Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Intervju

Kulturbloggen möter Albin Gromer

by

Han har hyllats för sin förmåga att i stil med Oskar Linnros föra in soulelement i skickligt hemsnickrade poplåtar. Den 24:e februari ger han ut sin debutskiva som helt enkelt heter Album. Så här lät det när Kulturbloggen mötte upp Albin Gromer.

Kan du beskriva din debutskiva?

Dels är temat ett förhållande som går lite fram och tillbaka. Ett par som är kära tillsammans, splittras upp och sedan kommer tillbaka. Skivan är skriven under en period då jag gick från att vara gymnasieelev till att bli vuxen vilket har påverkat kärlekstemat.

Rent musikaliskt tycker jag absolut att den har en grund i soul. Från början hade jag en idé att jag skulle experimentera med synthar och arpeggiators, så i den änden började jag. Efter ett tag kändes det som att jag målade in mig i ett hörn, då tog jag mig friheter bortom det elektroniska. Nu är det en blandning av synthar, trummaskiner, akustiska instrument och stråkkvartetter.

Kan du beskriva arbetsprocessen bakom skivan?

Det mesta har jag gjort själv. Jag har suttit i min lokal, ett litet replokalsrum jag använder som studio, och trixat fram låtar från texter jag har haft. Sedan åkte jag till en annan studio och spelade in stråkarna. Mixningen och mastringen skedde i Stockholm.

Vilka är fördelarna och nackdelarna med att spela in på egen hand?

Enda låten på skivan som jag fått hjälp från någon annan är singeln Tillsammans. Salem Al Fakir och Saska Becker tog min hyfsat färdiga demo och lyfte den. Om vi hade gjort så på hela skivan hade det kanske lyft produktionen. På det sättet är det en fördel att ta in folk som är bra och kompetenta. Det kan även vara en fördel att jobba själv. Själv gillar jag när det är lite skitigare och lite råare.

Om du skulle göra en ny skiva nu, skulle du ta in gästmusiker eller göra allt på egen hand igen?

Det vet jag såklart inte ännu men jag har nog en idé om att åtminstone sköta produktionen själv. Men jag försöker hålla mig öppen, det är inte så att jag måste göra allt själv.

När väcktes ditt musikintresse?

Från början tror jag att det handlade om att det engagerade mig. Saker runt omkring en engagerar en ju mer eller mindre och musik engagerar mig ofta väldigt mycket och har gjort det enda sedan jag var liten. Jag imponerades av gatumusiker och brukade låtsas spela fiol. Mina föräldrar har alltid stöttat och uppmuntrat mig. När jag var fjorton år ville jag börja ta pianolektioner och det tyckte de var värt att lägga pengar på.

Har du några influenser?

Allt man lyssnar på lagras väl nånstans och blir ens eget. Min första medvetna musikkärlek var hiphopen och från det gick jag till neo soul. Jag har lyssnat väldigt mycket på soul från 90/00-talet som D’Angelo och Bilal. Sedan har jag lyssnat på house, dub step och jazz – det tar aldrig slut. Jag tror att jag hr någon slags förmåga att ta massa olika stilar och göra det till något eget. Radiohead är en stor influens också.

Var hittar du din kreativitet?

Det där går upp och ned, som bäst hittar jag en melodislinga eller ett trumbeat så kommer ett ord. Sedan kommer det igång ett flow så kämpar jag på och blir peppad av flowet som föder kreativiteten. Ibland får jag tvinga mig till att göra klart grejer men då blir resultatet oftast inte lika bra. För mig är kreativitet även att lyssna på andra och vara nyfiken.

Kommer kreativiteten inifrån eller utifrån?

Precis i skärpunkten mellan de två. Det varierar från låt till låt men jag kan vara ganska inåtvänd när det gäller min musik och jag är inte alltid så bra på att kommunicera med omvärlden. På så sätt är jag ju inåtvänd men för att kunna vända sig inåt måste man vända sig utåt – man kan inte sjunga om ingenting.

Kommer det bli någon turné i samband med skivsläppet?

Ja och det är jag väldigt glad över. Det blir min första turné med eget namn och jag är uppbokad varje helg mars ut. Det börjar i Malmö och slutar i Luleå och jag har med mig ett liveband bestående av frilansmusiker. Bland annat har jag men mig Jerre från Mofeta & Jerre som är skitduktig på gitarr.

Hur brukar dina tankar gå när du ställer dig på scen?

För min del är det förknippat med riktigt mycket arbete. Jag tycker att det är kul att spela och skapa musik och när man spelar live finns det utrymme för att leva ut låtarna och ta det ett steg längre. Man kan agera ut lite mer än på en inspelning.

Är det viktigt med spontanitet eller ska allt vara inrepat till perfektion?

Min målsättning är att allt ska vara inrepat till perfektion men mina medmusiker är jazzmusiker så de är vana vid att flippa ut och göra nya saker. Hittills när jag spelat live har det alltid funnits någon tidspress men nu ska vi försöka hinna repa in allt till perfektion för att sedan kunna känna oss fria på scen.

Blir det några festivaler också?

Än så länge har jag inget inbokat men det jobbas på. Min förhoppning är att jag ska spela överallt men vi får se hur det blir.

Lever du på musiken eller jobbar du med någonting annat vid sidan om?

Just nu kan jag leva på musiken men vi får se när drömmen går i kras. Tidigare har jag haft extrajobb och det har funnits perioder då jag inte alls hållit på med musiken. Innan P3 Guld, i januari förra året, kände jag att jag behövde satsa på musiken och i våras blev jag signad av Universal som på olika sätt distribuerat min musik.

Vilka är dina framtidsambitioner?

Vet inte, jag gillar att tänka på saker i projektform. Första skivan och första turnén har varit mina första mål så jag har gått och siktat mot det. Det finns så mycket att upptäcka och utforska, jag vet inte riktigt vilken väg jag kommer ta men jag utgår från att jag kommer vilja fortsätta med det här många år framöver.

Kulturbloggen möter Hederos & Hellberg

by

Vi har mött upp Mattias Hellberg som utgör ena halvan av Hederos & Hellberg i samband med deras spelning på Södra Teatern i Stockholm. Duon, som lade ner 2003, har återuppstått och gav nyligen ut liveskivan Bless Me. Vi fick bland annat veta vilka ingredienser som är nödvändiga för en bra cover.

Om jag har förstått det rätt så det här en tillfällig återförening, stämmer det?

Nej, det har felaktigt lanserats som det av bokningsbolag. Vi har återuppstått och kommer att spela när tid finns men vi har ju massa annat att göra också.

Kan du förklara lite närmare varför ni valde att ge ut den här liveskivan?

Det kändes som en bra grej att göra för att visa att vi är tillbaka. Det är konserten från Konserthuset i Göteborg 2003 som skulle ha varit sista spelningen. Vi fick gallra lite, av de 27 låtar som spelades hamnade 17 på skivan.

Tänker ni spela något nytt material på den här turnén?

Inga nyskrivna egna låtar men vi har valt ut lite nya covers som vi sakta men säkert börjat hitta en Hederos & Hellberg-form på. Vi repade i två dagar innan vi åkte ut på turnén eftersom vi måste känna på låtarna och se om vi kan hitta något som känns som vårt. Alla låtar funkade inte men några fick vi till. Bland annat tre nya covers och några låtar från mina soloplattor.

Vad är det som utmärker en Hederos & Hellberg-låt?

Det vet jag inte – vi har väl något sorts sound, ett lunk, som vi får ihop vi två. Om vi hittar det märker vi det snabbt och om vi inte hittar det märker vi det också snabbt. Vi har vår lilla värld som vi går in i. Något som vi kan förvalta på ett bra sätt. I början var vi rätt nojiga över att folk skulle se oss som ett coverband men nu har vi släppt det. Det finns så många bra låtar att plocka fram och det roliga med de tre nya låtarna är att det inte är allmängods. Låtar som för mig är hits men som inte är allmänt jättekända. Det var så vi började. Tanken och meningen var att spela låtar vi tyckte om på vårt eget sätt.

Är det annorlunda att framföra andras låtar eller ställer ni kravet att ni ska göra dem till era egna?

För att lyckas med en cover måste man på något sätt få in den i sin egen sfär men man känner en större stolthet av att framföra något man har skrivit själv. Det funkade bra på andra skivan Together in the Darkness som till hälften bestod av eget och hälften var covers. Många tyckte de låtarna vi hade skrivit själva stack ut och var mer intressanta än coverlåtarna. Det är en utmaning att spela låtar av andra och plocka in eget men hittills känns det som att det har funkat.

Vilken var den första covern ni gjorde?

Pale Blue Eyes av Velvet Underground var den första vi bestämde oss för att tolka. Guilty av Randy Newman var en annan tidig. Men det var en hel del där i början som var hey baberiba. Vi var inte så finkänsliga då. Vi kunde spela allt möjligt konstigt.

Hur går selektionen till när ni väljer ut låtar?

Det är jag som har valt ut i princip allt. Det har blivit så eftersom jag som sångare måste känna mig bekväm och kunna relatera till texterna. Dessutom köper jag fler skivor än Martin. Han lyssnar också på mycket musik men det är jag som är den flitigare skivköparen.

Är det någon särskild cover du är mest stolt över?

Concrete Jungle av Bob Marley eftersom det känns som vi omvandlat reggaen till vårt eget. Den var det faktiskt Martin som föreslog när vi satt i en studio i Värmland och kollade på en dokumentär om Marley. Han försvann ner i källaren och lite senare ropade han ner mig och hade kommit på idén till arrangemanget. No Fun tycker jag naturligtvis också om eftersom den blivit så omskriven. Vi har tagit originalet till en annan värld. Jag vet att Iggy Pop har hört den och tycker om den.

Hur viktigt är det att förändra en cover från originalet?

Det är inget självändamål att ändra låten helt och hållet. Det är inte något konstnärligt statement precis. För oss handlar det mest att skala bort alla instrument och hålla oss till ett piano eller trumorgel som blivit allt vanligare på sistone. Banjo är också ett nytt inslag i vår musik.

Hur skiljer sig Hederos & Hellberg årgång 2003 gentemot de som går på Södra Teaterns scen ikväll?

Lite har hänt, vi har ju båda spelat mycket med annat. Jag har sjungit i olika sammanhang så förhoppningsvis har jag utvecklat rösten. Förut var jag kanske mer begränsad och höll mig i samma läge. Nu har min röst något vidare omfång och jag vågar mer helt enkelt

Vilka planer har ni när den här turnén är över?

Just nu har vi inte riktigt någon plan. Soundtrack of Our Lives släpper nytt i april så Martin kommer vara rätt så upptagen med det. Förhoppningsvis kan vi spela lite i sommar, kanske på någon festival. Sedan tänkte vi försökte göra en höstturné och förhoppningsvis släppa en platta nästa år.

Möte med Tove Alsterdal – Sveriges skickligaste deckarförfattare

by

Drömmen om ett bättre liv, drömmen om ett samhälle med jämlikhet, fick människor att utvandra till Sovjetunionen under 1930-talet. Dessa människors drömmar är bakgrunden till Tove Alsterdals nya deckare.

Hennes debutbok ”Kvinnorna på stranden” hyllades av kritiker. Nu är hennes andra bok – ”I tystnaden begravd” – på väg ut i butikerna.
Tove Alsterdal har en förmåga att förena spänning med litterär prosa som gränsar till poesi.
Hennes bok är en både en deckare och en episk skildring av människors liv idag och hur vi påverkas av vår historia.

Jag mötte henne på ett café på Södermalm i Stockholm. Tove Alsterdal bor i Stockholm men har tillbringat somrarna under sin uppväxt i Norrland, i Tornedalen. En stor del av handlingen i nya boken utspelar sig där.

I mina ögon är Tove Alsterdal en av de litterärt skickligaste deckarförfattarna. Hon kan inte bara berätta en spännande historia utan skapar litteratur. ”I tystnaden begravd” är en spännande och episk berättelse, välskriven och den har mycket att berätta om livet i Sverige och i Ryssland idag.
– Jag vill berätta en allvarlig historia i underhållande format, säger Tove Alsterdal. Jag är själv inte road av enbart underhållning.

Kriminalromanen är inte bara ett bra redskap för att berätta en historia underhållande. Tove Alsterdal arbetar medvetet med att tänja på gränserna för deckarformatet.
– Det är roligt att använda kriminalromanens ramar för att göra något mer, testa vad som går att göra.

När jag läser hennes deckare slås jag av att språket emellanåt är rent poetiskt.
Jag frågar om hur läser mycket poesi.
– Jag tycker om poesi men läser inte så mycket poesi, säger hon men tänker efter en stund och lägger till:
– Jag har inte tänkt på det men jag är ju uppväxt med poesi. Stig Sjödin och flera andra arbetarpoeter fanns i familjens vänkrets när jag växte upp.

Hon skriver om ganska mycket, berättar hon.
– Jag tycker att språket är viktigt. Det får dock inte stå i förgrunden, det får inte bli för mycket.
Språket ska lyfta fram historien.

Den nya deckaren utspelas till stor del i norra Sverige, i Tornedalen – men också delvis i Ryssland. Tornedalen var ett starkt konfliktområde under 1930-talet.
– Det fanns byar där en tredjedel av befolkningen var strängt religiösa, en tredjedel kommunister och en tredjedel nazister.

Tove Alsterdal berättar att hon inspirerats av en historia i sin egen släkt. Det var många svenskar som utvandrade till Sovjetstaten under 1930-talet för att de bar på en dröm om ett bättre, mer rättvist samhälle. De blev gruvligt besvikna och många av dem hamnade i fångläger eller avrättades.

– De drevs av drömmarna om att skapa en annat liv. Nu i efterhand kan man tänka vilka idioter. Man visste ju inte hur det skulle utvecklas med förföljelser. Folk flydde från köerna till soppköken i USA och många trodde att kapitalismen var döende. Man trodde att arbetslösheten var utrotad i Sovjetunionen.

Att samla in fakta är viktigt för Tove Alsterdal. Hon ägnar mycket tid åt det för sina romaner. Inför att skriva nya boken läste hon massor om Ryssland och Sovjetunionen. Hon reste till Karelen och hon lurade sig till ett möte med säkerhetspolisen där.

– Jag ville vara där, känna hur det luktar, se hur det ser ut, uppleva hur de talar och höra vad de säger. Jag ville veta det och inte hitta på det, berättar hon.

– Jag ljög ihop en historia för att ta mig in.

Tove Alsterdals bok ångar av engagemang för samhällsfrågor. Det flesta av de stora svenska deckarförfattarna beskriver avigsidor av samhället och människor som drabbas.
-Jag har alltid varit engagerad i samhällsfrågor. Visst går det att se dagens deckarförfattare som nutidens arbetarförfattare, som beskriver människors liv idag, säger Tove Alsterdal.

Kortfakta om Tove Alsterdal
Tove Alsterdal, född 28 december 1960, är en svensk journalist och dramatiker.
Hon är född i Malmö, uppvuxen i Umeå och Stockholm, med en pappa från Värmland och en mamma från Tornedalen. Hon har bott i Luleå i flera år och bor nu i Stockholm med tre barn.
I september 2009 debuterade hon som romanförfattare med deckaren Kvinnorna på stranden. Hon skrev också, tillsammans med Helena Bergström, manuset till den svenska filmen Så olika som hade premiär i slutet av 2009.
Det är Tove Alsterdal som alltid är den första att läsa Liza Marklunds böcker. Hon träffade Marklund när de tillsammans gick journalistlinjen på Kalix folkhögskola.

Romanen/deckaren ”I tystnaden begravd” kommer i butikerna den 26 januari.
Mer om Tove Alsterdal på hennes hemsida.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Kulturbloggen möter Anna Ihlis

by

Hon är en av fem svenska akter som spelar på festivalen SXSW (South by Southwest) i Austin, Texas senare i år och den 18:e januari ges hennes efterlängtade andra album Long Before My Hair Got Black ut via Peace & Love Artists. Kulturbloggen mötte upp Anna Ihlis, en av Sveriges just nu hetaste artister, på Scandic Malmen i Stockholm. Så här lät det.

Du släpper en ny skiva i januari, kan du berätta lite om den?

Den heter Long Before My Hair Got Black och själva titeln är en personlig metafor för utveckling och förändring. Det är en ordlek med grått hår. Man brukar ju säga att med gråa hår kommer visdom.

Vad är det för utveckling du syftar på?

Sedan första skivan släpptes för två år sedan har det hunnit hända en del livsavgörande grejer. Jag har blivit mamma och jag har förlorat närstående. Sådant som man trodde att man visste men först nu har varit med om på riktigt.

Speglas förändringen i musiken?

Den speglas framför allt i texterna. Varje låt riktar till en specifik händelse eller känsla. Glädje, ilska och så vidare. Skivan innehåller ett brett känslospektrum och varje låt kan stå för sig själv.

Blev låtskrivandet som en slags dagbok över de två senaste åren?

Det låter så pretentiöst men om jag hade skrivit dagbok hade låtarna på nya skivan varit mina musikaliska anteckningar.

Du är bokad till South by Southwest i år, hur kom de i kontakt med dig?

Det hör ihop med mitt skivbolag Peace & Love Artists. Föreningen Peace & Love har ett samarbete med South by Southwest. De åker dit och jag blev utvald till deras bidrag. Sedan har någon borta i USA godkänt mig.

Har du spelat i USA tidigare?

Nej, jag har inte ens besökt USA förut.

Vad har du för förväntningar?

Mina förväntningar är att det kommer vara sjukt mycket folk i Austin just då. Jag borde ha höga förväntningar eftersom landet lyfts fram så mycket i filmer och media men jag tror det kommer bli en grym upplevelse just på grund av festivalen. Annars är jag ingen person som suktar efter ”the land of the free”.

Vet du vilka klubbar du kommer att spela på under festivalen?

Roky Erickson Ice Cream Social, Music Expo Sweden och ett event som hålls av musikmagasinet Filter. Som jag förstår det är South by Southwest som en musikmässa där olika ställen runt om i staden ställer upp sina egna festivaler.

Har du även några spelningar i Sverige inbokade?

Om två veckor kommer jag ägna en vecka åt både PR och spelningar. Den 17:e januari har jag skivrelease på Debaser Slussen. Dagen därpå spelar jag på Debaser i Malmö och ytterligare en dag senare spelar jag på Parken i Göteborg. Någon gång i den vevan spelar jag på Nyhetsmorgon också.

När började du med musik?

Det låter banalt och klyschigt men jag har aldrig börjat. Det har alltid varit där. Jag kommer från en musikfamilj. Första gången jag stod på scen var som treåring. Det var snarare en fråga om att välja om musiken och göra den till min egen. Om man får musiken serverad kan det vara kul att se var man själv kommer om man går på sitt eget sätt.

Vad var det för musik som dominerade ditt hem under barndomen?

Konstiga visor och en del jazz. Jag kallar det konstiga visor för det var folkvisor men inte riktigt folkmusik. Min pappa är än idag frilansmusiker så jag spelade mycket med honom och min farfar.

När bestämde du dig för att gå din egen väg?

När jag var i tjugoårsåldern började jag studera jazz med inriktning på improvisation på en konstskola. På grund av all improvisation lärde jag mig att tänja på gränser.

Hur lång tid tog arbetet med nya skivan?

Jag började skriva låtar redan när vi var ute med första skivan men produktionen tog ett år.

Var det en annorlunda process om du jämför med första skivan?

Första skivan skrevs under så lång tid. Jag skrev ju låtar redan innan jag backades upp av ett skivbolag. Sedan spelades den in under sex dagar live i studion. Andra skivan är skriven med en deadline men eftersom jag hade mer erfarenhet visste jag vad som behövdes göra på ett annat sätt. Jag producerade skivan själv och visste vad jag behövde lägga mer tid på. Andra skivan har fått mer tid.

Kulturbloggens bästa intervjuer från 2011

by

Nu är året över och en sak jag kommer att minnas är alla band jag intervjuade. 2011 var året jag träffade fler band än någonsin tidigare. Här är ett urval av alla de band jag hade turen att få intervjua 2011. [Läs mer…] om Kulturbloggens bästa intervjuer från 2011