2009 års bästa skivor

Det är ju mycket roligare att avsluta ett år än att faktiskt leva det. Att botanisera bland alla skivor som har släppts och hitta det absolut bästa sammanställt till en lista. Då verkar ju allting varit mycket bättre än det faktiskt varit. Och saker lite roligare också.

Min första tanke var att skriva en best of för millenniet, som  bland annat en hel hop artister och kulturskribenter har gjort åt nollnolltalet.se. Men då kom jag tillbaka till det där att allt nog kommer kännas mycket roligare och bättre när man fått lite distans till det. Inte nu när the knifes heartbeats känns mer sönderspelad än en söndertvättad socka även om det säkert var en av de grymmaste låtarna från Sverige åtminstone. Så jag väljer det här året istället, inte för att jag har mer distans till det utan för att nyhetens behag fortfarande finns där. Och för att jag blev lite peppad av Jonathans uppmaning också.

Ordningen skiftar hela tiden, urvalet känns viktigare än placeringen. Jag kommer ändra mig i morgon, men såhär känns det just nu.

1. The Bear Quartet – 89

Såklart. Jag menar, efter 15 år av släpp av suveräna skivor kan de fortfarande släppa någonting som känns helt nytt, färscht och genialiskt. Och det är nog det band jag lyssnat på intensivt under längst tid utan att tappa intresset för det allra minsta. Med en ljudbild som domineras av stämda pukor, gälla åttiotalssynthar, riffande gitarrer och Mattias Alkbergs sång (som väl aldrig låtit bättre än på Carry Your Weight, som för övrigt måste vara årets låt) låter det helt enkelt för bra, inovativt och samspelt för att de inte ska få ta förstaplatsen.

2. Fruit Bats – The Ruminant band

Jag har följt Fruit bats lo-fi-inspelningar ett tag nu, spelat sönder både Mouthfulls och Spelled in bones, men det är först nu som de verkar ha funnit en kostym som passar dem perfekt. Med en otroligt fint arrangerad, lätt 70-talsdoftande folkrockskrud har de beroendeframkallande melodierna och bitterljuva texterna fått den pusselbit som tidigare fattades. Det hörs verkligen att de är ett helt band nu och inte bara Erc D. Johnsons projekt. När popen allt som ofta vill skruva till det, exprimentera och indieestetiken ibland kan kännas onödigt tillknäpp är Fruit Bats det ultimata alternativt. Rakt, okonstlat och helt brilljant underhållande.

3. Skriet – Skriet

“Sug blodet ur mig, skär upp mig, begrav mig i kärlekens land”. Att allt Pascal-Isak rör vid blir nattsvart är tydligt. Efter ångvältsexplosionen som Galgberget var trodde jag att samtliga, i Pascal, bandmedlemmarna inkluderade, låg däckade för år framåt, om inte annat av sin egen frustration. Men Skriet låter som Pascal spelat på lågt tempo mixat med Twin Peaks-sondtracket. Tänk total ångest filtrerad genom en förstärkare av svinto. Om det är helt fantastiskt vackert och smärtsamt? You bet. (OBS! Sa jag att Carry your weight var årets låt? Då är Ben och hjärtan årets på svenska.)

4. Mattias Alkberg – Nerverna

Det har sagt mycket om nerverna. Låt mig formulera det såhär: för ett år sen hade jag aldrig trott att rockabilly på svenska skulle placera in sig på min årsbästalista. Men då hade jag underskattat denna fantastiska musiker, poet och krönikör. Med samma sorts svartsynta texter som på Mattias Alkberg BDs tre lysande skivor är nu musiken bytt mot en Jonathan Richman-eklektisk pop/rockabilly/schalger-ljudbild. Och den folkhemsproggiga boogie som framkallas är förvisso mycket mer ojämt än tidigare, men ändå otroligt bra och pricksäker. Det levande beviset för att budget eller inspelningstid betyder mycket mindre än genuin vilja och talang.

5.. El Perro Del Mar – Love is not pop

Att en ny producent kan göra så mycket. Jag har aldrig riktigt fastnat för Sarah Asbrings enmansband förrän nu. När de phill spector-aktiga inslagen tonas ner och en mer långsam, modern ljudbild målas upp kan jag bara inte sluta lyssna. Det är innerligt, precis som From the valley to the stars var innerlig, men med en helt ny pondus som gör att jag inte kan slita mig från de såriga texterna och melodierna.

6. Wilco – Wilco the album Add New Post ‹ Kulturbloggen — WordPress

Wilcos lågmält gubbakademiska rock är sig lik, men lägstanivån hos det här bandet är otroligt hög. Efter postrehab-sakrala Sky blue sky känns det som om bandet längtat efter att få göra en rak rockskiva. Och visst kan man längta efter de mer exprimentala inslagen från monumentala Hotel Jankee Foxtrot. Men när Jeff Tweedy sjunger ut sin ångest i otroliga One Wing  eller gör duett med Feist är det mesta sånt glömt. Och man vet att Wilco aldrig kommer släppa sin självklara plats som ett av världens mjukrockband lika lite som Jeff Tweedy kommer sluta vara en av de bästa låttextförfattarna.

7. The Mountain Goats – Life of the world to come

Det har alltid varit stor fokus på John Darniells texter, men på femte 4AD-släppet efter oräkneliga lo-fi-kasetter är de helt dominerande. Med undantaget ett par spår är musiken nedtonad med ett par instrument bara, som sig bör kanske på en temaskiva om Bibeln.  Texterna är bättre än hos någon annan singer songwriter jag kan komma på, som vanligt, men jag kan sakna de där melodierna som gjorde The sunset tree till en av decenniets bästa skivor. Trots det kan jag inte låta bli att facineras över det litterära landskap han överöser mig med, som jag hittar nya dimensioner av för var spelning. Statusen som mitt favoritband är helt ohotad.

8. The pains of being pure at heart – The pains of being pure at heart

Som Jonathan sa, shoegazen är inte död och inte heller 80talet. Men det blir mer än ett retrospektiv, det håller och är en skön motvikt till indievärldens hyper som nästan bara verkar bestå av folkpop och Animal Collective ibland. De sötaste melodierna och de twangligaste av reverbgitarrer. Gott så. Väldigt.

9. Bill Calahan – Sometimes I wish we were and eagle

Jag bryr mig inte om han kallar sig Smog eller sitt riktiga namn. Med sin mörka, liksom eftertänksamma röst finner jag det väldigt svårt att motstå hans målande texter och långsamma singer-songwritermusik som lyckas framstå som helt unik i sin ganska homogena genre. Med enkla medel framkallar han känslan av att vara en besökare från en helt annan, mystisk tid som slår sig ner vid ens köksbord för att berätta vad han varit med om.

10. Hanna Hirsch – Tala svart

Denna skiva släpptes precis i slutet av 2008 så för mig är det ett 2009släpp. Särskilt som jag upptäckte den för ett par dar sen. Jag vet inte om det är särskilt genomtänkt att sätta den här men just nu känns det helt rätt. Hann Hirsch slag i ansiktet-powerpop/punk får mig att bli helt mållös. Men istället för att vilja knyta näven i luften, som annan punk får mig, så är det det så uttjatade svenska vemodet som verkligen får ett grepp om mig här. Eller kanske den svenska ilskan och frustrationen.

11. King Creosote – Flick the Vs

12. Grizzly Bear – Veckatimest

13. Stefan Sundström – Ingenting har hänt

14. Girls – Album

15. Jonathan Johansson – En hand i himlen

16. Park Hotell – Free for friends

17. Bowerbirds – Upper air

18. Björn Kleinhentz – B.U.R.M.A

19. The Magnolia electric co – Josephine

20. Blända – Minnesmissbruk

Lyssna på en blandlista med artisterna i ordning här. Tyvärr fanns inte Bill Callahan med. Nu har jag glömt bort hur många som helst som jag kommer att komma på så fort det blir 2010. Det är som det ska vara.