Förra årets mest förbisedda album är möjligtvis The Innocents, den New York-baserade singer/songwritern Natalie Merings andra fullängdare som Weyes Blood. Efter en tids tystnat återvänder hon den 9 oktober med nya EP:n Cardamom Times, och i december besöker hon Skandinavien för spelningar i Oslo och Köpenhamn. Kulturbloggen mailade lite med henne.
Cardamom, det första smakprovet från din kommande EP, Cardamom Times, är en av mina favoritlåtar från i år. Kan du berätta lite om hur den låten kom till?
– Den låten handlar om att dejta pretty boys med ett rykte av flyktiga romanser. Någon du i förväg vet bara är intresserad av jakten. Tyvärr är det den typen av romanser som brukar vara mest spännande. Fulla av fantasier och begär, såsom du tror att kärlek ska vara. Cardamom symboliserar allt det.
Är det ett medvetet val att du släpper EP:n såhär till hösten? Vilka stämningar var du ute efter?
– Jag tycker definitivt att det är en höstlik stämning, men inspiration kommer även från sensommaren. Min musik är nog höstlik oavsett, på grund av min djupa röst. Inte lätt att klä upp den i solsken. Jag hör solsken i Maybe Love och Cardamom, solsken som en anteckningsbok med hemliga önskningar, en dröm av vad sommar skulle kunna vara.
EP:n spelades in på rullband i din hemstudio i Rockaway Beach. Hur viktig var inspelningsmetoden för soundet?
– Det är den enskilt bästa metoden för att få ett bra sound. Du kan faktiskt inte göra så mycket för att förändra något när du väl har spelat in på ett visst sätt. Däri ligger magin. I likhet med ett fotografi; du kan ta ett foto digitalt och försöka få det att se gammalt ut, men du kommer aldrig fånga alla de nyanser som om du fotar med en analog kamera.
Hur är atmosfären i din hemstudio, och hur påverkade den inspelningsprocessen? Vilka är för- och nackdelarna med att spela in hemma gentemot i en riktig studio?
– Jag gillar bådadera. Hemma är det som ett oändligt skissbord, det är lätt att bara vandra iväg på onödiga små utflykter in i tomrummet av olika ljudexperiment. Du kan prata med någon i telefon medan du plaskar runt, eller spela in något klockan tre på morgonen om du plötsligt får inspiration. Allt det här är viktigt för musikens spontanitet, i en studio har du en bestämd tidsram för att få gjort det du måste. Det är bättre för att bli av med all överflödig kreativitet och bara komma till saken. Skära bort fettet, om du så vill. Båda är delar av skapandeprocessen.
På vilka sätt tycker du att du har utvecklats sedan släpet av The Innocents förra året?
– Jag bestämde mig för att hålla allt i hemmet och inte längre ta råd från utomstående. En gång i tiden brukade producenter berätta för mig vad de tyckte att jag behövde göra, och jag lyssnade på deras råd. Sedan insåg jag att ingen träning kan ge dig i insikt av musikens alkemi. Det är upp till artisten som måste kämpa för sin vision. Jag har också blivit en bättre sångare, eftersom jag fick turnera så flitigt med det albumet, vilket var en riktig välsignelse. Jag ångrar inget med The Innocents, men jag är glad över att gå vidare och utforska fler sfärer på egen hand.
Kan du berätta mer om influenserna bakom Cardamom Times. Är det någon särskild slags musik du lyssnat på mycket på sistone som påverkat din egen musik?
– På sistone har jag fastnat för orgelmusik såsom gospel och soul, men inuti en gammal kyrka. Det är inga direkta musikaliska influenser, men miljön i Rockaway Beach var i allmänhet väldigt inspirerande. Atmosfären var nostalgisk – mycket musikaliska utbyten människor emellan, strandpromenader i solnedgången, hemliga förälskelser.
Är det några andra, exempelvis litterära eller filmiska, influenser som du låtit dig påverkas av i ditt arbete?
– Inte så mycket nuförtiden. Jag kan inte ta filmer alltför seriöst – de är uttrycksmedel för vissa arketypiska principer, och vissa regissörer uttrycker dem på ett tydligt sätt som jag kan relatera till – men det är i slutändan ett maskulint medium och omfattningen av mina egna erfarenheter som kvinna i verkliga livet är mycket rikare och mer levande än de flesta filmer eller böcker kan porträttera. Dock älskar jag Virginia Woolf och jag har läst hennes dagbok, inget alltför inflytelserikt, det fick mig bara att inse hur privilegierade de “privilegierade” var på 1900-talet. Inget annat än tebjudningar och middagar, betjänter, obegränsat med pengar. Det är rätt äckligt. Jag antar att det här äcklet, insikten att konsten och tankarna jag alltid beundrat kommer från en djupt rotad rasism, en klass av systematiska förtryckare, har inspirerat mig till att vara så äkta som jag kan vara. Jag bär hela världens smärta på mina axlar, vilket jag antar i slutändan är ett filmiskt sätt att uttrycka sig på.
Vilka kvaliteter letar du efter i en låt? Vilken låt är du stoltast över och vilken låt önskar du att du hade skrivit?
– Jag älskar crescendon. Eller när det är som en konversation. Jag har flera favoriter bland mina låtar, men Bad Magic verkar ha haft en effekt på andra, att de kan relatera till den. Take You There är en annan favorit eftersom jag älskar att sjunga den. Jag tycker det är min mest dramatiska låt hittills, den är nästan religiös. När det kommer till en låt jag önskar att jag hade skrivit… oh man. Islands in the Stream, Unchained Melody, alla Harry Nilssons ballader… För många för att välja. Unchained Melody är för mig den mest arketypiska kärlekssången, jag väljer den varje gång jag sjunger karaoke.
Du och Ariel Pink, som du tidigare samarbetat med på Mature Themes, samarbetade nyligen med Mild High Club på ett spår från hans kommande album. Hur var det? Lärde du dig något av det?
– Det var absolut inget anmärkningsvärt med det. Det var en sen natt av festande och vi rände runt i Highland Park. Jag bodde hos Ariel, och Alex är en nära vän till mig. Han höll på att spela in längre ner på gatan och vi kom över på ett spontant session. Tror inte jag lärde mig något av det, men det var roligt!
Vad tycker du om musikaliska samarbeten i allmänhet? Har du lätt för att jobba med andra musiker?
– Det är inget jag brukar göra om jag inte sjunger, och då är det hur enkelt som helst. Jag bara sjunger, och oftast fungerar det. Ibland fungerar det inte eftersom min röst är så distinkt. Jag har aldrig upplevt ett transcendentalt samarbete, men kanske väntar det någonstans runt hörnet. Det är inte lätt att få ett samarbete att bli av, de flesta som jag faktiskt skulle vilja sätta mig ner och skriva med är antingen för upptagna eller för blyga för att göra det. Det kan sluta illa om du försöker forcera fram någonting onaturligt. Jag har sjungit på en Alex Calder-låt och arbetat på några soulballader med Silk Rhodes Mike Collins, än så länge är det några av de bästa samarbetena jag gjort. Jag hoppas att några små tidsfönster dyker upp då jag kan samarbeta med människor som jag verkligen känner en musikalisk likhet med.
Senare i år kommer du till Skandinavien för några spelningar. Vad kan vi förvänta oss?
– Ni kan förvänta er det bästa, jag gör ingen besviken. Om du inte är ett fan kommer du bli konverterad, annars kan du stå i baren och prata över det medan du dricker med dina vänner! Den här gången är det solo. Jag sjunger med en gitarr, lite förinspelat, orglar, och några harmoniska överraskningar.
Vad är din uppfattning av Skandinavien? Känner du till några skandinaviska band? Är det något särskilt du ser fram emot när du kommer hit?
– Jag har varit i Skandinavien vid ett par tillfällen. Som en sann bastuentusiast är jag ett fan av livsstilen. Jag hoppas på att få se mer natur den här gången, det är ofta ganska tajta scheman. Jag vill smaka den mest obskyra maten och se de mest fantastiska platserna. Om det inte är för kallt tar jag en simtur. Jag har en policy för hela planeten: hetta, värme, kyla, vatten, stenar, plantor, galen mat. Skandinavien verkar vara en bra plats för att utforska allt det.