I Feel Pretty
Betyg 4
Svensk premiär 25 maj 2018
Regissör: Abby Kohn, Marc Silverstein
Det var länge sedan jag hade så roligt på bio. Jag skrattade från början till slut. Igenkännandets glädje med en liten grimas åt mig själv. Varför skall det vara så att vi kvinnor hela tiden iakttager oss själva? Visst kan man tycka att det är ett unket tema, det där att tjejer alltid måste vara snygga. Men i verkligheten finns ju idealen kvar och vi matas med dem ständigt.
Renee (Amy Schumer) arbetar för ett glamoröst kosmetikaföretag i New York. En vanlig tjej som känner sig lite trist och tjock med bristande självförtroende. Tills den dag olyckan händer på gymmet och hon slår i huvudet. När hon vaknar har hon blivit vacker och smal i sina egna ögon. Med ny syn på sig själv öppnar sig plötsligt värden för henne. Att omvärlden inte ser någon skillnad är inget hon inser. Helt plötsligt upplever hon allt det där hon tror vackra flickor gör. Med ett självförtroende på topp tar hon för sig av allt. Filmen innehåller många sköna scener och Amy Schumers energi och utstrålning gör att filmen håller tempot.
På gymmet då cykeln knakar och passet med soulcycle är som ett frälsningsmöte där ledaren hetsar alla för att miraklet ska ske.
Och scenen när gymmets receptionist Sasheer Zamata iakttar Amy när hon vaknar efter att ha slagit huvudet. Hennes minspel är värt hela filmen. När hon tror att killen i kön vill ha hennes telefonnummer fast han pratar om könumret eller att alla busvisslingar gäller henne.
När hon utmanar ett gäng skönheter i en bikinitävling medan den stackars killen på första dejten försöker få henne att avstå för att hon inte skall bli utbuad.
Många bra skådespelare är med. Rory Scovel som pojkvännen Ethan måste man bara älska. Jane (Busy Philipps) och Vivian (Aidy Bryant) är de jordnära väninnorna.
Familjen LeClaire med det kända skönhetsmärket består av Lily (Lauren Hutton), Avery (Michelle Wiliams) och Grant (Tom Hopper). Michelle Williams som en skruvad barbiedocka med talproblem. Amy Schumer är allt i ett, narcissistisk och helt utan självinsikt tar hon alla med storm.
En historia som driver med utseende , kroppsideal och relationer kan lätt bli banal och lite elak. Men här skrattar man lika mycket åt sina egna värderingar som åt Renees.
För visst blir vi alla påverkade av det ständiga flödet av rapporter om lyckade vackra människor med lysande karriärer. Dessutom är filmens sensmoral att självförtroendet och möjligheterna kommer inifrån och att utseendet inte spelar roll. Vem som nu kommer att tro på det?