A Ciambra
Betyg 4
Svensk biopremiär 1 juni 2018
Regi Jonas Carpignano
En stark, berörande film som är både skrämmande och hoppfull på samma gång om en ung romsk pojke i ett fattigt område i södra Italien som vill växa upp och bli som sin stora förebild, storebror. Hur gammal Pio är får vi aldrig riktigt veta men han ser ut att vara i tidiga tonåren, någonstans mellan 13-15 år. Han leker med de yngre barnen men vill väldigt gärna vara en man.
Filmen beskrivs av filmens distributör som en autentisk uppväxtskildring där majoriteten av rollerna innehas av boende i området. Känslan av att det är en berättelse direkt från verkligheten stryks under av att den är inspelad med en skakig kamera som ger en känsla av att det är klippt direkt från mobiltelefoner, det ger en känsla av att vi är där själva, eller att någon vi känner precis varit där och spelat in lite för oss med sin mobiltelefon. Det fungerar mycket bra.
Pio bor i ett område som med svenskt politikerspråk skulle kallas ett utanförskaps-område, fast kanske inte en nogo-zon. Romerna verkar till stor del försörja sig på stölder, mest mindre stölder, sällan bilstöld för då sätter polis igång större jakt på tjuvar. Och det verkar också som att bilstölderna är italienarnas revir. Det olika brottssyndikaten har mycket noga delat upp sina områden. Romerna har sitt, italienarna har sitt och afrikanerna har sitt. Italienarna är högst rankade. När Pios storebror kommer hem efter en tid i ett fängelse berättar han stolt att italienarna i fängelset behandlar dem, romerna, som nästan lika mycket värda som de själva – medan afrikanerna är längst ner i hierarkin.
En kväll bestämmer sig Pio för att hjälpa storebrodern och de övriga männen. En lavin av händelser sätter igång och plötsligt är både storebrodern och pappan gripna av polis och Pio tar på sig ansvaret för att skaffa pengar till familjen.
Det är sorgligt att barn växer upp i områden där alla är så fattiga och barn får växa upp och lära sig hantera tillvaron i lagens gränsland. Det är samtidigt hopp att se Pios styrka, hur han kämpar. Det också väldigt skrämmande att se hur rasistiska dessa olika grupper är emot varandra. När de som befinner sig i samhällets lägre delar inte ens kan hålla ihop, då känns det hopplöst.
När hans storebror är i fängelse vänder Pio sig till en vän till brodern, en vän som är från Burkina Faso och tillhör afrikanerna. Denna afrikan har ett stort hjärta och hjälper Pio på många sätt. Men en dag tvingas Pio att välja: vänskapen eller familjen.
Jag tänker att filmen på ett mycket berörande sätt berättar om hur livet är för människor som växer upp i hela andra miljöer och omständigheter är det svenska samhället där individen är i centrum.
A Ciambra var Italiens Oscarsbidrag och är en film jag rekommenderar många att se, den ger en insyn i en miljö där många barn växer upp idag.
I rollerna: Pio Amato, Koudous Seihon, Damiano Amato med flera.
