Göteborgsbandet The Berndt är på uppgång. Den 27 januari släpptes deras debutskiva GBGBG på Pophat Music och den 29 januari hade de releasespelning på Parken. I vår väntar turné i bland annat Tyskland och Italien. Kulturbloggen har tagit tempen på bandet genom en intervju, en recension och ett tips.
Intervju
Vi startar med en ”sportfråga”: Hur känns det? Debutera med album och spela på Parken…
Först o främst känns det väldigt skönt med ett avslut på det mer än ett år långa projektet. Men det känns också som en grym start på något nytt. Är väldigt stolt att vi har rott det hela i land med släpp på eget skivbolag, fullsatt releasespelning och kommande turné.
Det här med namn, varifrån kommer ert bandnamn och vad står egentligen GBGBG för?
Namnet kommer från många år tillbaka och var ett av de första vi valde. Istället för att skaffa sig ett nytt creddigt valde vi att behålla det lite ”stökiga” namnet och vända det till nått positivt. Det har även en annan ganska lokal betydelse. Där vi kommer ifrån kallade man saker som var lite konstiga och egna för Berndt.
När det gäller själva skivnamnet så är det taget från avslutningsspåret på skivan. Det är dels en bokstavskombination som ser snygg ut i versaler, liknar en matematisk formel men även betyder något. Känns ju lite tråkigt att avslöja exakt vad det står för i ord men man kan säga att budskapet i titeln är ett slags överliggande tema på hela skivan.
Vilka musikinfluenser har ni med er? Har bandet någon gemensam favoritartist/band/låt?
Känns ganska klassiskt att svara att vi lyssnar på allt men lite så är det. I alla fall om vi lägger ihop alla medlemmars musiksmak. Trummisen Oscar är skolad hardcore-gitarrist från början medan Fredrik diggar mer elektroniskt. Jag själv (Emil) lyssnar en del på blandad pop-rock-punk, medan Rasmus gillar mycket klassiskt och Linus math-rock.
Men artister som vi gillar gemensamt och även inspereras av är bland annat: !!! (Chk, Chk, Chk), Architecture In Helsinki, Avalanches, Belle & Sebastian, Clap Your Hands Say Yeah, Dadelus, Jaguar Love, Kylie Minogue, Laakso, Lightning Bolt, Los Campesinos, Maps, Nick Drake, Niklas Strömstedt, Of Montreal, Penguin Café Orchestra, Phoenix, Sigur Ros, Silverbullit, Spoon, The Blood Brothers, The Clash, The Fall, The Flaming Lips, The Futureheads, The Go! Team, The Kills, The Mae Shi, They Live By Night, Vampire Weekend…
Hur ser det ut i er replokal? Ruffigt, stökigt, propert?
Det går helt klart perioder. Vi är nog ett av de få band som faktiskt repar i ett garage på riktigt. Vi brukar köra storstädning då och då men brukar ofta bli rörigt så fort man drar ut allt från repan när det är dags för spelning.
”…årets mest ignorerade skiva”, det tror jag inte. Var får man tag på den?
Haha! Det var min bror som försökte göra sig lite lustig bara. Men han har nog vissa poänger. Utomlands och på stora musikbloggar har det varit väldigt stor hajp kring skivan medan svensk media knappt kunnat bry sig mindre, och de få recensioner som ramlat in varit ganska svala. Men det brukar ju vara så. Någon börjar skriva något och sen hänger resten på i rädsla om att sticka ut för mycket.
Men för att bortgå från bitterhet och återgå till frågan så finns den lite varstans. Digitalt ligger den på de flesta shoppar som i-Tunes och Amazon. Vill man köpa den fysiskt knappar man in på Cdon, Ginza eller liknande butik och vill man lyssna gratis är det bara att söka på Spotify eller diverse torrent-sidor.
Vad har ni för planer under våren? Turnéer/festivaler/…?
Vi sticker faktiskt ut på turné redan nu på fredag. Det blir en tvåveckorstur genom Europa där vi landar i länder som Tyskland, Österrike och Italien. Vi är riktigt spända och det ska bli ett galet äventyr. Efter det siktar vi på små helgturer till städer runt om i Sverige där vi redan har fått in några bokningar. Och förhoppningsvis en massa festivalspelningar också. Det ser ut som ett fullspäckat år för Berndt.
Ge mig tre skäl till att man ska lyssna på/köpa GBGBG:
1. Du får reda på innebörden av albumstiteln
2. Du får tio riktigt starka pop/rock låtar
3. Du får något som sticker ut och som gör dig mätt och belåten
Recension
Omslaget till GBGBG är som själva bandet: färgsprakade, lekfullt och energiskt. Innehållet, punkinfluerad indiepop i koncentrat, är en schysst vitamininjektion i den grå vintervardagen och skivan växer med varje lyssning.
Det är sisådär med sången. Tonerna spretar, rösterna låter pressade och falsettomgångarna kunde med fördel ha kortats ner. Men jag köper att det inte är klassiskt snyggt, att killarna inte riktigt kan sjunga. Det kan inte Hellström, Räisinen och Öberg heller. Inte egentligen. Men det funkar för dem, och det gör det för The Berndt också.
Däremot är det oerhört snyggt låtsnickeri på GBGBG. Synkoperat och rytmiskt, tajt och läckra körpartier. Det är överraskande och ingen låt är den andra lik. Det blir aldrig tråkigt. Favoriter är Hurried Feathers, Walked for the Future och Diamond Girlz, mycket på grund av drivet, ”bababa”-kompet och glädjen.
GBGBG är en perfekt förfestskiva, en skiva att bli glad av. Det går inte att sitta, eller stå, still till The Berndt. Fötterna stampar som av sig själva och någonstans känns det som att det inte är omöjligt att det blir vår i år igen.
Tips
The Berndt är definitivt ett band som funkar att se live. Det är publikkontakt, intensitet och småputtrigt mellansnack. Däremot passar inte Parkens annars utmärkta konsertlokal för The Berndt. Jag vill se dem utomhus på en gräsmatta i augusti. Kom igen Way Out West – boka The Berndt.
[…] https://kulturbloggen.com/?p=17197 […]