växa upp och bli som sin stora förebild, storebror. Hur gammal Pio är får vi aldrig riktigt veta men han ser ut att vara i tidiga tonåren, någonstans mellan 13-15 år. Han leker med de yngre barnen men vill väldigt gärna vara en man.

Filmen beskrivs av filmens distributör som en autentisk uppväxtskildring där majoriteten av rollerna innehas av boende i området. Känslan av att det är en berättelse direkt från verkligheten stryks under av att den är inspelad med en skakig kamera som ger en känsla av att det är klippt direkt från mobiltelefoner, det ger en känsla av att vi är där själva, eller att någon vi känner precis varit där och spelat in lite för oss med sin mobiltelefon. Det fungerar mycket bra.

Pio bor i ett område som med svenskt politikerspråk skulle kallas ett utanförskaps-område, fast kanske inte en nogo-zon. Romerna verkar till stor del försörja sig på stölder, mest mindre stölder, sällan bilstöld för då sätter polis igång större jakt på tjuvar. Och det verkar också som att bilstölderna är italienarnas revir. Det olika brottssyndikaten har mycket noga delat upp sina områden. Romerna har sitt, italienarna har sitt och afrikanerna har sitt. Italienarna är högst rankade. När Pios storebror kommer hem efter en tid i ett fängelse berättar han stolt att italienarna i fängelset behandlar dem, romerna, som nästan lika mycket värda som de själva – medan afrikanerna är längst ner i hierarkin.

En kväll bestämmer sig Pio för att hjälpa storebrodern och de övriga männen. En lavin av händelser sätter igång och plötsligt är både storebrodern och pappan gripna av polis och Pio tar på sig ansvaret för att skaffa pengar till familjen.

Det är sorgligt att barn växer upp i områden där alla är så fattiga och barn får växa upp och lära sig hantera tillvaron i lagens gränsland. Det är samtidigt hopp att se Pios styrka, hur han kämpar. Det också väldigt skrämmande att se hur rasistiska dessa olika grupper är emot varandra. När de som befinner sig i samhällets lägre delar inte ens kan hålla ihop, då känns det hopplöst.

När hans storebror är i fängelse vänder Pio sig till en vän till brodern, en vän som är från Burkina Faso och tillhör afrikanerna. Denna afrikan har ett stort hjärta och hjälper Pio på många sätt. Men en dag tvingas Pio att välja: vänskapen eller familjen.

Jag tänker att filmen på ett mycket berörande sätt berättar om hur livet är för människor som växer upp i hela andra miljöer och omständigheter är det svenska samhället där individen är i centrum.

A Ciambra var Italiens Oscarsbidrag och är en film jag rekommenderar många att se, den ger en insyn i en miljö där många barn växer upp idag.

I rollerna: Pio Amato, Koudous Seihon, Damiano Amato med flera.

 

Veckans filmpremiär: Solo: A Star Wars Story, I Feel Pretty, Goodbye Christopher Robin och Anders, jag och hans 23 andra kvinnor

by

Veckans filmpremiär startade redan i onsdag, 23 maj 2018, då Solo: A Star Wars Story kom upp på svenska biografer, två dagar före den amerikanska premiären. Filmen handlar om hur rymdrebellen och busen Han Solo blev just Han Solo och hur han fick sitt berömda rymdskepp Millenium Falcon och hur han träffade sin vapendragare Chewbacca. Kulturbloggens recensent gav filmen betyg 4.

Genomsnittsbetyget för denna nya Star Wars-film bland svenska filmkritiker är när detta skrivs 3. Här ser du vilka som recenserat filmen.

Överlag fick veckans nya filmer bra mottagande av våra recensenter:
Recension av I Feel Pretty – Det var länge sedan jag hade så roligt på bio, skriver Birgitta Komaki och ger filmen betyg 4.

Foto: Folkets Bio

Filmrecension: Goodbye Christopher Robin fick betyg 4 av Rosemari Södergren som dock påpekar att det var svårt att sätta betyg. Filmen berör starkt och går inte att glömma men har bitvis för förutsägbara klichéer, men känns ändå som att den har något att säga om klyftan mellan ett kulturverk och dess skapare.

Filmrecension: Anders, jag och hans 23 andra kvinnor – En varm och äkta film, skriver Birgitta Komaki och ger filmen betyg 4.

Rollbesättningen klar för filmen Britt-Marie var här

by

Rollbesättningen klar för filmen Britt-Marie var här, berättar ett pressmeddelande:

Britt-Marie var här är årets stora feel-good drama som filmatiseras efter ännu en av Fredrik Backmans bästsäljare, författaren bakom En man som heter Ove. För regin står Tuva Novotny som därmed gör sin första svenska långfilm.

Tuva Novotny har en välmeriterad rollbesättning att jobba med under inspelningen som är i full gång i Göta, utanför Göteborg. Bland de nya namnen i rollistan finns bland andra Peter Haber, Anders Mossling, Malin Levanon och Vera Vitali.

– Det känns underbart att ha en så rutinerad och generös ensemble av skådespelare runt Pernilla, som alla bidrar till filmens univers med sina helt unika och individuella förmågor, säger regissör Tuva Novotny.

Britt-Marie var här är en berättelse som med humor, värme och kärlek, påminner oss om att det aldrig är försent att få och ta en andra chans i livet. Om att det finns spirande livsglädje även vid sidan av en fotbollsplan i en håla som Borg där pizzerian är det enda som finns kvar.

– Vi är otroligt nöjda över att äntligen vara igång med inspelningen. Tuva Novotny är en fantastisk regissör och gör ett strålande jobb med att få liv i redan älskade karaktärer, säger Gustav Oldén som producerar filmen tillsammans med Nicklas Wikström Nicastro.

Britt-Marie var här produceras av SF Studios i samproduktion med Film i Väst, TV4, Nordsvensk Filmunderhållning och Filmkameratene AS, med stöd av Svenska Filminstitutet och Norska Filminstitutet.

Filmen distribueras av SF Studios och har biopremiär den 21 december 2018.

Synopsis
Britt-Marie är inte alls någon ordningsfascist. Det är bara det att smuts och oorganiserade besticklådor får henne att skrika på insidan. När hon lämnar sin man efter 40 års äktenskap och ett liv som hemmafru, tvingas hon göra upp med sig själv och möta omvärlden. Det enda jobb hon kan få finns i Borg, en liten håla där allt är nedlagt förutom den ölstinkande pizzerian och det lokala fotbollslaget. Britt-Marie får i uppdrag att träna byns ungdomslag, trots att hon avskyr fotboll. Men snart väcks hennes drömmar och med dem en undangömd framtidstro. När hon dessutom blir bjuden på dejt av polisen Sven finns ingen återvändo. Kanske finns det en andra chans i livet, kanske är det aldrig för sent att börja leva.

Rollista
Britt-Marie – Pernilla August (Star Wars, Den goda viljan, Fanny och Alexander, Gentlemen)
Kent – Peter Haber (Män som hatar kvinnor, Beck)
Sven – Anders Mossling (Bron, The Rain, Yarden)
Bank – Malin Levanon (Tjuvheder, Black Widows)
Anna – Vera Vitali (Bonusfamiljen, Arne Dahl)
Fredrik – Olle Sarri (Sameblod, Tillsammans)
Mehmet – Mahmut Suvakci (Måste gitt, Snabba Cash)
Sami – Lance Ncube (Vår tid är nu, Klipp han)