Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Intervju

Stockholms filmfestival: This is England-skådespelarna om 90-talet, ravefester och The Stone Roses

by

england2

Nästan tio år har gått sedan vi först lärde känna Shaun, Milky och de andra vilsna arbetarklassungdomarna i Shane Meadows mästerverk This is England som utspelar sig 1983. Sedan dess har det hunnit komma ytterligare tre miniserier, den senaste – som utspelar sig 1990 och har svensk premiär på Stockholms filmfestival – går att streama i sin helhet via C More från och med den 1 december. Kulturbloggen träffade Thomas Turgoose (Shaun) och Andrew Shim (Milky) på Hotel Kungsträdgården.

Efter att ha spelat de här karaktärerna i så många år, känns det som att ni utvecklats med dem?

Andrew: Vi har gjort det här i tio år nu och det har gått upp och ner med våra känslor, men det har varit en fantastisk resa att få vara del av eftersom vi känt varandra så länge.

Thomas: Det är aldrig trist att gå till jobbet.

Andrew: Det är konstigt, det är det enklaste men samtidigt svåraste jobbet du kan ha. Det är enkelt eftersom vi gjort det så länge och känner karaktärerna så väl. När Milky eller Shaun reagerar på något så är våra egna personligheter sammanflätade med dem. Men samtidigt är det svårt, för vissa scener är hemska och svåra.

Känns det som att karaktärerna har utvecklats i takt med att era egna liv har förändrats?

Andrew: Jag säger nog nej, eftersom det är ett sånt avstånd mellan tiden filmerna utspelar sig i och tiden vi lever i. Vi spelar in något som utspelar sig 1990, men vi lever 2015. Våra privatliv utvecklas inte i samma takt som de gör på kamera. Så vi måste göra vår research.

En av de bästa sakerna med This is England är just att den lyfter fram populärkultur från olika tidsepoker. Nu har serien kommit till 90-talet, och Shane Meadows har tidigare gjort dokumentären om The Stone Roses. Är detta en tidsera han är särskilt förtjust i?

Thomas: Shane har alltid varit ett stort Roses-fan. Det var en vändpunkt i hans liv; när han testade E för första gången, modet och musiken som kom. Han har sagt att det är den här han har sett fram emot mest, och att kunna få med The Stone Roses var fantastiskt. De är Shanes barndomsidoler, så det måste vara stort för honom. Och Ian Brown och grabbarna är stora This is England-fans, så det var ömsesidigt.

Vad tycker ni själva om den tidseran?

Thomas: Jag föddes inte förrän 1992, men det var som att jag fick uppleva allt när vi filmade. Det var så verkligt. När vi filmade ett rave så satte vi på 90-talsmusik, satte på oss kläderna och blev fulla. Det var som att vara med om 90-talet på riktigt. Vi klev in i en tidsmaskin i sex veckor när vi filmade, sedan återvände vi till verkligheten. Det är bra att kunna gå fram och tillbaka.

Vart tror ni att era karaktärer skulle befinna sig som de existerade 2015?

Thomas: Shaun skulle fortfarande bo hemma. Han skulle bo hos sin mamma, klaga och inte betala hyran.

Andrew: Milky…

Thomas: …skulle ha trehundra barn över hela världen.

Andrew: [Skratt] Han skulle definitivt ha fler barn, utan tvekan.

Thomas: Kanske med Shauns mamma.

Andrew: Han skulle antagligen köra en BMW eller en Mercedes. Var tror du Woody skulle göra? Jobba på en fabrik?

Thomas: Han skulle jobba i en 02-butik.

Andrew: Ja, Woody skulle jobba i en 02- eller Vodafone-butik. Lol skulle fortfarande vara en låst kvinna. Harvey skulle vara i fängelset.

Thomas: …eller död.

Andrew: Smell skulle vara inlagd på ett mentalsjukhuset.

Thomas: Definitivt, och jaga djävulen.

Andrew: Vilka andra är det? Kelly, vad skulle hon göra? Hon skulle antagligen vara heroinmissbrukare.

Thomas: Så där har du This is England 2015. Vi har precis skrivit den åt Shane.

Vilka planer har ni härnäst?

Thomas: Jag har ett par jobb uppradade nästa år vilket är skönt att veta. Jag har julen ledigt för att bosätta mig. Jag och tjejen har precis skaffat vårt första hus, så vi har vår första jul gör oss själva. Därefter direkt tillbaka till filmandet. Jag vill fortsätta kunna göra det jag älskar.

Andrew: Jag är ledig över jul och börjar filma en ny film den andra veckan i januari. Och så är det några andra jobb på gång i början av året. Jag ska börja köra motorcykel igen nästa år. Jag har inte tävlat på några år, men nu har jag blivit sponsrad med ett par motorcyklar som jag ska tävla med.

Foto: Emma Andersson

Hinds: ”Tricket är att dricka mycket sangria”

by

Hinds_RogerKisby-10

Det är inte längre en fråga om, utan när Hinds får sitt stora genombrott. Med sin smittsamma garagepop och mottot “vår skit, våra regler” har de på mindre än arton månader hunnit bli ett av de mest spännande banden att följa. NME har kallat dem “Europe’s most exciting new band”, och som enda spanska band har de spelat på Glastonburys stora scen. De har även vunnit över de medvetna besökarna på Iceland Airwaves och Pitchfork Paris. Deras debutalbum, Leave Me Alone, släpps den 8 januari. När Kulturbloggen ringer upp Ana Garcia Perrote, en av två sångare och gitarrister, den andra heter Carlotta Cosials, övriga medlemmar är basisten Ade Martin och trummisen Amber Gimbergen, har de tagit en paus från det intensiva turnerandet för att hämta andan.

När du bildade bandet med Carlotta, spelade ni in de två låtarna Bamboo och Trippy Gum på en eftermiddag. Går det alltid så fort?

– Vi spelade in dem på en eftermiddag, men vi gillar att ta lång tid på oss i skrivarprocessen. Om vi har tid börjar det med att Carlotta och jag sätter oss ner och jammar fram något med akustiska gitarrer. Sedan spelar vi in, sjunger det första som kommer till oss, lyssnar igenom det och pratar om vad vi ska behålla. Sedan bygger vi vidare från det, spelar in och lyssnar igenom igen. ”Tycker du om det här? Oj, det är dags att gå.” Så bokar vi in en annan dag och börjar om på nytt. Vi tar verkligen god tid på oss. Vi tar det till replokalen och ser vad de andra tjejerna tycker. De gör sin grej, kanske ändrar vi på något, kanske inte. Om vi har tid tar det vanligtvis tre månader att skriva en låt.

– För albumet har vi haft två olika metoder: den första var, som jag sade, långsam och reflekterande; men på andra halvan av albumet hade vi inte lika gott om tid. När det var jul visste vi att vi skulle gå in i studion och spela in i april. Däremellan hade vi två turnéer i Europa, en turné i USA och en i Australien och Bangkok. Så vi hade bråttom, Carlotta och jag spydde fram ord och ackord bara för att ha låtarna klara i tid. Tricket är att dricka mycket sangria, vi måste alltid dricka för att skrivandet ska kännas bekvämt.

Vilka är de mest problematiska sakerna ni har behövt ta itu med som band än så länge?

– Tajmingen. Eftersom vi är rätt nya så lär vi oss fortfarande. Vi har alltid bråttom. Plötsligt måste vi spela in en musikvideo, som är superviktigt, men vi har inte tid eftersom vi ska ut och turnera. Tajmingen är jobbig, vi är aldrig lediga och kan aldrig sova. Och så det här med visum. För att komma in i USA var vi tvungna att ansöka om jobbvisum. Vi ansökte fem månader i förväg men det var för sent. Så vi var tvungna att betala mer pengar, ställa in flighter och ställa in den första spelningen eftersom vi inte fick vårt visum i tid. Sedan var namnbytet a big pain in the ass. Det är det mest frustrerande jag någonsin varit med om. Vi kunde inte tro att det var sant. Tänk om någon skulle komma fram till dig och säga att du var tvungen att byta namn!

Ni har precis släppt den nya singeln San Diego, som är en av de mest upplyftande låtarna på albumet. Kan du berätta lite om hur den låten kom till?

– Vi spelade in den låten rätt tidigt, vi har spelat den i ett år nu. Den handlar om en kompis till oss som hade hamnat i en jobbig kärlekssituation. Du vet, det där ögonblicket när du gjort slut med någon och det känns som att du aldrig kommer komma över det. Det är lustigt, många tror att låten är glad eftersom den är så rock’n’roll, men om du läser texten så är den snarare väldigt ledsam. Vi ville göra något som blandade de där sakerna.

Hur kom ni i kontakt med Ade och Amber? Kände ni dem redan innan de gick med i bandet?

– Det var olika. Vi var bästa vänner med Ade; inte bara vänner, utan bokstavligen bästa vänner. Innan hon gick med i bandet var hon vår turnéledare trots att hon inte ens har körkort. Så mycket ville vi ha med henne i laget. Sedan försökte vi hitta en basist, och vi kunde inte hitta någon tjej som både spelade bas och passade med oss, och Ade spelar gitarr så vi bad henne att repa med oss, om det så bara var inför den första spelningen. Hon gick med på det, och efteråt tyckte hon att det var kul. En månad senare fyllde hon år och då köpte jag och Carlotta en bas åt henne som present.

– Med Amber var det ett liknande sökande efter en trummis. Det fanns inga trummisar i Madrid. Vi var helt okända, hade bara hundra följare på Facebook, så vi hade koll på allt som hände där. Amber delade en bild på oss och vi såg det. Jag kollade igenom hennes profil och såg att hon också hade laddat upp en bild där hon spelade trummor, så jag skrev till henne och frågade vilken musik hon gillade och om hon spelade i något band. En vecka senare bokade vi in en blinddejt. Vi började repa och allt gick riktigt bra, så vi hade lite flyt där.

När Ade och Amber väl hade anslutit sig till bandet började ni turnera en hel del. Hur har det påverkat er som band?

– Det har gjort allt verkligen. Å ena sidan har vi blivit mycket bättre musiker. När vi började kändes det som en möjlighet vi var tvungna att ta tillvara på, samtidigt som vi inte kunde spela perfekt. Vi var som bebisar som inte kan simma som slängdes i swimmingpoolen. Vi var tvungna att lära oss simma. Snabbt. Det var jobbigt, men det fungerade. Samtidigt har våra liv vänts upp-och-ner sedan vi började turnera. Vi är aldrig i Spanien längre. Det har också påverkat hur vi skriver, eftersom vi aldrig har tid att skriva, men det är det värt.

Hur kom ni fram till albumtiteln Leave Me Alone?

– Redan i början fick vi uppmärksamhet. Det var press på oss. Men vi höll fast vid DIY-känslan och gjorde allt själva. Vi hittade folk som kunde köra turnébussen, vi hittade förband, skötte mailen och designade vår egen merchandise. Vi bestämde vart vi skulle spela, och vart vi inte kunde spela. I takt med att vi har vuxit, har även vårt team blivit större. Vi har två bokningsagenter; en i Europa och en i USA. Vi har turnéledare och PR-agenter. Allt har blivit större. Det är så många åsikter från fans, familjemedlemmar och andra band. Folk säger att vi borde göra det ena och det andra. Vi är vana vid att göra allt själva, och lita på våra egna instinkter när det kommer till vilka råd vi lyssnar på. Det kändes skönt att ha en albumtitel som summerade allt det där. Den här tryggheten, oavsett vad som händer så kommer Hinds alltid vara vi fyra. Om vi vill göra något, då gör vi det. Lämna oss ifred, det här är vår trygghetszon. Oavsett om vi blir stora, eller plötsligt blir mindre, så kommer det här vara vårt område och ingen får komma in förutom oss.

Att ni kommer från Madrid, tror du att det har exponerat er för inspirationskällor som ni inte hade haft om ni kom från England eller USA?

– Det faktum att vi är spanjorer har påverkat oss på alla sätt. Hur vi tänker; hur våra hjärnor är organiserade. Vi är 100% ”Made in Spain.” Men vi lyssnar inte på särskilt många Madrid-band. Det är kanske fem band härifrån som vi gillar, inte alls lika många som från Kalifornien, New York eller England. Så det har snarare påverkat hur vi tänker och hur vi lever våra liv.

Hurdant är det att vara i ett band från Madrid? Barcelona har stora internationella festivaler som Primavera Sound och Sónar. Vilka skulle ni säga är de bästa ställena i Madrid? Vart hänger ni när ni är hemma?

– Jag är stolt över att komma från Madrid, men geografiskt är det mer avlägset än Barcelona. Alla band som turnerar i Spanien håller sig mest längre norrut än Madrid. Men det har gett oss en starkare inhemsk scen. Om du spelar i ett band här och det fungerar, så kan du komma ut och spela en hel del. Vi föddes på de här fyra gatorna där allt händer. Det är bara sex lokaler, men alla band spelar här varje fredag. Det är musik varje helg. Men det är mer internt, band från Madrid spelar i Madrid, snarare än att band från resten av världen kommer till Madrid.

Q&A med albumaktuella Nicole Sabouné

by

nicole

Inspirerad av postpunk, London och tidigt 80-tal introducerade sig Nicole Sabouné med sitt debutalbum, Must Exist, för lite mindre än två år sedan på den svenska musikhimlen. Nu återvänder hon med sitt andra album, Miman, som släpps via nya skivbolaget Woah Dad den 6 november. Vi passade på att maila lite med henne inför albumsläppet.

Jämfört med ditt debutalbum, Must Exist, som ändå var lite mer pop-orienterad så känns det som att Miman fixerar ännu mer på en ljudbild; inte sällan industriell och kryddad med lite orientaliska melodier. Kan du berätta lite om vad du hade för vision när du påbörjade arbetet med albumet?

– Visionen var att göra ett enhetligt verk. Sedan ville jag gå vidare från förra skivan och gå närmre det som jag känner är mer min grej, just nu, vilket är mer åt det mörka, gotiska hållet. Jag ville också utmana min röst och sjunga melodier som kändes mer ockulta och traditionellt sakrala.

Hur skulle du själv beskriva Miman?

– För mig är Miman ett väldigt känslofyllt album. Det har varit ett speciellt år där jag utvecklats som artist och som person. Tror att jag verkligen växt tillsammans med Miman och jag känner att jag är på väg mot något som jag verkligen kan fortsätta växa och utvecklas i.

Produktionen kanske är den mest uppenbara skillnaden, men var det något annat du ville göra annorlunda från Must Exist? Vad var förresten tanken bakom produktionen?

– Första tanken var att göra om. Att försöka hitta kärnan i det jag ville göra, och utvecklas. Must Exist är verkligen ett album jag är stolt över, men Miman är mer jag och det jag är på väg mot. Jag känner mig absolut inte klar. Det finns massa att utforska, men jag känner att jag är på god väg.

Efter Lifetime har du nu delat med dig av en andra singel från albumet i form av Bleeding Faster. Framförallt den sistnämnda är onekligen mörk och gotisk, men också väldigt vacker. Kan du berätta lite om hur dessa låtar kom till och hur de satte tonen för resten av albumet?

– Bleeding Faster var en av de första låtarna jag skrev till Miman, och det var den låt som jag kände kunde sätta riktning för hela albumet. Lifetime var mer av en utmaning, den har haft lite olika kläder genom processens gång, men Bleeding Faster har alltid haft samma. Båda låtarna skrev jag väldigt snabbt, det var låtar som liksom flödade ur mig. Men proddmässigt har Lifetime varit lite svårare.

Vilken roll har musikskapandet för dig idag? Har din syn på musik förändrats sedan du släppte ditt debutalbum?

– Stor roll. Det är det jag vet att jag vill göra. Min syn på musik förändras hela tiden, och det gillar jag. Jag gillar hur musik förändrar mig och får mig att bli inspirerad. Så jag är alltid öppen för att musik kan kännas olika under olika perioder.

Vad innebär Miman och varför valde du att döpa ditt album efter det? Har det någon anknytning till vad du vill säga med din musik idag?

– Miman är taget från datorkaraktären i Aniara. Och Aniara är en av mina favoritböcker, som också är en inspiration till hela albumet. Jag inspireras väldigt mycket av Harry Martinsons sätt att beskriva människans girighet och det fick bli mitt tema också, och då passade Miman perfekt som namn. Det var som att allt fick en mening när jag valde namnet.

Kan du lista fem inspirationskällor som varit särskilt viktiga för dig under arbetet med Miman?

– Naturen, bland annat Björkens Dal som är ett naturreservat bredvid min pappas hus i Skåne
– Aniara
– Christian och Charlie
– Chelsea Wolfe
– Black Sabbath

Weyes Blood: ”Det är lätt att bara vandra iväg”

by

weyes

Förra årets mest förbisedda album är möjligtvis The Innocents, den New York-baserade singer/songwritern Natalie Merings andra fullängdare som Weyes Blood. Efter en tids tystnat återvänder hon den 9 oktober med nya EP:n Cardamom Times, och i december besöker hon Skandinavien för spelningar i Oslo och Köpenhamn. Kulturbloggen mailade lite med henne.

Cardamom, det första smakprovet från din kommande EP, Cardamom Times, är en av mina favoritlåtar från i år. Kan du berätta lite om hur den låten kom till?

– Den låten handlar om att dejta pretty boys med ett rykte av flyktiga romanser. Någon du i förväg vet bara är intresserad av jakten. Tyvärr är det den typen av romanser som brukar vara mest spännande. Fulla av fantasier och begär, såsom du tror att kärlek ska vara. Cardamom symboliserar allt det.

Är det ett medvetet val att du släpper EP:n såhär till hösten? Vilka stämningar var du ute efter?

– Jag tycker definitivt att det är en höstlik stämning, men inspiration kommer även från sensommaren. Min musik är nog höstlik oavsett, på grund av min djupa röst. Inte lätt att klä upp den i solsken. Jag hör solsken i Maybe Love och Cardamom, solsken som en anteckningsbok med hemliga önskningar, en dröm av vad sommar skulle kunna vara.

EP:n spelades in på rullband i din hemstudio i Rockaway Beach. Hur viktig var inspelningsmetoden för soundet?

– Det är den enskilt bästa metoden för att få ett bra sound. Du kan faktiskt inte göra så mycket för att förändra något när du väl har spelat in på ett visst sätt. Däri ligger magin. I likhet med ett fotografi; du kan ta ett foto digitalt och försöka få det att se gammalt ut, men du kommer aldrig fånga alla de nyanser som om du fotar med en analog kamera.

Hur är atmosfären i din hemstudio, och hur påverkade den inspelningsprocessen? Vilka är för- och nackdelarna med att spela in hemma gentemot i en riktig studio?

– Jag gillar bådadera. Hemma är det som ett oändligt skissbord, det är lätt att bara vandra iväg på onödiga små utflykter in i tomrummet av olika ljudexperiment. Du kan prata med någon i telefon medan du plaskar runt, eller spela in något klockan tre på morgonen om du plötsligt får inspiration. Allt det här är viktigt för musikens spontanitet, i en studio har du en bestämd tidsram för att få gjort det du måste. Det är bättre för att bli av med all överflödig kreativitet och bara komma till saken. Skära bort fettet, om du så vill. Båda är delar av skapandeprocessen.

På vilka sätt tycker du att du har utvecklats sedan släpet av The Innocents förra året?

– Jag bestämde mig för att hålla allt i hemmet och inte längre ta råd från utomstående. En gång i tiden brukade producenter berätta för mig vad de tyckte att jag behövde göra, och jag lyssnade på deras råd. Sedan insåg jag att ingen träning kan ge dig i insikt av musikens alkemi. Det är upp till artisten som måste kämpa för sin vision. Jag har också blivit en bättre sångare, eftersom jag fick turnera så flitigt med det albumet, vilket var en riktig välsignelse. Jag ångrar inget med The Innocents, men jag är glad över att gå vidare och utforska fler sfärer på egen hand.

Kan du berätta mer om influenserna bakom Cardamom Times. Är det någon särskild slags musik du lyssnat på mycket på sistone som påverkat din egen musik?

– På sistone har jag fastnat för orgelmusik såsom gospel och soul, men inuti en gammal kyrka. Det är inga direkta musikaliska influenser, men miljön i Rockaway Beach var i allmänhet väldigt inspirerande. Atmosfären var nostalgisk – mycket musikaliska utbyten människor emellan, strandpromenader i solnedgången, hemliga förälskelser.

Är det några andra, exempelvis litterära eller filmiska, influenser som du låtit dig påverkas av i ditt arbete?

– Inte så mycket nuförtiden. Jag kan inte ta filmer alltför seriöst – de är uttrycksmedel för vissa arketypiska principer, och vissa regissörer uttrycker dem på ett tydligt sätt som jag kan relatera till – men det är i slutändan ett maskulint medium och omfattningen av mina egna erfarenheter som kvinna i verkliga livet är mycket rikare och mer levande än de flesta filmer eller böcker kan porträttera. Dock älskar jag Virginia Woolf och jag har läst hennes dagbok, inget alltför inflytelserikt, det fick mig bara att inse hur privilegierade de “privilegierade” var på 1900-talet. Inget annat än tebjudningar och middagar, betjänter, obegränsat med pengar. Det är rätt äckligt. Jag antar att det här äcklet, insikten att konsten och tankarna jag alltid beundrat kommer från en djupt rotad rasism, en klass av systematiska förtryckare, har inspirerat mig till att vara så äkta som jag kan vara. Jag bär hela världens smärta på mina axlar, vilket jag antar i slutändan är ett filmiskt sätt att uttrycka sig på.

Vilka kvaliteter letar du efter i en låt? Vilken låt är du stoltast över och vilken låt önskar du att du hade skrivit?

– Jag älskar crescendon. Eller när det är som en konversation. Jag har flera favoriter bland mina låtar, men Bad Magic verkar ha haft en effekt på andra, att de kan relatera till den. Take You There är en annan favorit eftersom jag älskar att sjunga den. Jag tycker det är min mest dramatiska låt hittills, den är nästan religiös. När det kommer till en låt jag önskar att jag hade skrivit… oh man. Islands in the Stream, Unchained Melody, alla Harry Nilssons ballader… För många för att välja. Unchained Melody är för mig den mest arketypiska kärlekssången, jag väljer den varje gång jag sjunger karaoke.

Du och Ariel Pink, som du tidigare samarbetat med på Mature Themes, samarbetade nyligen med Mild High Club på ett spår från hans kommande album. Hur var det? Lärde du dig något av det?

– Det var absolut inget anmärkningsvärt med det. Det var en sen natt av festande och vi rände runt i Highland Park. Jag bodde hos Ariel, och Alex är en nära vän till mig. Han höll på att spela in längre ner på gatan och vi kom över på ett spontant session. Tror inte jag lärde mig något av det, men det var roligt!

Vad tycker du om musikaliska samarbeten i allmänhet? Har du lätt för att jobba med andra musiker?

– Det är inget jag brukar göra om jag inte sjunger, och då är det hur enkelt som helst. Jag bara sjunger, och oftast fungerar det. Ibland fungerar det inte eftersom min röst är så distinkt. Jag har aldrig upplevt ett transcendentalt samarbete, men kanske väntar det någonstans runt hörnet. Det är inte lätt att få ett samarbete att bli av, de flesta som jag faktiskt skulle vilja sätta mig ner och skriva med är antingen för upptagna eller för blyga för att göra det. Det kan sluta illa om du försöker forcera fram någonting onaturligt. Jag har sjungit på en Alex Calder-låt och arbetat på några soulballader med Silk Rhodes Mike Collins, än så länge är det några av de bästa samarbetena jag gjort. Jag hoppas att några små tidsfönster dyker upp då jag kan samarbeta med människor som jag verkligen känner en musikalisk likhet med.

Senare i år kommer du till Skandinavien för några spelningar. Vad kan vi förvänta oss?

– Ni kan förvänta er det bästa, jag gör ingen besviken. Om du inte är ett fan kommer du bli konverterad, annars kan du stå i baren och prata över det medan du dricker med dina vänner! Den här gången är det solo. Jag sjunger med en gitarr, lite förinspelat, orglar, och några harmoniska överraskningar.

Vad är din uppfattning av Skandinavien? Känner du till några skandinaviska band? Är det något särskilt du ser fram emot när du kommer hit?

– Jag har varit i Skandinavien vid ett par tillfällen. Som en sann bastuentusiast är jag ett fan av livsstilen. Jag hoppas på att få se mer natur den här gången, det är ofta ganska tajta scheman. Jag vill smaka den mest obskyra maten och se de mest fantastiska platserna. Om det inte är för kallt tar jag en simtur. Jag har en policy för hela planeten: hetta, värme, kyla, vatten, stenar, plantor, galen mat. Skandinavien verkar vara en bra plats för att utforska allt det.

Mattias Alkberg: “Min dröm är att alla ska dö samtidigt”

by

Mattias_Alkberg-5-Foto_Pär_Olofsson

Mer än tjugo år har gått sedan Luleå-sonen Mattias Alkberg debuterade med The Bear Quartet, men än idag är han ständigt aktuell. Så sent som förra året släppte han punkalbumet Södra Sverige, och nu är det dags igen. Det väsensskilda albumet Personer, som släpps den 11 september, kom till på Fårö efter att han hade fått Ingmar Bergman-stipendiet och fick spendera tre veckor i ett av den legendariske filmregissörens hus för att skapa något.

På vilket sätt inspirerade miljöerna på Fårö ditt skapande?

– Inte så mycket egentligen. Jag kom dit, så var det kolsvart. Jag var lite mörkrädd först. Såg inte en människa på de två första dagarna. Men sedan kom Petter [Granberg, albumets producent] dit och då började vi skriva. Jag vet inte om själva miljöerna påverkade oss lika mycket som att vi fick vara ifred.

Var det något i Ingmar Bergmans anda du försökte ta med dig?

– Ett slags allvar. Det var ganska märkvärdigt att få ett Bergman-stipendium och få vara där i tre veckor.

Soundet skiljer sig väsentligt från det du gjort tidigare. Mest slående är kanske att du använder dig av autotune för att förvränga sången.

– Både jag och Petter älskar att använda det som effekt, snarare än att stämma sången som den egentligen är till för. Jag lyssnar jättemycket på R Kelly och sådant. Överhuvudtaget är röstmanipulation intressant.

Ljudbilden är annars mörk och dystopisk, samtidigt som det är mycket samhällsbetraktelser.

– Jag ser på samhället som dystopiskt. När vi kom dit hade vi ingenting med oss. Vi hade inga låtar, inga texter. Petter hade inga beats. Vi började från noll. Så gjorde vi femton låtar, tio av dem är med på skivan. Tanken var att jag skulle gå in i en roll på varenda text. Tanken var att du kan fullfölja ett resonemang på ett annat sätt om du är subjektiv, snarare än ett vanligt tredjepersonsberättande.

Går du in i olika roller i varje låt?

– I princip. Jag har sagt det mycket i efterhand, men alla roller är inte utmejslade karaktärer. Det är någon som har en tanke.

Med det är ändå dina idéer som de olika karaktärerna har?

– Nej, jag tycker inte som dem. Men går du in i en karaktär kan du skippa massa förklaringar och ursäkter. Det finns mycket mer utrymme att dramatisera.

I sista låten sjunger du att det som var ska bli igen. Försökte du avsluta på en positiv ton, att framtida generationer kan rätta till det som är fel i världen?

– Den texten börjar som ett Doctor Who-citat; en reva i tiden som ser ut som en mun uppenbarar sig på en vägg. Den börjar med det, men sedan blir det nästan som en kärlekstext. Så ville jag sjunga som Rikard Wolff, eller som Scar egentligen – han är ju Scars röst i Lejonkungen. Lite otäckt.

– Så blir rösten i slutet av låten helt förstörd. Det byggs upp till något fint, så slutar det ändå med att rösten blir helt galen. Så är det bara vågskvalp. Då är det ingenting kvar längre. Min dröm är att alla ska dö samtidigt. Att mänskligheten ska ta slut så, med att kometen kommer. Så man slipper sörja.

I en annan låt, Kapten Krook, kommer det in en kvinnoröst…

– …det är Margareta Krook som jag har samplat. Det är därför den heter så. Det är från en Bergmanfilm som heter Persona.

Hur tolkade du orden hon säger i samplingen?

– Texten går ut på att det finns en diskrepans mellan folks avsikter. Om jag säger att jag vill ha det jättebra, så säger någon som är moderat att de vill ha det jättebra, då säger vi samma sak men vi har två helt olika uppfattningar av vad som är bra. Det är en omöjlig dialog som måste föras, men ibland är skotten så långa mellan utopierna. Man vill olika grejer men språket har inte riktigt plats för det.

Den första raden du sjunger på albumet är en parafras på Cornelis Vreeswijk. Vad var tanken bakom det?

– Melodin också. Den handlar om EU-immigranter. Cornelis var ju invandrare från Holland, och han är en del av det svenska kulturarvet som vi är så malliga över. Det finns ju inte så mycket att vara mallig över när du tänker på att folk bränner ner andras bostäder. Så jävla icke-empatiskt. Den här svenskheten som vi ska slå oss över bröstet för, som inte ens är svensk. Så det var som en passning.

Vilken effekt ville du ha på lyssnaren?

– Jättemycket tid gick åt till att tänka bort alla effekter. Det handlar om att vara modig då. Att inte vara rädd för att bli missförstådd och göra någonting som är svårt — eller lätt för den delen. Försöka tänka bort mottagaren.

– Skivan blev klar i juni, så det har tagit nästan ett år för skivan att bli klar efter de här tre veckorna på Fårö. Vi var noga med att inte backa när det började bli obehagligt.

Vad berodde det på att det tog så lång tid att färdigställa albumet efter ni hade varit på Fårö?

– Det är svårt att ställa om sig och inte i första hand kommunicera. Popmusik ska ju alltid kommunicera någonting. Då tänker du att du har en mottagare, men vi försökte tänka att vi inte hade någon mottagare. För att våga göra skivan. Inte för att jag vet om den är så modig, men för oss var den det.

– Det var en jobbig skiva att göra eftersom det i mina ögon är hemska texter. Åsikter som förs fram som inte är mina. House-drops som inte leder någonstans. Det är konstigt egentligen, att en sådan grej inte leder någonstans.

Är det en samling ljud som ska presentera idéer, snarare än popmusik i sin vanliga bemärkelse?

– Även musikaliska idéer. Sådant som vi ville höra, snarare än sådant som vi trodde andra ville höra. Som den där drop-grejen, att det inte bara blir untz untz och Liseberg över det.

Var det även så ni tänkte med all autotune? Att ni ville ta något som folk förknippar med en viss genre och sätta det i ett annat sammanhang?

– Det började väldigt organiskt. Vi bara gjorde det, så fick det mening allt eftersom. Sedan förstärkte vi det, tog bort när det blev för allvarligt eller lade till om det inte var nog larvigt.

– Det var så vi kom på att vi skulle göra den här skivan ihop. Att vi älskade Whitney Houston så mycket. Nu behövde inte hon ha så mycket autotune, men det fanns något mekaniskt över hennes R&B. Som att det var själlöst. Att det bara var rösten som var verklig. Här skulle texterna och vissa ljud vara verkliga. Det var en tanke vi hade, en avancerad tanke. Ingen slav är som en R Kelly-låt helt utan själ. Eller helt utan sex. R Kelly är ju bara sex.

Foto: Pär Olofsson