Mer än tjugo år har gått sedan Luleå-sonen Mattias Alkberg debuterade med The Bear Quartet, men än idag är han ständigt aktuell. Så sent som förra året släppte han punkalbumet Södra Sverige, och nu är det dags igen. Det väsensskilda albumet Personer, som släpps den 11 september, kom till på Fårö efter att han hade fått Ingmar Bergman-stipendiet och fick spendera tre veckor i ett av den legendariske filmregissörens hus för att skapa något.
På vilket sätt inspirerade miljöerna på Fårö ditt skapande?
– Inte så mycket egentligen. Jag kom dit, så var det kolsvart. Jag var lite mörkrädd först. Såg inte en människa på de två första dagarna. Men sedan kom Petter [Granberg, albumets producent] dit och då började vi skriva. Jag vet inte om själva miljöerna påverkade oss lika mycket som att vi fick vara ifred.
Var det något i Ingmar Bergmans anda du försökte ta med dig?
– Ett slags allvar. Det var ganska märkvärdigt att få ett Bergman-stipendium och få vara där i tre veckor.
Soundet skiljer sig väsentligt från det du gjort tidigare. Mest slående är kanske att du använder dig av autotune för att förvränga sången.
– Både jag och Petter älskar att använda det som effekt, snarare än att stämma sången som den egentligen är till för. Jag lyssnar jättemycket på R Kelly och sådant. Överhuvudtaget är röstmanipulation intressant.
Ljudbilden är annars mörk och dystopisk, samtidigt som det är mycket samhällsbetraktelser.
– Jag ser på samhället som dystopiskt. När vi kom dit hade vi ingenting med oss. Vi hade inga låtar, inga texter. Petter hade inga beats. Vi började från noll. Så gjorde vi femton låtar, tio av dem är med på skivan. Tanken var att jag skulle gå in i en roll på varenda text. Tanken var att du kan fullfölja ett resonemang på ett annat sätt om du är subjektiv, snarare än ett vanligt tredjepersonsberättande.
Går du in i olika roller i varje låt?
– I princip. Jag har sagt det mycket i efterhand, men alla roller är inte utmejslade karaktärer. Det är någon som har en tanke.
Med det är ändå dina idéer som de olika karaktärerna har?
– Nej, jag tycker inte som dem. Men går du in i en karaktär kan du skippa massa förklaringar och ursäkter. Det finns mycket mer utrymme att dramatisera.
I sista låten sjunger du att det som var ska bli igen. Försökte du avsluta på en positiv ton, att framtida generationer kan rätta till det som är fel i världen?
– Den texten börjar som ett Doctor Who-citat; en reva i tiden som ser ut som en mun uppenbarar sig på en vägg. Den börjar med det, men sedan blir det nästan som en kärlekstext. Så ville jag sjunga som Rikard Wolff, eller som Scar egentligen – han är ju Scars röst i Lejonkungen. Lite otäckt.
– Så blir rösten i slutet av låten helt förstörd. Det byggs upp till något fint, så slutar det ändå med att rösten blir helt galen. Så är det bara vågskvalp. Då är det ingenting kvar längre. Min dröm är att alla ska dö samtidigt. Att mänskligheten ska ta slut så, med att kometen kommer. Så man slipper sörja.
I en annan låt, Kapten Krook, kommer det in en kvinnoröst…
– …det är Margareta Krook som jag har samplat. Det är därför den heter så. Det är från en Bergmanfilm som heter Persona.
Hur tolkade du orden hon säger i samplingen?
– Texten går ut på att det finns en diskrepans mellan folks avsikter. Om jag säger att jag vill ha det jättebra, så säger någon som är moderat att de vill ha det jättebra, då säger vi samma sak men vi har två helt olika uppfattningar av vad som är bra. Det är en omöjlig dialog som måste föras, men ibland är skotten så långa mellan utopierna. Man vill olika grejer men språket har inte riktigt plats för det.
Den första raden du sjunger på albumet är en parafras på Cornelis Vreeswijk. Vad var tanken bakom det?
– Melodin också. Den handlar om EU-immigranter. Cornelis var ju invandrare från Holland, och han är en del av det svenska kulturarvet som vi är så malliga över. Det finns ju inte så mycket att vara mallig över när du tänker på att folk bränner ner andras bostäder. Så jävla icke-empatiskt. Den här svenskheten som vi ska slå oss över bröstet för, som inte ens är svensk. Så det var som en passning.
Vilken effekt ville du ha på lyssnaren?
– Jättemycket tid gick åt till att tänka bort alla effekter. Det handlar om att vara modig då. Att inte vara rädd för att bli missförstådd och göra någonting som är svårt — eller lätt för den delen. Försöka tänka bort mottagaren.
– Skivan blev klar i juni, så det har tagit nästan ett år för skivan att bli klar efter de här tre veckorna på Fårö. Vi var noga med att inte backa när det började bli obehagligt.
Vad berodde det på att det tog så lång tid att färdigställa albumet efter ni hade varit på Fårö?
– Det är svårt att ställa om sig och inte i första hand kommunicera. Popmusik ska ju alltid kommunicera någonting. Då tänker du att du har en mottagare, men vi försökte tänka att vi inte hade någon mottagare. För att våga göra skivan. Inte för att jag vet om den är så modig, men för oss var den det.
– Det var en jobbig skiva att göra eftersom det i mina ögon är hemska texter. Åsikter som förs fram som inte är mina. House-drops som inte leder någonstans. Det är konstigt egentligen, att en sådan grej inte leder någonstans.
Är det en samling ljud som ska presentera idéer, snarare än popmusik i sin vanliga bemärkelse?
– Även musikaliska idéer. Sådant som vi ville höra, snarare än sådant som vi trodde andra ville höra. Som den där drop-grejen, att det inte bara blir untz untz och Liseberg över det.
Var det även så ni tänkte med all autotune? Att ni ville ta något som folk förknippar med en viss genre och sätta det i ett annat sammanhang?
– Det började väldigt organiskt. Vi bara gjorde det, så fick det mening allt eftersom. Sedan förstärkte vi det, tog bort när det blev för allvarligt eller lade till om det inte var nog larvigt.
– Det var så vi kom på att vi skulle göra den här skivan ihop. Att vi älskade Whitney Houston så mycket. Nu behövde inte hon ha så mycket autotune, men det fanns något mekaniskt över hennes R&B. Som att det var själlöst. Att det bara var rösten som var verklig. Här skulle texterna och vissa ljud vara verkliga. Det var en tanke vi hade, en avancerad tanke. Ingen slav är som en R Kelly-låt helt utan själ. Eller helt utan sex. R Kelly är ju bara sex.
Foto: Pär Olofsson
