Adrift
Betyg 1
Svensk biopremiär 1 juni 2018
Regi Baltasar Kormákur
Innan filmen visades sade någon att den var drygt två timmar lång. Men vid en kontroll före filmstart fick vi den rätta tiden: en och en halv timme. Men oj, filmen känns som mer än två timmar. Den kändes seg och jag längtade till att den skulle ta slut.
Adrift bygger på en verklig händelse, 24-priga Tami Oldham hamnar på en långseglats mitt i en av de värsta orkanerna i modern tid och överlever mot alla odds i mer än 40 dagar och lyckas ta sig till farleder där ett skepp kan plocka upp henne. Det var en bragd att klara den prövningen. Utan tvekan. Men alla bragder passar inte att göra film av.
Vi får redan i filmens början se Tami på den läckande båten där hon vaknar upp efter orkanen och det tar ett tag innan hon upptäcker pojkvännen långt ut på havet, hängande vid den lilla räddningsbåten.
Filmen pendlar mellan scenerna från den svårt skadade båten där Tami kämpar för att överleva och hitta land och scener från hur Tami och hennes pojkvän Richard Sharp (Sam Claflin) träffades på Tahiti och bestämde sig för att ge sig ut på långseglatsen.
Delarna kring deras kärlekshistoria och beskrivningarna av deras karaktärer är för ytliga, för fyllda av klichéer. Allt är så gulligt och båda har gett sig ut i världen utan att veta om de någonsin ska komma hem igen då deras liv hemma var för tragiskt. Vi får se när Tami tar sig igenom gränskontrollen till Tahiti och får frågan om hur länge hon ska stanna. ”Ingen aning”. Vad ska hon försörja sig på? ”Ingen aning”.
Jo det finns säkert äventyrare som bara flyter runt, inte har något mål med något. Men det är svårt att bli engagerad i ett liv där människor kan flyta runt utan att behöva oroa sig för vare sig mat, kläder eller framtiden. Redan är tappar jag engagemang för filmens två karaktärer. När dialogen är så ytlig och ointressant och överlevnadsscenerna oändliga då blir det en lång seg resa till filmens slut.
Jag tänker att när två människor sitter ensamma på en kraschad båt, långt långt bort från land och vet att de inte har stor chans att överleva skulle dialogen kunna nudda vid de existentiella frågorna – men nej, den diskussionen landar i om horisonten färgas röd vid solnedgång eller om det finns fler namn för att beskriva den färgen. Visst, det finns både symbolik och metaforiska anslag också i den diskussionen men det skulle kunna göras så mycket mer av situationen på båten.
Dessutom har filmen flera direkta missar och buggar. Vi får en rejäl hint om att hon kanske sett hallucinationer redan direkt. Men i verkligheten skulle hallucinationerna komma först efter ett tag. Slarvigt av filmregissören.
Nej tyvärr var det rent plågsamt att se denna film.
I rollerna: Shailene Woodley, Sam Claflin