Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Film

Filmrecension: Mamma Mia! – Here We Go Again: Den snyggaste filmen på bio på länge, en film som sprider lyckokänslor

by

Mamma Mia! – Here We Go Again
Betyg 3
Svensk biopremiär 18 juli 2018

Here we Go Again. Ja det gör Mamma Mia! verkligen. Mamma Mia! är tillbaka och på många sätt är det samma sak som den första filmen för tio år sedan. Det är samma ensemble, i stort sett fast med en lyckad förstärkning i Lily James, Andy Garcia och Cher. Det är samma sånger plus några andra ABBA-sånger. Det är nästan samma historia. Det gör inget. Det är helt OK. Det är bra, det är snyggt och det är riktigt roligt emellanåt. Mamma Mia! – Here We Go Again som både är en efterföljare till den första Mamma Mia!-filmen och en prequel kommer helt klart att bli sommarens stora filmhändelse.

Mamma Mia! – Here We Go Again är en hygglig musikalfilm som är ett måste för alla som älskar musikaler och för alla Abba-fans men helt klart underhållande för många fler. Filmens handling tillhör inte filmhistoriens mästerverk men det är en film som sprider glädje, en film jag går ut från salongen med lätta steg. Förra James Bond-stjärnan Pierce Brosnan är med, liksom i den första Mamma Mia!-filmen och han sade på en presskonferens inför filmpremiären att både filmerna varit lustfyllda att göra, att ensemblen trivts så bra med varandra. (Här kan du läsa Kulturbloggens rapport från presskonferensen och se ett filmklipp från den.)

Den första Mamma Mia!-filmen, som kom 2008, blev snabbt en sådan succé, både av kritiker och genom en stor publik, att det var rätt klart tidigt att det skulle bli en efterföljare. Efterföljaren är absolut godkänt även om många nog inte tycker den är lika bra som den första, men det gör inget. Det räcker ändå.

Handlingen utspelar sig både före den första filmen och fem år efteråt. Lily James spelar Donna, Meryl Streeps karaktär i den första filmen. Vi får se henne som ung, nybakad från college ger hon sig iväg ut i världen och hamnar på den grekiska ön där hon föder sin föder sin dotter Sophie, spelas av Amanda Seyfried. Parallellt utspelar sig en handling fem år efter förra filmens handling. Donna har avlidit ett år tidigare. Dottern Sophie har skapat ett hotell precis på den plats i det ruckel där Donna födde henne och där Donna bodde och en gång hade sagt att där en dag skulle stå ett hotell.

Sophie är stressad, hotellet ska snart ha sin stora invigningsfest och av hennes tre pappor har bara Sam (Pierce Brosnan) kunnat komma och ett oväder ser ut att kunna förstöra invigningsfesten, dessutom har hon trassel med sin älskade make Sky, som är i New York.

Handlingen kring hotellet är rätt ytlig och påklistrad och rätt svår att ta på allvar. Händelserna kring Donna som ung är mer intressanta. Filmens behållning är dock inte dramat utan musiken, danserna, sången, kläderna – de nya och roliga versionerna av Abbas klassiska sånger som Waterloo och Super Trouper. Det är musikalen som gör filmen – och en mängd fina och underhållande detaljer, som att få se de tre papporna: Colin Firth, Stellan Skarsgård och Pierce Brosnan i vida glitterbyxor. Chers framträdande tillsammans med Andy Garcia är en av filmens stora höjdpunkter. Och att få se både Björn Ulvaeus och Benny Andersson i små biroller är kul. Det är en musikalfilm som jag blev glad över. Den snyggaste filmen på bio på länge, en film som sprider lyckokänslor.

I rollerna bland andra Meryl Streep, Amanda Seyfried, Lily James, Christine Baranski, Julie Walters, Pierce Brosnan, Colin Firth, Stellan Skarsgård, Dominic Cooper, Andy Garcia och Cher.

Filmrecension: Svanen – en isländsk film med mäktig natur

by

Svanen
Betyg 3
Svensk biopremiär 27 juli 2018
Regissör Ása Helga Hjörleifsdótirr

En isländsk film om en ung flicka mellan barndom och vuxenliv. Filmen baseras på en roman av Gudbergur Bergsson.

En betagande vacker och mäktig natur bildar bakgrund till historien om flickan Sóls sommar på landet. Dit har hon skickats för att arbeta och för uppfostran.

På landet är allt nära naturen och livet är lugn. Födelse och död är naturligt och det finns många sysslor som skall göras utan att stora ord sägs. När drängen Jón dyker upp på gården blir hon vän med honom i det lantliga hemmet. Hon delar sina drömmar och hans poesi med honom.

Världen utanför känns avlägsen tills den dag dottern kommer hem från universitetet. Hon blir mottagen som en drottning men kritiskt betraktar hon allt på landet som gammaldags. Att människorna är trista och utan drömmar. Plötsligt är det fel på lantlivet och den harmoni som rått. Livet blir komplicerat och Sól är ännu för ung att förstå alla känslor mellan vuxna.

Filmen innehåller mycket poesi och övernaturligt som sprunget ur den isländska sagoskatten. Samtidigt skildrar den människor på landet som jordnära och utan större åthävor. Det sägs att lantbrukarparet har haft många sommarbarn för att glömma problemen med sin egen dotter. Då hade jag gärna velat veta mer om dottern. Och drängen Jón med sin poesi och hopplösa kärlek. Filmen skildras ur Sóls perspektiv och det hon ser. Och även om hon ser mycket är hon är ett barn. Det gör att man saknar förklaring till många skeenden. Filmen är som en saga med mycket symbolik och drömmar men historien engagerar inte mig så mycket.

Grima Valsdottir har fått välförtjänt beröm för sin roll som Sól. Filmen har fått mycket uppskattning på olika festivaler.

Filmrecension: Hotel Artemis – rolig, snygg och skrämmande

by

Hotel Artemis
Betyg 3
Svensk biopremiär 20 juli 2018
Regi Drew Pearce

Jodie Foster är en av huvudkaraktärerna i denna rätt roliga framtidsdystopi. Handlingen är förlagd till 2028 i ett Los Angeles som rivs sönder av ständiga upplopp. När filmen startar har invånare rest sig i protest mot att myndigheterna stängt av vattnet. Folket uppror slås ned brutalt av en polisstyrka som är utrustad för krig.

Upploppen är dock bara själva bakgrunden till huvudhandlingen som utspelar sig på en topphemligt privatsjukhus där Jodie Foster spelar en åldrad sjuksköterska som sköter sjukhuset med stenhård, tuff attityd. Det är inte vilket privatsjukhus som helst utan speciellt inriktat på den översta eliten inom brottsligheten. Bara kriminella som betalar dyr medlemsavgift tas emot.

Vården är mer avancerad än vad det är troligt att sjukvård kommer att vara om tio år. Jean transplanterar med lätthet in nya kroppsdelar som hon skriver ut med en 3D-skrivare. Men hur trovärdiga vissa delar av berättelsen är eller inte är spelar ingen roll, som tittare köper jag miljön och förutsättningarna eftersom handlingen har en utveckling som engagerar.

Jean har en livvakt som heter duga: Everest (Dave Bautista från Guardians of the Galaxy-filmerna och Avengers: Infinity War): ett muskelberg med stort hjärta.

Hotel Artemis har tre strikta regler för patienterna: medför inga vapen, förolämpa aldrig personalen och sist men inte minst, döda inte andra patienter.

Den är oerhört snyggt filmad, med brunmurriga miljöer. Ljud och musik ger stämningen och skådespelarna är väl valda.

Som i bra framtids-dystopier har den samhällskritik snyggt inbakad om ett samhälle som kan stänga vattnet för medborgare och där de rikaste kan köpa allt.

Pressmeddelandet om filmen berättar:
Jeff Goldblum och Zachary Quinto ses också i denna futuristiska actionthriller, skriven och regisserad av Drew Pearce som tidigare bland annat skrivit manus till Iron Man 3. Om sin regidebut Hotel Artemis har Pearce sagt att han vill att den ska kännas som ”en John Carpenter-skapelse filmad av Wong Kar-wai”.

Pierce Brosnan om Mamma Mia: “Bland det mest oförglömliga jag varit med om i hela mitt liv”

by

När uppföljaren till framgångssagan Mamma Mia! först kom på tal var tanken att göra en prequel, berättar producenten Judy Craymer under en presskonferens på Grand Hotel i Stockholm. Hon menar att karaktärerna bar på så rika bakgrundshistorier som du bara vill veta mer om; samtidigt var det omöjligt att göra något utan originalskådespelarna med bland andra Amanda Seyfried, Pierce Brosnan och Stellan Skarsgård i ledande roller. Resultatet blev lite som Gudfadern del II där vi förflyttas framåt och bakåt i tiden.

– Det var mer som stod på spel den här gången, fortsätter Craymer. Eftersom den första blev en sådan succé. Jag tror varken jag, Björn eller Benny var säkra på om vi någonsin skulle kunna göra om det. Eftersom ettan blev så älskad över hela världen var det så mycket som stod på spel, så det krävdes någonting alldeles extra för en uppföljare ens skulle komma på tal.

Beskedet om ABBAs återkomst slog ner som en blixt i klar himmel tidigare i år, men vi får vänta ett tag till på de nya låtarna då de enligt Benny Andersson varken har en koppling till eller har påverkat inspelningen av filmen över huvud taget. Däremot är det bara tre låtar från den första filmen som är med även denna gång.

– Det går inte att göra Mamma Mia! utan att ha med Mamma Mia!, förklarar filmens regissör Ol Parker. Och det är brottsligt att inte spela Dancing Queen varje gång du får chansen.

–  Det var trixigt att få in Waterloo som sett till berättelsen är den mest abstrakta låten, tillägger Craymer. Men du lyckades till och med klämma in Fernando.

Till skillnad från förra filmen påpekar Björn Ulvaeus att vissa låttexter nu skrivits om för att passa bättre in i filmens narrativ. Han syftar på I’ve Been Waiting For You och My Love, My Life; två låtar som kanske inte är de kändaste numren hos gemene man men som nu alltså inte bara kommer i ny tappning men också med bitvis ny text.

– Jag älskar Ols manus, fortsätter Ulvaues. Särskilt hans lösning för slutscenen. Så jag var tvungen att skriva något som helt och håller klickade med var som hände på scen.

Dessutom gör både Björn och Benny små cameos i filmen. Ulvaues spelar en filosofiprofessor medan Andersson ”bara är pianisten”. Men du såg till att vi spelade i rätt tonart under Our Last Summer, flikar Craymer in. Så du gick verkligen in i din roll.

ABBA är ett fenomen som sprider glädje och förenar generationer. Amanda Seyfried, som i filmen spelar den nu gravida Sophie, berättar att hon själv upptäckte ABBA genom sin pappas samlingsskivor där ABBA var flitigt förekommande. Att hon får sitta här nu känns nästan för bra för att vara sant.

Som den yngre versionen av Meryl Streeps karaktär, och Seyfrieds mor i filmen, ser vi Lily James som förklarar att ABBA alltid har funnits med henne. Hon minns inte när hon först hörde dem, de har alltid varit en del av henne.

Vad är det då som gör Mamma Mia!-filmerna så speciella? Enligt Pierce Brosnan, som likt Stellan Skarsgård och Colin Firth spelar en av Seyfrieds potentiella pappor, är det vänskaperna de skapat.

– Tio år har gått så fort, förklarar han. Det här är en unik film för mig. Jag värdesätter dem verkligen, både på grund av vänskapen till alla som är med och musiken i sig; texterna är poesi; de har fängslat så många generationer av män, kvinnor och familjer. Jag kan inte nog säga hur mycket jag uppskattar att spela Sam och alla ögonblick med Amanda. Jag måste även säga att se Cher gå upp på scen och sjunga Super Trouper är bland det mest oförglömliga jag varit med om i hela mitt liv. Jag hade faktiskt en dag ledigt och tog min mamma på lunch. Vid tolvtiden ringde de och ville ha mig tillbaka i studion. Jag tog med henne och sade att vi fick se vad som händer. Vad som hände var att Cher sjung Super Trouper på scen. Alla hade med sig sin mamma eller sin pappa eller sin pojkvän eller sin flickvän. Det blir inte bättre än så. Att sitta i vänners sällskap och se filmhistoria skrivas är någonting jag hoppas bära med mig länge.

Foto: BeA Nilsson

Filmen ”Mamma Mia! Here We Go Again” har svensk biopremiär onsdag 18 juli 2018.

Filmklipp från presskonferensen:

 

 

BlackKklansman får Sverigepremiär på Way Out West

by

Spike Lees hyllade Cannes-vinnare ”BlackKklansman” får Sverigepremiär på festivalen Way Out West i Göteborg.
Ett pressmeddelande berättar:
BLACKKKLANSMAN var den stora snackisen på årets filmfestival i Cannes där den kammade hem Grand Prix – juryns stora pris. Filmen får nu exklusiv Sverigepremiär under film- och musikfestivalen Way Out West i Göteborg, samma helg som filmen har biopremiär i USA.

BLACKKKLANSMAN är den makalösa men sanna berättelsen om en svart FBI-agent som under 70-talet i Colorado infiltrerar och lyckas bli ledare för en avdelning av den rasistiska sekten Ku Klux Klan, en händelse som var hemligstämplad i mer än 20 års tid.

Spike Lee gestaltar berättelsen med humor och sitt karaktäristiska bildspråk laddat med rytm och kamplust. Filmen har tolkats som Spike Lees kommentar till den politiska utvecklingen i USA. I rollerna ser vi bland andra John David Washington, Adam Driver och Laura Harrier. Med ett soundtrack till filmen späckat med låtar av ikoner som Otis Redding, Marvin Gaye, Temptations, Diana Ross och Stevie Wonder är filmen också en oemotståndlig musikalisk bomb.

Sedan tidigare finns drygt tjugo filmer i filmprogrammet, däribland premiärvisningar av svenska Cannes-vinnaren GRÄNS, Sundance-prisade dokumentären MATANGI/MAYA/M.I.A och Göran Hugo Olssons DEN SOMMAREN.