Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Intervju

Möte med Torpedo, svenska bandet som spelat in två låtar med Justin Timberlake

by


Torpedo är ett svensk krautpop-band, uppvuxen ur punkarenan. Lägg det namnet på minnet. Du kommer att höra mer om dem. I sommar kommer en reklamfilm att visas världen över där bandet spelar tillsammans med Justin Timberlake.

Kulturbloggen träffade bandets sångare Andreas Hogby och gitarristen Pontus, mitt i värsta flyttstöket för att flytta från en replokal till en annan. De berättade att det först knappt trott att det var ett seriöst förslag när de fick förfrågan om de ville skriva en sång och spela in den tillsammans med Justin Timberlake. Sången skulle göras på uppdrag för det tyska bilmärket Audi.

– Det var svårt att förstå att de ville använda ett luttrat svenskt krautpopband som turnerat på tyska punkklubbar och sovit på golv tillsammans med en slickad RnB-stjärna, säger Pontus.

De berättar om när de träffade Justin Timberlake första gången:

– Vi stod i ena hörnet med en punkig gammal synt och han i andra hörnet med en minikeyboard.

Det var inte helt enkelt, det var som en kulturkrock där två olika världar möttes och förväntades samarbeta.

– Han stod där och visste väl inte vad han skulle göra tillsammans med de svenska skäggiga gubbarna, säger Andreas.

Men efter att ha tittat misstänksamt på varandra och inte riktigt vetat vad de skulle göra tillsammans började de prata med varandra om musik.

– Vi tänkte att han sysslar med musik precis som vi, skillnaden är väl bara att han har en dyrare bil medan vi fick gå i regnet. Så vi började prata om musik. Det visade sig att han också gillar David Bowie och TV on the radio. Och då, när hände något magiskt.

Andreas och Pontus berättar om hur de då började jobba tillsammans. De berömmer Justin Timberlake.

– Han är proffsig och han är en entreprenör och vi uppfattar honom som att han inte heller kompromisserar med vad han vill uppnå. Han har samma inställning som vi och det var bara att hugga i.

För Torpedo var samarbetet intressant på flera sätt. De hade aldrig jobbat med en producent tidigare utan gjort allt sådant själv, mixat och remastrat.

Samarbetet resulterade i två sånger som de spelade in i en studio i Hollywood. Sångerna heter: ”An invitation” och ”Christal Patterns”.
En av låtarna ska snart finnas på Audis hemsida. Det kommer att visas filmklipp på Internet och i slutet av sommar eller i början av i höst kommer reklamfilmen för Audi med deras låt att börja visas.

Någon gång kommer också Torpedo nästa album, som de håller på för fullt att jobba med. Två av låtarna blir förstås de som de gjort tillsammans med Justin Timberlake.

Bandet som spelat tillsammans sedan 2004 består av Andreas och Pontus från Avesta och de andra tre kommer från Västerås, Älvsjö och Haninge.
Om de ska beskriva sin musik:
Någon sorts episk indiekraut.
Mycket inspirerat av tysk kosmisk musik från Düsseldorf. Som Kraftwerk om de hade gjort indierock.

När de skriver sin musik gör de det tillsammans, som i direkt demokrati.

– Vi bollar idéer, alla bidrar till att få musiken att växa fram. Vi jammar och spelar ihop, berättar Andreas och Pontus nickar medhållande.

På samma sätt genomsyrar deras attityd och inställning dem på flera sätt.

– Vi är klart politiska och står till vänster, alla i bandet, säger Pontus.

– Alla borde vara politiker, på sätt och vis. Man behöver inte vara yrkespolitiker för att ta ställning. Det är det viktiga, att alla är delaktiga, fortsätter Pontus.

– Det är den absolut viktigaste valfrågan. Att du engagerar dig.

Det är roligt att intervjua de här två bandmedlemmarna. De står trygga och stadigt och berättar målande om när de varit ute på turné på tyska klubbar: Om hur de sovit på golv bland punkare och lössläppta schäfrar.

– Vi har haft kul och är det bara fler i publiken än vi på scen har vi varit nöjda, säger Andreas.

Tio associationer:
Öl: gott
Bilar: För komplicerade
London: För stort
Punk: Skönt
RnB: Svettigt
Hollywood: Också för stort
Stockholm: Lagom, större än Avesta
Avesta: Inget gnäll
Snabbmat: Tyvärr praktiskt
Schäfrar: Otäcka

Torpedo är:
Andreas Hogby, sång och gitarr
Pontus Levahn, gitarr och kör
Love Martinsson, keyborad
Martin Karlsson, trummor
Erik Welén, bas och kör



Torpedos snygga hemsida.

Torpedo på MySpace.

Foto: Anders Löwdin
Fler bilder av Anders Löwdin

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Kulturbloggen möter Mikael Wiehe och säger: Hej då till högern

by

Har Banken Ta’tt Din Villa, Hej Då, Trevligt Att Träffas och Nyliberal.
Det är titlarna på några av sångerna på Mikael Wihes nysläppta album ”Ta det tillbaka”.
”Hej Då, Trevligt Att Träffas” är en hälsning till Reinfeldts regering.
Kanske hans mest politiska skiva hittills – och då handlar det trots allt om en musiker som hela tiden varit tydligt politisk.

– Jag ville ta fram en skiva med sånger som kan spelas och sjungas under valrörelsen, berättar Mikael Wiehe då Kulturbloggen får träffa honom en stund då han är i Stockholm.

Varför gör han då en så genompolitisk skiva just nu?
– Därför att vi i Sverige kanske lever i mitt livs tydligaste tid av klasskamp. Högern slår stenhård för att ta tillbaka det de anser sig ha förlorat när trashankarna tog över för hundra år sedan, säger Mikael Wiehe.

Vi träffas på Nalens restaurang, en bra inramning just till en artist som Mikael Wiehe. Inredning som påminner om det sextiotal då den progressiva musiken växte fram i Sverige.

Wiehe berättar att han inte känner till bloggar särskilt mycket och att han läser sin mail flera gånger om dagen, men annars inte är så mycket på Internet. Han ägnar sin tid åt musik.

Det nysläppta albumet är en dubbel-CD, dels med liveinspelningar av några av hans mest kända sånger med politiskt budskap, som Keops pyramid och Titanic och dels elva nyskriva sånger. Flera av sångerna på nya albumet är skapade för att sjungas som allsång.
– Jag ville inte i första hand skapa sånger för evigheten, även om några säkert kan hålla länge. Sångerna är skrivna för valet 2010.

Wiehe berättar att han hoppas få sjunga på Första Maj i Stockholm.
– Tänk att få en publik på 20.000 att sjunga med i refrängen ”Hej då, trevligt att träffas” med hälsning till Reinfeldts högerregering.

Vad är det värsta i svensk politik idag?
– Det värsta är den arbetslöshet som underminerar arbetarklassens gemensamma styrka. Och bristen på uttalat offensivt motstånd mot högerpolitiken. Vi saknar en samordning av motståndet. Det är för mycket tal om storstäderna och medelklassväljarna.

Är du uppgiven eller hoppfull?
– Hade jag varit uppgiven hade jag väl inte gjort denna plattan.

Det tog fyra månader att göra skivan.Han jobbade från tidig morgon till sen kväll, varje dag. Helt som han tänkt sig blev skivan dock inte.
– Jag hade bestämt mig för att jag ville göra en uttalat politisk skiva, vulgär och med massor av slag under bältet. Fast den blev inte fullt så vulgär som min vision var och inte fullt så många slag under bältet

Mikael Wiehe är en legendar, den kanske mest kända ikonen för den proggmusik som växte fram under 1960- och 1970-talet. Kulturbloggen menar att det vuxit fram en ny generation av musiker och band med starkt samhällsengagemang och frågade om han hade koll på dessa band:
– Jag har inte haft tid för att lyssna in mig på dem, men jag ska göra det nu när nya albumet är klart. Jag har en lista på band jag ska lyssna på, berättade han.

Finns det opolitisk musik?
– Det är klart att man kan säga att allt är politik. Men om vi ska definiera politik som att försöka hitta ett system som reglerar människorna i ett samhälle, då finns det opolitisk musik. Också bra sådan.

Några exempel?
– ”She loves you, yeah, yeah” med Beatles.
– Billie Holiday
– Charlie Parker
– Bach
– Edit Piaf

Tio associationer
Vi på Kulturbloggen brukar låta våra intervjupersoner få tio ord och få svara vad de kommer att tänka på först när de hör det ordet.
Här är Mikael Wiehe associationer:

Malmö:
Världens centrum

Solidaritet:
Livsviktigt för de om inte har förmögenhet eller makt.

Göran Skytte:
En gammal vän

Välfärd:
Resultat av lång, stundtals ganska våldsam kamp mot den makthavande minoriteten.

Maud Olofsson:
Hade tyckt lika illa om hennes nyliberala politik om hon varit man.

Feminism:
En absolut nödvändighet. Framför allt som det är kvinnor som i första hand drabbas av nedskärningarna i Sverige.

Pirater:
Utanför Somalias kust: Ja

Vilks
(först en lång tystnad)
Även tokstollar har rätt till yttrandefrihet

Sankte Pär
Haha, ett skratt och sedan:
Vi får se om vi ses.

Klass:
Mot klass





Relaterat:
Mikael Wiehes hemsida
Recension av Ta det tillbaka i Göteborgsposten.
Helsingborgs Dagblad’
Expressen
Aftonbladet
Barometern
Intervju i SVT Kulturnyheterna med Wiehe om nya skivan.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Intervju med Marina & The Diamonds och bilder från spelningen i Stockholm

by

Imaginära fans

Marina & The Diamonds debutskiva The Family Jewels släpptes i februari och hon är aktuell för en spelning på Way Out West i augusti. I samband med en promotionkonsert på Södra Teatern fick Kulturbloggen träffa den högaktuella popstjärnan vars riktiga namn är Marina Diamandis. The Diamonds är vad hon kallar sina fans.

”För fyra år sedan när jag var okänd och inte hade några fans uppfann jag mina egna fans och kallade dem The Diamonds.”

Nu har de imaginära fansen ersätts av fans som faktiskt existerar och att framträda inför dessa är vad hon gillar bäst med att vara musiker. Utöver musiken gillar hon att jogga, baka tårtor och att läsa feministiska böcker.

Hennes favoritförfattare är Emily Brontë.

Jämförd med Kate Bush

Hon började skriva musik när hon var nitton år. Trots alla jämförelser med Kate Bush så är hennes största influens den amerikanska låtskrivaren Daniel Johnston.

”Kate Bush är en begåvad musiker men hon var aldrig en förebild. Daniel Johnston däremot… jag är hans mest lojala fan. Han är så unik och trots att han sjunger som han vore tondöv och det låter som att låtarna är producerade av en tioåring har han ett kultfölje.”

”Do, or do not, there is no try…”

Hennes egen favoritlåt från skivan är I’m Not a Robot. Den tog fyra dagar att spela in och är hennes svar på hur det teknologiska samhället resulterar i att man inte längre kan relatera till andra människor.

Låtskrivandet är hennes sätt att avreagera sig när hon har ett problem. Ett återkommande tema i hennes texter är hur framgång i dagens samhälle bara mäts i materiella termer så som pengar, skönhet eller vem som har störst hus – sådant som egentligen inte betyder någonting – och hur när vi dör inte lämnar någonting värdefullt efter oss.

Ibland när hon är deprimerad letar hon upp citat och ibland kommer dessa citat med i en låt. Ett exempel är i Simplify där hon citerar Yoda:

”Do, or do not, there is no try”

”Får jag bjuda på lite lakrits?”

Jag bad henne säga det första hon kom att tänka på när jag sa saker som skulle sammanfatta hennes liv än så länge:

Grekland:
”Sol”

Wales:
”Flaggan”

London:
”Hattar”

Stockholm:
”Lakrits” (samtidigt som hon tar fram en skål med lakrits och frågar om jag vill ha)

Hollywod
”Falskt”

Kändisskap
”Falskt”

The Family Jewels
”Någonting naturligt… gröna löv”

Växa upp
”En hård värld”

Mode
”Offer”

Spela live
”Energi”

Konserten

Det är en väldigt intim spelning i Södra Teaterns bar och hon ackompanjeras bara av en basist och en pianist. Totalt spelar hon fem låtar:

Mowgli’s Road
Hollywood
Obsessions
Numb
I’m Not a Robot

Alla perfekta poplåtar. Även om hon gärna hade fått spela fler låtar så gav Marina & The Diamonds ett smakprov på vad som sannolikt kommer hamna på flera topplistor över årets bästa låtar.

Intevjuare: Jonatan Södergren
Foto: Anders Löwdin

Här kan du se henne framföra Mowgli’s Road:

Välkomponerat, studsigt och kul – The Berndt tar plats på indiescenen

by

The Bernd våren 09

Göteborgsbandet The Berndt är på uppgång. Den 27 januari släpptes deras debutskiva GBGBG på Pophat Music och den 29 januari hade de releasespelning på Parken. I vår väntar turné i bland annat Tyskland och Italien. Kulturbloggen har tagit tempen på bandet genom en intervju, en recension och ett tips.

Intervju

Vi startar med en ”sportfråga”: Hur känns det? Debutera med album och spela på Parken…

Först o främst känns det väldigt skönt med ett avslut på det mer än ett år långa projektet. Men det känns också som en grym start på något nytt. Är väldigt stolt att vi har rott det hela i land med släpp på eget skivbolag, fullsatt releasespelning och kommande turné.

Det här med namn, varifrån kommer ert bandnamn och vad står egentligen GBGBG för?

Namnet kommer från många år tillbaka och var ett av de första vi valde. Istället för att skaffa sig ett nytt creddigt valde vi att behålla det lite ”stökiga” namnet och vända det till nått positivt. Det har även en annan ganska lokal betydelse. Där vi kommer ifrån kallade man saker som var lite konstiga och egna för Berndt.

När det gäller själva skivnamnet så är det taget från avslutningsspåret på skivan. Det är dels en bokstavskombination som ser snygg ut i versaler, liknar en matematisk formel men även betyder något. Känns ju lite tråkigt att avslöja exakt vad det står för i ord men man kan säga att budskapet i titeln är ett slags överliggande tema på hela skivan.

Vilka musikinfluenser har ni med er? Har bandet någon gemensam favoritartist/band/låt?

Känns ganska klassiskt att svara att vi lyssnar på allt men lite så är det. I alla fall om vi lägger ihop alla medlemmars musiksmak. Trummisen Oscar är skolad hardcore-gitarrist från början medan Fredrik diggar mer elektroniskt. Jag själv (Emil) lyssnar en del på blandad pop-rock-punk, medan Rasmus gillar mycket klassiskt och Linus math-rock.

Men artister som vi gillar gemensamt och även inspereras av är bland annat: !!! (Chk, Chk, Chk), Architecture In Helsinki, Avalanches, Belle & Sebastian, Clap Your Hands Say Yeah, Dadelus, Jaguar Love, Kylie Minogue, Laakso, Lightning Bolt, Los Campesinos, Maps, Nick Drake, Niklas Strömstedt, Of Montreal, Penguin Café Orchestra, Phoenix, Sigur Ros, Silverbullit, Spoon, The Blood Brothers, The Clash, The Fall, The Flaming Lips, The Futureheads, The Go! Team, The Kills, The Mae Shi, They Live By Night, Vampire Weekend…

Hur ser det ut i er replokal? Ruffigt, stökigt, propert?

Det går helt klart perioder. Vi är nog ett av de få band som faktiskt repar i ett garage på riktigt. Vi brukar köra storstädning då och då men brukar ofta bli rörigt så fort man drar ut allt från repan när det är dags för spelning.

”…årets mest ignorerade skiva”, det tror jag inte. Var får man tag på den?

Haha! Det var min bror som försökte göra sig lite lustig bara. Men han har nog vissa poänger. Utomlands och på stora musikbloggar har det varit väldigt stor hajp kring skivan medan svensk media knappt kunnat bry sig mindre, och de få recensioner som ramlat in varit ganska svala. Men det brukar ju vara så. Någon börjar skriva något och sen hänger resten på i rädsla om att sticka ut för mycket.

Men för att bortgå från bitterhet och återgå till frågan så finns den lite varstans. Digitalt ligger den på de flesta shoppar som i-Tunes och Amazon. Vill man köpa den fysiskt knappar man in på Cdon, Ginza eller liknande butik och vill man lyssna gratis är det bara att söka på Spotify eller diverse torrent-sidor.

Vad har ni för planer under våren? Turnéer/festivaler/…?

Vi sticker faktiskt ut på turné redan nu på fredag. Det blir en tvåveckorstur genom Europa där vi landar i länder som Tyskland, Österrike och Italien. Vi är riktigt spända och det ska bli ett galet äventyr. Efter det siktar vi på små helgturer till städer runt om i Sverige där vi redan har fått in några bokningar. Och förhoppningsvis en massa festivalspelningar också. Det ser ut som ett fullspäckat år för Berndt.

Ge mig tre skäl till att man ska lyssna på/köpa GBGBG:

1. Du får reda på innebörden av albumstiteln
2. Du får tio riktigt starka pop/rock låtar
3. Du får något som sticker ut och som gör dig mätt och belåten

Recension

Omslaget till GBGBG är som själva bandet: färgsprakade, lekfullt och energiskt. Innehållet, punkinfluerad indiepop i koncentrat, är en schysst vitamininjektion i den grå vintervardagen och skivan växer med varje lyssning.

Det är sisådär med sången. Tonerna spretar, rösterna låter pressade och falsettomgångarna kunde med fördel ha kortats ner. Men jag köper att det inte är klassiskt snyggt, att killarna inte riktigt kan sjunga. Det kan inte Hellström, Räisinen och Öberg heller. Inte egentligen. Men det funkar för dem, och det gör det för The Berndt också.

Däremot är det oerhört snyggt låtsnickeri på GBGBG. Synkoperat och rytmiskt, tajt och läckra körpartier. Det är överraskande och ingen låt är den andra lik. Det blir aldrig tråkigt. Favoriter är Hurried Feathers, Walked for the Future och Diamond Girlz, mycket på grund av drivet, ”bababa”-kompet och glädjen.

GBGBG är en perfekt förfestskiva, en skiva att bli glad av. Det går inte att sitta, eller stå, still till The Berndt. Fötterna stampar som av sig själva och någonstans känns det som att det inte är omöjligt att det blir vår i år igen.

Tips

The Berndt är definitivt ett band som funkar att se live. Det är publikkontakt, intensitet och småputtrigt mellansnack. Däremot passar inte Parkens annars utmärkta konsertlokal för The Berndt. Jag vill se dem utomhus på en gräsmatta i augusti. Kom igen Way Out West – boka The Berndt.