Oj, det är nästan inte möjligt att hinna lyssna på allt nytt som öser in nu av intressanta musiker.
Säkert! fick allra högsta betyg, 5, av DN:s Nils Hansson:
Jag gillar egentligen inte musikrecensioner som handlar om texterna, men Annika Norlin är speciell. Jag vet ingen annan låtskrivare som träffar mig så direkt. På ”Facit” – bara att ge ett album den titeln! – glömmer jag gång på gång av att lyssna på musiken, för att jag följer så intensivt med i texterna. Ändå var det ju för hennes begåvning som musikskapare jag först föll för henne.
Kulturbloggen skrev om den för ett par dagar sedan och vi tycker också mycket om Annika Norlins nya album.
The Bear Quartets nya album – ”Monty Python” – bloggade vi om förra veckan.
DN tyckte också om albumet:
Den senaste på förra albumet, comebacken ”89”, som med sina tunga riff lät hårdare än något de gjort tidigare. ”Monty Python” utgår från ungefär samma blandning av hårdrocksgitarrer, syntar, punkenergi, galopperande rytmer och starka melodier, men når längre. Helheten är ännu mer kompakt överväldigande. Samtidigt som detaljrikedomen i allt från de vassa textraderna till de oväntade infallen är än större.
Ett album jag inte hunnit lyssna på än är Roberts Plants nya – ”Band of joy”. Där har de stora musikkritikerna olika uppfattning. Svenska Dagbladet gav bara betyg 2 medan Expressen gav betyg 4. Jag hoppas albumet finns på Spotify så man kan lyssna utan att behöva betala närmare 200 kronor. Ifall jag inte gillar albumet. Jag gillar ju Robert Plant så det är förstås stor chans att jag ska gilla skivan. Jag gillar hans nya mjuka framtoning och vad jag förstått är det i den riktningen han fortsatt att gå.
Linkin Parks nya hade jag verkligen gått och längtat efter. En fantasi-eggande titel och allt: A thousand suns. Men tyvärr blev jag besviken. Det är för mycket hiphop över albumet, för min smak. Elin Unnes på SVD tyckte inte heller om albumet och gav betyg 1:
Pakistanska etno-samplingar mixas med blinkningar åt den bisarra genren pig & frog (döpt efter hur den låter) och Charlotte Perelli-ballader med diffusa oi oi oi-slingor. A thousand suns skulle faktiskt kunna fungera som en buggig, lätt föråldrad musik-wikipedia över 00-talets radioskval.
Mavis Staples nya album ”You are not alone” är givetvis ett måste för mig. Jag tror inte hon släppt ett enda album jag inte gillar. Vad jag ser fram emot att se henne live i höst på Nalen. Hon uppträder 19 november på Nalen, här har Kulturbloggen berättat mer om det.
Stefan Thungren på SVD gav hennes nya album betyg 5:
Tweedy har varvat nyinspelningar av gamla spår med nyskrivet material och det är uppenbart att han är en kännare av sina Staple Singers-vinyler, urvalet är gjort med en fingertoppskänsla som bara ett stort fan kan uppbringa. Och 71-åriga Mavis Staples röst är dessutom fullständigt intakt, titelspåret kan vara årets angelägenhet när det kommer till fullvuxen soul.
Grinderman har slagit till med ett nytt album: ”Grinderman 2”, mörkt och vemodigt och rått. Johanna Paulsson på DN ger betyg 4 och skriver:
Man kan nästan se ångan pysa ut när Grinderman drar fram som ett malande rocklokomotiv. Nick Caves primitivistiska hobbyprojekt ihop med Warren Ellis, Martyn Casey och Jim Sclavunos framstår allt mer som en ventil till ordinarie aktiviteter med The Bad Seeds och allt mindre som någon sorts reptilhjärnerockande medelålderskris.
Expressen var dock inte lika förtjust, betyg 2 bara, av Anders Dahlbom.
Läs även andra bloggares åsikter om skivnytt, Mavis Staples, Grinderman, Robert Plant, Säkert!, The Bear Quartet, Linkin Park, Facit
Trist att recensera recensioner men Elin Unnes recension av Robert Plant verkade rätt okunnig och ointresserad. Jag tycker att skivan är aningen ojämn men som helhet faktiskt mer spännande än samarbetet med Alison Krauss.
Glöm inte heller The Black Angels Phosphene Dream. Inte direkt nyskapande men riktigt bra.
Spotifylänkar här.
Tanken med att samla ihop lite av recensioner från olika andra recensenter är att ge våra besökare en liten överblick av några nya skivor. Men tanke på att vi själva recenserar och intervjuar så mycket och ägnar Kulturbloggen tre-fyra timmar var om dagen tycker jag det är OK att också göra sådana här samlingsinlägg.
Det tycker jag också.
Det jag tyckte var trist var att jag själv inte kunde låta bli att kritisera Elin Unne.
Fast jag tycker det finns en viss poäng med att granska recensenter. Jag skulle gärna satsa mer på det, men har inte tid för det. De ska väl också kunna granskas?
Jo, självklart. Men i det aktuella fallet med Unnes text om Band of Joy var den så uppenbart skriven med vänsterhanden att den egentligen inte är värd att diskuteras. Vi vet ju alla att recensenter har begränsat med tid och tidningar har begränsat med utrymme. Går det att se att någon viss artist eller genre systematiskt missgynnas är det förstås intressantare. Jag skulle också gärna se en diskussion om skillnaderna mellan skivrecensioner i SvD och DN där jag upplever att DN är ambitiösare och ibland närmar sig litteraturkritiken.
Glömde förresten veckans bästa: Black Mountain ”Wilderness Heart”.
Jag bloggade om den skivan här: https://kulturbloggen.com/?p=23728