Det är inte längre en fråga om, utan när Hinds får sitt stora genombrott. Med sin smittsamma garagepop och mottot “vår skit, våra regler” har de på mindre än arton månader hunnit bli ett av de mest spännande banden att följa. NME har kallat dem “Europe’s most exciting new band”, och som enda spanska band har de spelat på Glastonburys stora scen. De har även vunnit över de medvetna besökarna på Iceland Airwaves och Pitchfork Paris. Deras debutalbum, Leave Me Alone, släpps den 8 januari. När Kulturbloggen ringer upp Ana Garcia Perrote, en av två sångare och gitarrister, den andra heter Carlotta Cosials, övriga medlemmar är basisten Ade Martin och trummisen Amber Gimbergen, har de tagit en paus från det intensiva turnerandet för att hämta andan.
När du bildade bandet med Carlotta, spelade ni in de två låtarna Bamboo och Trippy Gum på en eftermiddag. Går det alltid så fort?
– Vi spelade in dem på en eftermiddag, men vi gillar att ta lång tid på oss i skrivarprocessen. Om vi har tid börjar det med att Carlotta och jag sätter oss ner och jammar fram något med akustiska gitarrer. Sedan spelar vi in, sjunger det första som kommer till oss, lyssnar igenom det och pratar om vad vi ska behålla. Sedan bygger vi vidare från det, spelar in och lyssnar igenom igen. “Tycker du om det här? Oj, det är dags att gå.” Så bokar vi in en annan dag och börjar om på nytt. Vi tar verkligen god tid på oss. Vi tar det till replokalen och ser vad de andra tjejerna tycker. De gör sin grej, kanske ändrar vi på något, kanske inte. Om vi har tid tar det vanligtvis tre månader att skriva en låt.
– För albumet har vi haft två olika metoder: den första var, som jag sade, långsam och reflekterande; men på andra halvan av albumet hade vi inte lika gott om tid. När det var jul visste vi att vi skulle gå in i studion och spela in i april. Däremellan hade vi två turnéer i Europa, en turné i USA och en i Australien och Bangkok. Så vi hade bråttom, Carlotta och jag spydde fram ord och ackord bara för att ha låtarna klara i tid. Tricket är att dricka mycket sangria, vi måste alltid dricka för att skrivandet ska kännas bekvämt.
Vilka är de mest problematiska sakerna ni har behövt ta itu med som band än så länge?
– Tajmingen. Eftersom vi är rätt nya så lär vi oss fortfarande. Vi har alltid bråttom. Plötsligt måste vi spela in en musikvideo, som är superviktigt, men vi har inte tid eftersom vi ska ut och turnera. Tajmingen är jobbig, vi är aldrig lediga och kan aldrig sova. Och så det här med visum. För att komma in i USA var vi tvungna att ansöka om jobbvisum. Vi ansökte fem månader i förväg men det var för sent. Så vi var tvungna att betala mer pengar, ställa in flighter och ställa in den första spelningen eftersom vi inte fick vårt visum i tid. Sedan var namnbytet a big pain in the ass. Det är det mest frustrerande jag någonsin varit med om. Vi kunde inte tro att det var sant. Tänk om någon skulle komma fram till dig och säga att du var tvungen att byta namn!
Ni har precis släppt den nya singeln San Diego, som är en av de mest upplyftande låtarna på albumet. Kan du berätta lite om hur den låten kom till?
– Vi spelade in den låten rätt tidigt, vi har spelat den i ett år nu. Den handlar om en kompis till oss som hade hamnat i en jobbig kärlekssituation. Du vet, det där ögonblicket när du gjort slut med någon och det känns som att du aldrig kommer komma över det. Det är lustigt, många tror att låten är glad eftersom den är så rock’n’roll, men om du läser texten så är den snarare väldigt ledsam. Vi ville göra något som blandade de där sakerna.
Hur kom ni i kontakt med Ade och Amber? Kände ni dem redan innan de gick med i bandet?
– Det var olika. Vi var bästa vänner med Ade; inte bara vänner, utan bokstavligen bästa vänner. Innan hon gick med i bandet var hon vår turnéledare trots att hon inte ens har körkort. Så mycket ville vi ha med henne i laget. Sedan försökte vi hitta en basist, och vi kunde inte hitta någon tjej som både spelade bas och passade med oss, och Ade spelar gitarr så vi bad henne att repa med oss, om det så bara var inför den första spelningen. Hon gick med på det, och efteråt tyckte hon att det var kul. En månad senare fyllde hon år och då köpte jag och Carlotta en bas åt henne som present.
– Med Amber var det ett liknande sökande efter en trummis. Det fanns inga trummisar i Madrid. Vi var helt okända, hade bara hundra följare på Facebook, så vi hade koll på allt som hände där. Amber delade en bild på oss och vi såg det. Jag kollade igenom hennes profil och såg att hon också hade laddat upp en bild där hon spelade trummor, så jag skrev till henne och frågade vilken musik hon gillade och om hon spelade i något band. En vecka senare bokade vi in en blinddejt. Vi började repa och allt gick riktigt bra, så vi hade lite flyt där.
När Ade och Amber väl hade anslutit sig till bandet började ni turnera en hel del. Hur har det påverkat er som band?
– Det har gjort allt verkligen. Å ena sidan har vi blivit mycket bättre musiker. När vi började kändes det som en möjlighet vi var tvungna att ta tillvara på, samtidigt som vi inte kunde spela perfekt. Vi var som bebisar som inte kan simma som slängdes i swimmingpoolen. Vi var tvungna att lära oss simma. Snabbt. Det var jobbigt, men det fungerade. Samtidigt har våra liv vänts upp-och-ner sedan vi började turnera. Vi är aldrig i Spanien längre. Det har också påverkat hur vi skriver, eftersom vi aldrig har tid att skriva, men det är det värt.
Hur kom ni fram till albumtiteln Leave Me Alone?
– Redan i början fick vi uppmärksamhet. Det var press på oss. Men vi höll fast vid DIY-känslan och gjorde allt själva. Vi hittade folk som kunde köra turnébussen, vi hittade förband, skötte mailen och designade vår egen merchandise. Vi bestämde vart vi skulle spela, och vart vi inte kunde spela. I takt med att vi har vuxit, har även vårt team blivit större. Vi har två bokningsagenter; en i Europa och en i USA. Vi har turnéledare och PR-agenter. Allt har blivit större. Det är så många åsikter från fans, familjemedlemmar och andra band. Folk säger att vi borde göra det ena och det andra. Vi är vana vid att göra allt själva, och lita på våra egna instinkter när det kommer till vilka råd vi lyssnar på. Det kändes skönt att ha en albumtitel som summerade allt det där. Den här tryggheten, oavsett vad som händer så kommer Hinds alltid vara vi fyra. Om vi vill göra något, då gör vi det. Lämna oss ifred, det här är vår trygghetszon. Oavsett om vi blir stora, eller plötsligt blir mindre, så kommer det här vara vårt område och ingen får komma in förutom oss.
Att ni kommer från Madrid, tror du att det har exponerat er för inspirationskällor som ni inte hade haft om ni kom från England eller USA?
– Det faktum att vi är spanjorer har påverkat oss på alla sätt. Hur vi tänker; hur våra hjärnor är organiserade. Vi är 100% “Made in Spain.” Men vi lyssnar inte på särskilt många Madrid-band. Det är kanske fem band härifrån som vi gillar, inte alls lika många som från Kalifornien, New York eller England. Så det har snarare påverkat hur vi tänker och hur vi lever våra liv.
Hurdant är det att vara i ett band från Madrid? Barcelona har stora internationella festivaler som Primavera Sound och Sónar. Vilka skulle ni säga är de bästa ställena i Madrid? Vart hänger ni när ni är hemma?
– Jag är stolt över att komma från Madrid, men geografiskt är det mer avlägset än Barcelona. Alla band som turnerar i Spanien håller sig mest längre norrut än Madrid. Men det har gett oss en starkare inhemsk scen. Om du spelar i ett band här och det fungerar, så kan du komma ut och spela en hel del. Vi föddes på de här fyra gatorna där allt händer. Det är bara sex lokaler, men alla band spelar här varje fredag. Det är musik varje helg. Men det är mer internt, band från Madrid spelar i Madrid, snarare än att band från resten av världen kommer till Madrid.
