• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

The Bear Quartet

Mattias Alkberg: “Min dröm är att alla ska dö samtidigt”

9 september, 2015 by Jonatan Södergren

Mattias_Alkberg-5-Foto_Pär_Olofsson

Mer än tjugo år har gått sedan Luleå-sonen Mattias Alkberg debuterade med The Bear Quartet, men än idag är han ständigt aktuell. Så sent som förra året släppte han punkalbumet Södra Sverige, och nu är det dags igen. Det väsensskilda albumet Personer, som släpps den 11 september, kom till på Fårö efter att han hade fått Ingmar Bergman-stipendiet och fick spendera tre veckor i ett av den legendariske filmregissörens hus för att skapa något.

På vilket sätt inspirerade miljöerna på Fårö ditt skapande?

– Inte så mycket egentligen. Jag kom dit, så var det kolsvart. Jag var lite mörkrädd först. Såg inte en människa på de två första dagarna. Men sedan kom Petter [Granberg, albumets producent] dit och då började vi skriva. Jag vet inte om själva miljöerna påverkade oss lika mycket som att vi fick vara ifred.

Var det något i Ingmar Bergmans anda du försökte ta med dig?

– Ett slags allvar. Det var ganska märkvärdigt att få ett Bergman-stipendium och få vara där i tre veckor.

Soundet skiljer sig väsentligt från det du gjort tidigare. Mest slående är kanske att du använder dig av autotune för att förvränga sången.

– Både jag och Petter älskar att använda det som effekt, snarare än att stämma sången som den egentligen är till för. Jag lyssnar jättemycket på R Kelly och sådant. Överhuvudtaget är röstmanipulation intressant.

Ljudbilden är annars mörk och dystopisk, samtidigt som det är mycket samhällsbetraktelser.

– Jag ser på samhället som dystopiskt. När vi kom dit hade vi ingenting med oss. Vi hade inga låtar, inga texter. Petter hade inga beats. Vi började från noll. Så gjorde vi femton låtar, tio av dem är med på skivan. Tanken var att jag skulle gå in i en roll på varenda text. Tanken var att du kan fullfölja ett resonemang på ett annat sätt om du är subjektiv, snarare än ett vanligt tredjepersonsberättande.

Går du in i olika roller i varje låt?

– I princip. Jag har sagt det mycket i efterhand, men alla roller är inte utmejslade karaktärer. Det är någon som har en tanke.

Med det är ändå dina idéer som de olika karaktärerna har?

– Nej, jag tycker inte som dem. Men går du in i en karaktär kan du skippa massa förklaringar och ursäkter. Det finns mycket mer utrymme att dramatisera.

I sista låten sjunger du att det som var ska bli igen. Försökte du avsluta på en positiv ton, att framtida generationer kan rätta till det som är fel i världen?

– Den texten börjar som ett Doctor Who-citat; en reva i tiden som ser ut som en mun uppenbarar sig på en vägg. Den börjar med det, men sedan blir det nästan som en kärlekstext. Så ville jag sjunga som Rikard Wolff, eller som Scar egentligen – han är ju Scars röst i Lejonkungen. Lite otäckt.

– Så blir rösten i slutet av låten helt förstörd. Det byggs upp till något fint, så slutar det ändå med att rösten blir helt galen. Så är det bara vågskvalp. Då är det ingenting kvar längre. Min dröm är att alla ska dö samtidigt. Att mänskligheten ska ta slut så, med att kometen kommer. Så man slipper sörja.

I en annan låt, Kapten Krook, kommer det in en kvinnoröst…

– …det är Margareta Krook som jag har samplat. Det är därför den heter så. Det är från en Bergmanfilm som heter Persona.

Hur tolkade du orden hon säger i samplingen?

– Texten går ut på att det finns en diskrepans mellan folks avsikter. Om jag säger att jag vill ha det jättebra, så säger någon som är moderat att de vill ha det jättebra, då säger vi samma sak men vi har två helt olika uppfattningar av vad som är bra. Det är en omöjlig dialog som måste föras, men ibland är skotten så långa mellan utopierna. Man vill olika grejer men språket har inte riktigt plats för det.

Den första raden du sjunger på albumet är en parafras på Cornelis Vreeswijk. Vad var tanken bakom det?

– Melodin också. Den handlar om EU-immigranter. Cornelis var ju invandrare från Holland, och han är en del av det svenska kulturarvet som vi är så malliga över. Det finns ju inte så mycket att vara mallig över när du tänker på att folk bränner ner andras bostäder. Så jävla icke-empatiskt. Den här svenskheten som vi ska slå oss över bröstet för, som inte ens är svensk. Så det var som en passning.

Vilken effekt ville du ha på lyssnaren?

– Jättemycket tid gick åt till att tänka bort alla effekter. Det handlar om att vara modig då. Att inte vara rädd för att bli missförstådd och göra någonting som är svårt — eller lätt för den delen. Försöka tänka bort mottagaren.

– Skivan blev klar i juni, så det har tagit nästan ett år för skivan att bli klar efter de här tre veckorna på Fårö. Vi var noga med att inte backa när det började bli obehagligt.

Vad berodde det på att det tog så lång tid att färdigställa albumet efter ni hade varit på Fårö?

– Det är svårt att ställa om sig och inte i första hand kommunicera. Popmusik ska ju alltid kommunicera någonting. Då tänker du att du har en mottagare, men vi försökte tänka att vi inte hade någon mottagare. För att våga göra skivan. Inte för att jag vet om den är så modig, men för oss var den det.

– Det var en jobbig skiva att göra eftersom det i mina ögon är hemska texter. Åsikter som förs fram som inte är mina. House-drops som inte leder någonstans. Det är konstigt egentligen, att en sådan grej inte leder någonstans.

Är det en samling ljud som ska presentera idéer, snarare än popmusik i sin vanliga bemärkelse?

– Även musikaliska idéer. Sådant som vi ville höra, snarare än sådant som vi trodde andra ville höra. Som den där drop-grejen, att det inte bara blir untz untz och Liseberg över det.

Var det även så ni tänkte med all autotune? Att ni ville ta något som folk förknippar med en viss genre och sätta det i ett annat sammanhang?

– Det började väldigt organiskt. Vi bara gjorde det, så fick det mening allt eftersom. Sedan förstärkte vi det, tog bort när det blev för allvarligt eller lade till om det inte var nog larvigt.

– Det var så vi kom på att vi skulle göra den här skivan ihop. Att vi älskade Whitney Houston så mycket. Nu behövde inte hon ha så mycket autotune, men det fanns något mekaniskt över hennes R&B. Som att det var själlöst. Att det bara var rösten som var verklig. Här skulle texterna och vissa ljud vara verkliga. Det var en tanke vi hade, en avancerad tanke. Ingen slav är som en R Kelly-låt helt utan själ. Eller helt utan sex. R Kelly är ju bara sex.

Foto: Pär Olofsson

Arkiverad under: Intervju, Musik Taggad som: Fårö, Ingmar Bergman, mattias alkberg, Personer, The Bear Quartet

Vilken skivvecka: The Bear Quartet, Robert Plant, Mavis Staples, Grinderman, Linkin Park och Säkert!

15 september, 2010 by Redaktionen


Oj, det är nästan inte möjligt att hinna lyssna på allt nytt som öser in nu av intressanta musiker.
Säkert! fick allra högsta betyg, 5, av DN:s Nils Hansson:

Jag gillar egentligen inte musikrecensioner som handlar om texterna, men Annika Norlin är speciell. Jag vet ingen annan låtskrivare som träffar mig så direkt. På ”Facit” – bara att ge ett album den titeln! – glömmer jag gång på gång av att lyssna på musiken, för att jag följer så intensivt med i texterna. Ändå var det ju för hennes begåvning som musikskapare jag först föll för henne.

Kulturbloggen skrev om den för ett par dagar sedan och vi tycker också mycket om Annika Norlins nya album.

The Bear Quartets nya album – ”Monty Python” – bloggade vi om förra veckan.
DN tyckte också om albumet:

Den senaste på förra albumet, comebacken ”89”, som med sina tunga riff lät hårdare än något de gjort tidigare. ”Monty Python” utgår från ungefär samma blandning av hårdrocksgitarrer, syntar, punkenergi, galopperande rytmer och starka melodier, men når längre. Helheten är ännu mer kompakt överväldigande. Samtidigt som detaljrikedomen i allt från de vassa textraderna till de oväntade infallen är än större.


Ett album jag inte hunnit lyssna på än är Roberts Plants nya – ”Band of joy”. Där har de stora musikkritikerna olika uppfattning. Svenska Dagbladet gav bara betyg 2 medan Expressen gav betyg 4. Jag hoppas albumet finns på Spotify så man kan lyssna utan att behöva betala närmare 200 kronor. Ifall jag inte gillar albumet. Jag gillar ju Robert Plant så det är förstås stor chans att jag ska gilla skivan. Jag gillar hans nya mjuka framtoning och vad jag förstått är det i den riktningen han fortsatt att gå.

Linkin Parks nya hade jag verkligen gått och längtat efter. En fantasi-eggande titel och allt: A thousand suns. Men tyvärr blev jag besviken. Det är för mycket hiphop över albumet, för min smak. Elin Unnes på SVD tyckte inte heller om albumet och gav betyg 1:

Pakistanska etno-samplingar mixas med blinkningar åt den bisarra genren pig & frog (döpt efter hur den låter) och Charlotte Perelli-ballader med diffusa oi oi oi-slingor. A thousand suns skulle faktiskt kunna fungera som en buggig, lätt föråldrad musik-wikipedia över 00-talets radioskval.

Mavis Staples nya album ”You are not alone” är givetvis ett måste för mig. Jag tror inte hon släppt ett enda album jag inte gillar. Vad jag ser fram emot att se henne live i höst på Nalen. Hon uppträder 19 november på Nalen, här har Kulturbloggen berättat mer om det.
Stefan Thungren på SVD gav hennes nya album betyg 5:

Tweedy har varvat nyinspelningar av gamla spår med nyskrivet material och det är uppenbart att han är en kännare av sina Staple Singers-vinyler, urvalet är gjort med en fingertoppskänsla som bara ett stort fan kan uppbringa. Och 71-åriga Mavis Staples röst är dessutom fullständigt intakt, titelspåret kan vara årets angelägenhet när det kommer till fullvuxen soul.

Grinderman har slagit till med ett nytt album: ”Grinderman 2”, mörkt och vemodigt och rått. Johanna Paulsson på DN ger betyg 4 och skriver:

Man kan nästan se ångan pysa ut när Grinderman drar fram som ett malande rocklokomotiv. Nick Caves primitivistiska hobbyprojekt ihop med Warren Ellis, Martyn Casey och Jim Sclavunos framstår allt mer som en ventil till ordinarie aktiviteter med The Bad Seeds och allt mindre som någon sorts reptilhjärnerockande medel­ålderskris.

Expressen var dock inte lika förtjust, betyg 2 bara, av Anders Dahlbom.

Läs även andra bloggares åsikter om skivnytt, Mavis Staples, Grinderman, Robert Plant, Säkert!, The Bear Quartet, Linkin Park, Facit

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: Facit, Grinderman, Linkin Park, Mavis Staples, Robert Plant, Säkert, skivnytt, The Bear Quartet

Nya skivor av Of Montreal, The Bear Quartet och Robyn

5 september, 2010 by Jonatan Södergren

Of Montreal – False Priest

Betyg: 3

Flumbandet Of Montreal är aktuella med sitt tionde album. Att de är helt orädda att blanda genrer (mestadels indie, glam rock och funk) är till en början uppfriskande men blir tyvärr en aning tjatigt i längden.

Generellt består låtarna på False Priest av ett antal olika delar som vävs samman på mer eller mindre underliga vis. Ett intro med teatralisk falsett á Kate Bush kan gå över till något funkigt med en drivande basgång för att sedan urarta i 80-talssynth.

Den tolfte oktober spelar Of Montreal på Debaser Medis . Eftersom de antagligen har den galnaste liveshowen sedan Flaming Lips kan det värt att lyssna igenom skivan och sedan pallra sig dit.

The Bear Quartet – Monty Python

Betyg: 4

Efter fjolårets succéalbum 89, som markerade bandets tjugoårsjubileum, är nu björnkvartetten från Luleå tillbaka med ett nytt album döpt efter en viss engelsk humorgrupp.

Jämfört med förra skivan så har The Bear Quartet tagit ett steg i en hårdare riktning. Lite mindre synthslingor och med gitarrer som kunde ha varit direkt hämtade ur valfri Dinosaur Jr-skiva.

Robyn – Body Talk pt. 2

Betyg: 3

Singeln Hang with Me fanns redan med som ett akustiskt spår på Body Talk pt. 1.

Det är ändå beundransvärt att Robyn släpper tre album inom ramen av ett år. All mediaexponering det innebär har hittills visat sig vara ett framgångsrikt recept för Sveriges kanske mest produktiva artist (även om produktiviteten tyvärr kanske till viss del går ut på kvaliteten).

Det går inte längre att undgå att Robyn troligtvis är Sveriges mest betydelsefulla musikexport när hon samarbetar med internationella storheter som Snoop Dogg men istället för att ge ut tre minialbum med åtta spår på varje hade hon ju faktiskt kunnat ge ut en ultimat Body Talk-skiva.

Så här skrev Atfonbladet om Robyns nya skiva.

Arkiverad under: Musik, Skivrecensioner Taggad som: Of Montreal, Robyn, The Bear Quartet

2009 års bästa skivor

12 december, 2009 by Redaktionen

the-bear-quartet-89-520x520

Det är ju mycket roligare att avsluta ett år än att faktiskt leva det. Att botanisera bland alla skivor som har släppts och hitta det absolut bästa sammanställt till en lista. Då verkar ju allting varit mycket bättre än det faktiskt varit. Och saker lite roligare också.

Min första tanke var att skriva en best of för millenniet, som  bland annat en hel hop artister och kulturskribenter har gjort åt nollnolltalet.se. Men då kom jag tillbaka till det där att allt nog kommer kännas mycket roligare och bättre när man fått lite distans till det. Inte nu när the knifes heartbeats känns mer sönderspelad än en söndertvättad socka även om det säkert var en av de grymmaste låtarna från Sverige åtminstone. Så jag väljer det här året istället, inte för att jag har mer distans till det utan för att nyhetens behag fortfarande finns där. Och för att jag blev lite peppad av Jonathans uppmaning också.

Ordningen skiftar hela tiden, urvalet känns viktigare än placeringen. Jag kommer ändra mig i morgon, men såhär känns det just nu.

1. The Bear Quartet – 89

Såklart. Jag menar, efter 15 år av släpp av suveräna skivor kan de fortfarande släppa någonting som känns helt nytt, färscht och genialiskt. Och det är nog det band jag lyssnat på intensivt under längst tid utan att tappa intresset för det allra minsta. Med en ljudbild som domineras av stämda pukor, gälla åttiotalssynthar, riffande gitarrer och Mattias Alkbergs sång (som väl aldrig låtit bättre än på Carry Your Weight, som för övrigt måste vara årets låt) låter det helt enkelt för bra, inovativt och samspelt för att de inte ska få ta förstaplatsen.

2. Fruit Bats – The Ruminant band

Jag har följt Fruit bats lo-fi-inspelningar ett tag nu, spelat sönder både Mouthfulls och Spelled in bones, men det är först nu som de verkar ha funnit en kostym som passar dem perfekt. Med en otroligt fint arrangerad, lätt 70-talsdoftande folkrockskrud har de beroendeframkallande melodierna och bitterljuva texterna fått den pusselbit som tidigare fattades. Det hörs verkligen att de är ett helt band nu och inte bara Erc D. Johnsons projekt. När popen allt som ofta vill skruva till det, exprimentera och indieestetiken ibland kan kännas onödigt tillknäpp är Fruit Bats det ultimata alternativt. Rakt, okonstlat och helt brilljant underhållande.

3. Skriet – Skriet

”Sug blodet ur mig, skär upp mig, begrav mig i kärlekens land”. Att allt Pascal-Isak rör vid blir nattsvart är tydligt. Efter ångvältsexplosionen som Galgberget var trodde jag att samtliga, i Pascal, bandmedlemmarna inkluderade, låg däckade för år framåt, om inte annat av sin egen frustration. Men Skriet låter som Pascal spelat på lågt tempo mixat med Twin Peaks-sondtracket. Tänk total ångest filtrerad genom en förstärkare av svinto. Om det är helt fantastiskt vackert och smärtsamt? You bet. (OBS! Sa jag att Carry your weight var årets låt? Då är Ben och hjärtan årets på svenska.)

4. Mattias Alkberg – Nerverna

Det har sagt mycket om nerverna. Låt mig formulera det såhär: för ett år sen hade jag aldrig trott att rockabilly på svenska skulle placera in sig på min årsbästalista. Men då hade jag underskattat denna fantastiska musiker, poet och krönikör. Med samma sorts svartsynta texter som på Mattias Alkberg BDs tre lysande skivor är nu musiken bytt mot en Jonathan Richman-eklektisk pop/rockabilly/schalger-ljudbild. Och den folkhemsproggiga boogie som framkallas är förvisso mycket mer ojämt än tidigare, men ändå otroligt bra och pricksäker. Det levande beviset för att budget eller inspelningstid betyder mycket mindre än genuin vilja och talang.

5.. El Perro Del Mar – Love is not pop

Att en ny producent kan göra så mycket. Jag har aldrig riktigt fastnat för Sarah Asbrings enmansband förrän nu. När de phill spector-aktiga inslagen tonas ner och en mer långsam, modern ljudbild målas upp kan jag bara inte sluta lyssna. Det är innerligt, precis som From the valley to the stars var innerlig, men med en helt ny pondus som gör att jag inte kan slita mig från de såriga texterna och melodierna.

6. Wilco – Wilco the album Add New Post ‹ Kulturbloggen — WordPress

Wilcos lågmält gubbakademiska rock är sig lik, men lägstanivån hos det här bandet är otroligt hög. Efter postrehab-sakrala Sky blue sky känns det som om bandet längtat efter att få göra en rak rockskiva. Och visst kan man längta efter de mer exprimentala inslagen från monumentala Hotel Jankee Foxtrot. Men när Jeff Tweedy sjunger ut sin ångest i otroliga One Wing  eller gör duett med Feist är det mesta sånt glömt. Och man vet att Wilco aldrig kommer släppa sin självklara plats som ett av världens mjukrockband lika lite som Jeff Tweedy kommer sluta vara en av de bästa låttextförfattarna.

7. The Mountain Goats – Life of the world to come

Det har alltid varit stor fokus på John Darniells texter, men på femte 4AD-släppet efter oräkneliga lo-fi-kasetter är de helt dominerande. Med undantaget ett par spår är musiken nedtonad med ett par instrument bara, som sig bör kanske på en temaskiva om Bibeln.  Texterna är bättre än hos någon annan singer songwriter jag kan komma på, som vanligt, men jag kan sakna de där melodierna som gjorde The sunset tree till en av decenniets bästa skivor. Trots det kan jag inte låta bli att facineras över det litterära landskap han överöser mig med, som jag hittar nya dimensioner av för var spelning. Statusen som mitt favoritband är helt ohotad.

8. The pains of being pure at heart – The pains of being pure at heart

Som Jonathan sa, shoegazen är inte död och inte heller 80talet. Men det blir mer än ett retrospektiv, det håller och är en skön motvikt till indievärldens hyper som nästan bara verkar bestå av folkpop och Animal Collective ibland. De sötaste melodierna och de twangligaste av reverbgitarrer. Gott så. Väldigt.

9. Bill Calahan – Sometimes I wish we were and eagle

Jag bryr mig inte om han kallar sig Smog eller sitt riktiga namn. Med sin mörka, liksom eftertänksamma röst finner jag det väldigt svårt att motstå hans målande texter och långsamma singer-songwritermusik som lyckas framstå som helt unik i sin ganska homogena genre. Med enkla medel framkallar han känslan av att vara en besökare från en helt annan, mystisk tid som slår sig ner vid ens köksbord för att berätta vad han varit med om.

10. Hanna Hirsch – Tala svart

Denna skiva släpptes precis i slutet av 2008 så för mig är det ett 2009släpp. Särskilt som jag upptäckte den för ett par dar sen. Jag vet inte om det är särskilt genomtänkt att sätta den här men just nu känns det helt rätt. Hann Hirsch slag i ansiktet-powerpop/punk får mig att bli helt mållös. Men istället för att vilja knyta näven i luften, som annan punk får mig, så är det det så uttjatade svenska vemodet som verkligen får ett grepp om mig här. Eller kanske den svenska ilskan och frustrationen.

11. King Creosote – Flick the Vs

12. Grizzly Bear – Veckatimest

13. Stefan Sundström – Ingenting har hänt

14. Girls – Album

15. Jonathan Johansson – En hand i himlen

16. Park Hotell – Free for friends

17. Bowerbirds – Upper air

18. Björn Kleinhentz – B.U.R.M.A

19. The Magnolia electric co – Josephine

20. Blända – Minnesmissbruk

Lyssna på en blandlista med artisterna i ordning här. Tyvärr fanns inte Bill Callahan med. Nu har jag glömt bort hur många som helst som jag kommer att komma på så fort det blir 2010. Det är som det ska vara.

Arkiverad under: Musik, Skivrecensioner Taggad som: årsbästa, fruit bats, indie, mattias alkberg, pop, punk, rock, The Bear Quartet

The Bear Quartet live på Debaser Medis

17 oktober, 2009 by Jonatan Södergren

89

Det är lite roligt.
Det är bara veckor sedan senaste albumet 89 släpptes men bandet verkar redan ivriga att gå vidare.
Det är väl än hälsosam inställning till sin musik?

Repertoaren bestod mestadels av låtar från senaste skivan ”89′” men även en del ännu nyare låter. Ändå (eller kanske just därför) har The Bear Quartet hållit på i 20 år och släppt 13 album.

Låtarna gör sig, med sin tyngd blandat med ekande syntslingor, bra live. Ibland känns det som att de saknar riktning och man förstår inte riktigt vad de sjunger om men det gör inte så mycket. Helhetsintrycket är att det är ett av Sverige bästa och mest individuella band på scen.

Får man tro på när de säger att det här var sita gången låtarna från 89 spelades live i Stockholm?

Senaste albumet ”89” fick bra kritik av svenska musikkritiker och hos Dagens Skiva fick albumet 10 poäng av 10 möjliga.

Lite fakta om The Bear Quartet från Wikipedia:

The Bear Quartet bildades 1989 i Luleå. Sedan debuten 1992 har The Bear Quartet släppt tretton skivor, varav en samlingsplatta. Bandet har haft många konstellationer genom årens lopp, men kärnan har bestått av Mattias Alkberg, Jari Haapalainen och Peter Nuottaniemi. De tre har också varit bandets huvudsakliga låtskrivare. De första tretton albumen släpptes på A West Side Fabrication.

The Bear Quartets musik kännetecknas av melodiös indierock med erkänt intelligenta texter. De har trots en extensiv utgivning sedan debuten Penny Century 1992 åtnjutit god kritik från medierna men det stora kommersiella genombrottet har uteblivit.

Bandets första tre album har ett ganska typiskt indiepop-sound med framträdande elgitarrer (så hade de också tre gitarrister under de första åren; förutom Alkberg och Haapalainen även Johan Forsling). Sedermera utvecklades musiken till att innefatta elektroniska element och punk-influenser. The Bear Quartet har beskrivit det som att varje nytt album är en reaktion mot dess föregångare.

Skivan Moby Dick 1997 blev en nytändning för The Bear Quartet och kunde mycket väl gett ett internationellt genombrott. Men bandets vana trogen att inte ”sälja sig” för TV eller skivbolagsdirektörer gjorde att den förblev en svensk indie-angelägenhet. Flera låtar på plattan behandlade också politiska spörsmål från vänsterperspektiv, vilket är ett av bandets signum.

På albumet Personality Crisis från 1998 samarbetade The Bear Quartet med Björn Olsson från The Soundtrack of Our Lives som agerade producent och tillfällig medlem. Albumet Ny våg från 2002 var bandets mest experimentella alster hittills, med både punkrockiga låtar som singeln ”Number” med ett feministiskt budskap och långa instrumentala improviserade låtar. 2003 års Angry Brigade förenade bandets hårda indie-edge och vackra melodier och sorgliga texter som i låten I’m Still Her. Skivan gjorde både kritiker och gamla fans lyriska.

De senaste två albumen Saturday Night från 2005 och Eternity Now från 2006 är mer experimentella med influenser från elektronisk musik. Dessa skivor nådde ut till en ny publik, t.ex. i Tyskland.

The Bear Quartet har tagit sitt namn efter jazzbandet i Klas Östergrens generationsroman Gentlemen från 1980.

bearquartet

Recensioner av senaste skivan:
Aftonbladet, Dagens Nyheter, Expressen, Smålandsposten och Svenska Dagbladet.

Läs även andra bloggares åsikter om Debaser, Stockholm, indie, alternative, musik, recensiion, The Bear Quartet

Arkiverad under: Scen Taggad som: Debaser, Musik, rock, The Bear Quartet

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Mikael Jensen

Spel kan skapa beroende

Viktigt om spel
casino med svensk licens

Nytt

Recension: Alla kort på bordet – sommarfars med fejkad död och speldjävul i en skrattsalig blandning

Betyg: 4 Premiär: 26 juni 2022, … Läs mer om Recension: Alla kort på bordet – sommarfars med fejkad död och speldjävul i en skrattsalig blandning

Ai Weiwei, Jaume Plensa, Vik Muniz med flera visas på Millesgården

Press-utställningen Glasstress visas … Läs mer om Ai Weiwei, Jaume Plensa, Vik Muniz med flera visas på Millesgården

Deckareliten samlas i Göteborg i höst på bokmässan

Deckareliten samlas i Göteborg i höst – … Läs mer om Deckareliten samlas i Göteborg i höst på bokmässan

Höstens program på Unga Klara

UNGA KLARA är Sveriges nationella scen … Läs mer om Höstens program på Unga Klara

Lyssna: The Kooks – Cold Heart

Brittiska The Kooks har släppt en nya … Läs mer om Lyssna: The Kooks – Cold Heart

Följ oss på Facebook

Kulturbloggen
Casino utan spelpaus
Casinogringos
Jämför casino utan licens och ta reda på mer om den svenska regleringen kring spel.
Jämför olika nätcasino och hitta de bästa alternativen.

Att spela på casinon blir mer vanligt, läs recensioner på casinon.com
Spela casino utan svensk licens på casinoorbit.com
Svenska casinobonusar

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Filmrecension
    • Musikalrecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Opera
    • Teater
    • TV
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dramaten ekonomi Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie journalistik Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik Roskilde samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik tv TV-serie USA Video Way Out West

Kulturbloggen Twitter

Tweets by Kulturbloggen

Bloggportaler

Bloggtopp bokbloggar 2017
Blogglista.se 

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2022 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in