Coldplay
Music of the Spheres Tour
Ullevi 8 juli 2023
Betyg 5
Inför detta unika turnéstop i Sverige med först två stopp på Ullevi som snabbt utökades till fyra har Coldplay, med arrangörer, uppmanat besökare att ta sig till spelningen med tåg, spårvagn eller cykel för att hålla nere klimatpåverkan. Något de själva jobbat med gällande hela turnén – vilket fått ned den hela 47 procent från förra turnén (då de spelade på Ullevi två kvällar 2017, men arbetet har inte stannat där för bandet. De utannonserar innan konsertens början att delar av biljettintäkterna går till projekt för trädplantering runtom i världen, liksom ekologisk matodling samt upprensning av hav samt bevarande utav korallrev. Att gå på en Coldplay-konsert är alltså inte bara något av det bästa en kan uppleva i arenaformat just nu utan också en välgärning för hela den planet vi alla bor på och är en del utav.
Lite kul var det att de handplockade en svensk artist som förband, Luciia, som prisats men ändå gått mig helt förbi – men nu fått spela inför mer än 65.000 människor – och ska göra så tre gånger till! Det ger henne en helt annan exponering än hon haft tidigare, både här på hemmaplan men även internationellt, vilket är mer än välförtjänt. Hon har skön rytmik och tyngd i sin musik och röst, liksom sitt band, men det märks att hon inte gjort sådana här stora framträdanden innan. Hon var inte dålig eller rostig på något sätt, hon rör sig ledigt och bekvämt, men när en jämför med andra förbandet Griff där huvudsångaren (även det en kvinna) dansar betydligt friare och tar del av hela scenbygget på ett helt annat sätt känns det att jämföra någon från en talangtävlan med någon som vant och helt hade kunnat fylla Ullevi på eget bevåg. Lätt min nya favoritartist!
Det var inte bara de två förbanden som fick tiden att gå i väntan på kvällens huvudattraktion. Det var vid några tillfällen även dance offs där bakre delen av arenan hade dansgolv i olika sektioner vars dans överfördes till energi för att driva den mindre c-stagen och det tävlades i vem som kunde få upp batterinivån högst. Mycket roligt! Vet dock inte om elcyklarna användes i någon större utsträckning, känns som de hade kunnat vara utan för att istället ge plats till fler på ståplatserna. Men allt som allt gav det ändå en känsla av att vara på festival snarare än konsert.
När de fyra britterna tillslut kommer ut från under scenen för att hälsa på publiken på väg till den mindre c-stagen är det ändå eufori från första stund. Att de inleder sin entré med temat från E.T känns både komiskt och passande turnéns tema och inramning. Stora ballonger släpps tidigt ut för publiken att kasta runt (vilket påminner om deras spelning på Stockholm Stadion 2009 när de hade stora gula ballonger de släppte ut under Yellow, en låt som spelades och briljerade även denna kväll) och senare svävar intergalaktiska former runt på arenan för att belysa tematiken.
De gav verkligen känslan av att vara någonting större också. Visst, vi var väldigt många i publiken – och både vi på ståplats och de sittande var verkligen med i varje sekund. Men! Det var inte bara vi, det kändes verkligen som det var en spelning för inte bara hela Göteborg utan hela universum. Men trots de storskaliga arrangemangen och uttrycken var det också några mer nedtonade och lugnare moment som gav en välbehövlig dynamik i kvällen. Men sen var det också några låtar som nästan närmare sig metall, och när de ackompanjerades av eldströmmar så det brände i ansiktet på oss längst fram trodde jag nästan vi hamnat på en spelning med Metallica eller Rammstein istället. Sedan kändes det nästintill overkligt när vi, efter att ha fått ett unikt framträdande av Rocket Man, Facetimade Elton John som på samma datum gjorde sin sista konsert någonsin i Stockholm, där Chris tackade av honom och hans gärning för musiken, hbtq-rörelsen och mode (fashion). Att han på direktlänk även tackade oss i publiken för vårat stöd kändes väldigt rörande och stort att ha varit med om. Högst surrealistiskt!
Någonting annat som var väldigt speciellt kvällen till ära var när Chris bjöd upp en kille i elefantdräkt tillsammans med två andra ur publiken, varav en hade en skylt som nämnde att det var över 1.000 dagar sedan Avicii tog livet av sig, så de framförde en omarbetad version av Let Somebody Go till hans minne. För även om jag personligen aldrig varit lika frälst av hans musik som många andra verkar varit så kan jag ändå uppskatta hans kulturgärning och sörja hur han blev behandlad som en pengamaskin av dem i sin närhet snarare än en människa med känslor.
Allt som allt gav de ett performance of a lifetime, där inramningen med ljusbanden var väldigt läcker, liksom den övriga ljusshowen med lasrar och whatnot. Speciellt roligt var det ändå när Chris annonserade att detta var den hundrade konserten på denna turnén och bjöd in till speciella men roliga konsertögonblick som när han slog med händerna och gav ifrån sig roliga ljud – vilket smittade av sig på publiken men också fick honom själv och alla att skratta okontrollerat. Sådana komiska inslag gav också känslan av att vara på festival snarare än spelning. Mycket roligt. Även om jag personligen gick hem överlycklig över att ha fått ögonkontakt med Chris flera gånger där han först gav mig tummen upp, efter att ha sett mig headbanga okontrollerat antar jag, och i slutet ger mig ett handhjärta. Det fick mig verkligen att smälta och känna att jag flög uppe bland stjärnorna. Som en del av inte bara Ullevi och jorden utan faktiskt hela universum.
