• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Bokrecension

Bokrecension: Genom snön – Varlam Sjalamov

7 april, 2018 by Redaktionen


Genom snön. Berättelser från Kolyma 1
Författare: Varlam Sjalamov
Utgiven: 2018
ISBN: 9789187891625
Förlag: Ersatz

Uppför den georgiska delen av Kaukasus ringlar sig vägar och tunnlar som under kriget byggdes av tyska krigsfångar. De används inte längre, men vid tidpunkten ersatte de, vad jag gissar, enklare stigar eller för tyngre militärfordon oframkomliga vägar. Det finns inga säkra siffror, men vi kan anta att det inte var få som försmäktade till följd av de omänskliga förhållandena. Idag är dessa tunnel- och vägsystem ett kilometerlångt minnesmärke över vad gratis arbetskraft kan åstadkomma.

(Foto: Privat)

Jag återvänder ständigt till den ryska litteraturen utan att riktigt förstå varför. Kanske är det dess annorlundahet, kanske något annat. Det finns hur som helst något anmärkningsvärt med den, om man nu väljer att tala om rysk litteratur som något enhetligt. Påfallande ofta återkommer författarna till den ryska själen eller det ryska lynnet. Jag kan inte annat än sluta mig till att det måste finnas något som särskiljer ryssen från andra. Men som Varlam Sjalamov påpekar, är människokännedomen till ringa nytta om vi inte förmår ändra på oss. Vad skillnad gör det om kunskap inte förvandlas till insikt? Det går inte att tala om att vi lärt oss något av Förintelsen, av den Stora terrorn, av Kambodja, av Abu Ghurayb, av Guantanamo om vi inte konkretiserar den; vetskap utan handling är att vika undan, att svika.

”Var och en som följer spåret, också den minste, också den svagaste, måste trampa på ett stycke orörd snö och inte i någon annans fotspår. Och på traktorerna och hästarna färdas inte författarna, utan läsarna.”

Genom snön visar sig vara en djup, kall, smutsig snö. Det är så nära ett fångläger vi med hjälp av skönlitteraturen kan komma och det vore närmast oetiskt att bedöma boken utifrån den värdeskala som annars är kutym vid ett recenserande. Den rör oss bortom och ovanför det.

Sjalamov dömdes till läger tre gånger och tre gånger överlevde han. Dessa läger härbärgerade fångar som åt fosterlandet tvingades bygga vägar, bryta guld, avverka skog. Tributen han betalade i form av en nedbruten kropp tog med tiden död på honom, men han uthärdade det som inte går att uthärda. Hans arv – det författade – vi har att vårda är ovärderligt.

Kolyma är under större delen av året en otillgänglig, mörk och oändligt kall plats. Med Sverige som världskartans centrum ligger det så långt österut man kan komma. Miljontals människor dog under Stalin här och i liknande läger. Antingen av svält, sjukdom, framför en bödels pipa eller genom att fången helt enkelt bar hand på sig själv. Ofta hade de dömts utifrån artikel 58. Denna artikel fastslog att de var folkets fiender och dessa fiender var uppenbarligen otaliga. Att trotsa förbudet mot att slakta ett får gav 10 års lägertid. En korrigering av sina brister tar som bekant lång tid. Utan fårköttet väntade svältdöden, men ofta slutade det ändå på samma vis. Många blev liksom Sjalamov dömda för så kallade kontrarevolutionära- tendenser eller handlingar. Fantasirikedomen hos NKVD hade nått oanade höjder. Kanske hade de utvecklat sinnrika tankeläsningsmetoder? Om inte annat är gammal ohederlig tortyr ett säkert sätt att avtvinga vad erkännanden man nu behöver.

Jag tänker mig ofta att ondskan är godtycklig; att den frodas i miljöer där ett maktförhållande är så skevt att en illgärning kan gå närmast obemärkt förbi. Men liksom under Förintelsen finns här åtminstone två mekanismer verksamma: En strikt materiell-ekonomisk och en ideologisk. Råvaror behövdes för att bygga upp landet och hinder i form av människor elimineras enkelt om kategorierna är både vida och många. Det fanns utomordentligt genom- och uttänkta planer i bakgrunden som möjliggjorde enskilda handlingar. Som Hanna Krall konstaterat: människan gjorde detta mot människan.

Sjalamov står inte psykologen Dostojevskij efter i sin förmåga att skärskåda själen. Hans iakttagelser, de otaliga detaljerna, gör texten levande. De smutsiga kläder, maten som äts ur rostiga kärl, löss, barackmentaliteten, varande skörbjuggssår, smulor som äts från golvet, svält, omöjlig kyla. Tillsammans formas en av de mer klarsynta och samtidigt gripande skildringarna av lägret som både verklighet och symbol.

Ett återkommande tema i krigsskildringar är att en förbehållslös vänskap formas till följd av de umbäranden soldaterna genomlider tillsammans. Sjalamov skulle invända att lidandet inte varit stort nog. Under tillräckligt miserabla förhållanden kan ingen genuin vänskap formas och förmodligen är det så. Likgiltigheten tar vid och man planerar inte längre än till dagens slut. Han frågar sig vad som får människan att överlevda det hästen dör av. Självbevarelsedriften förblir dold för den rationella tanken, vetenskapen. Vad är denna drift om vi nu accepterar denna terminologi. Förmågan att glömma? Kapaciteten att strypa näringstillförseln till det som är hoppet? Jag vet inte.

Under läsningen sticker det ibland till i bröstet och jag intalar mig att jag åtminstone för ett ögonblick förstått denna andra verklighet. Jag ger termometern i köket en öm blick – inga spottloskor fryser här till is i flykten – och jag kokar en skål gröt med rikliga mängder mjölk.

Nästa bok Västra stranden ges ut hösten -19 och går allt enligt planerna kommer sedan en bok om året. Vi kan se fram emot (om det nu är rätt ord) fler berättelser från Kolyma, en essä om den kriminella världen och självbiografiska texter.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension, Toppnytt Taggad som: Andra världskriget, historia, Ryssland, Skönlitteratur, Stalin, Terror

Bokrecension: Godnattsagor för rebelltjejer – helt underbar

23 mars, 2018 by Rosemari Södergren

Godnattsagor för rebelltjejer
Författare: Elena Favilli och Francesca Cavallo
Utgiven: 2017-08
Översättare: Hans-Jacob Nilsson och Åsa Jonason
Formgivare: Amelie Stenbeck-Ramel
ISBN: 9789171264282
Förlag: Max Ström

Hundra kvinnor som vågat ta sig fram i livet och världen: framstående matematiker, tyngdlyftare, frihetskämpar, racerförare – en del historiska och andra från nutiden. I en underbar illustrerad barnbok.
Boken är något alldeles extra och berättelsen om hur den kom till låter som en saga:
Elena Favilli och Francesca Cavallo satt vid köksbordet i Los Angeles och arbetade den dagen då de lanserade sin crowdfundingkampanj. Det var i maj 2016, och målet var att samla in 40.000 dollar för att kunna ge ut en samling berättelser om kvinnor som åstadkommit fantastiska saker.
Boken ”Godnattsagor för rebelltjejer” har gjort världssuccé, med en miljon sålda exemplar i mer än 40 länder.

Elena Favilli och Francesca Cavallo satt vid köksbordet i Los Angeles och arbetade i maj 2016 då de lanserade en crowdfunding-kampanj för att kunna göra boken. Deras mål var att samla in 40.000 dollar för att kunna ge ut en samling berättelser om kvinnor som åstadkommit fantastiska saker. De fick in 675.614 dollar genom sin kampanj på Kickstarter, över fem miljoner kronor. Och boken ”Godnattsagor för rebelltjejer” blev en succé.

På ett framträdande i stadsbiblioteket i Stockholm berättade Elena Favilli att de redan första dagen förstod att det skulle bli stort.
– Kampanjen fick fart omedelbart, det var uppenbart att det fanns ett stort sug efter de här berättelserna. Det var otroligt spännande, och vi firade konstant i en månad, berättade hon.

Den innehåller 100 korta berättelser om alla från tennisstjärnan Serena Williams till supermodellen Alek Wek, författaren Isabel Allende, piloten Amelia Earhart, underrättelseagenten Nancy Wake och Malala Yousafzai. Hittills har den getts ut i över 40 länder, och sålt i över en miljon exemplar.

– Det är boken jag önskar jag själv haft som barn, säger Elena Favilli när hon pratar inför skolklasser på Stadsbiblioteket.

I en intervju i Dagens Nyheter berättar hon att hon som liten läste klassikerna: ”Pinocchio”, ”Gullivers resor”, ”Djungelboken” och ”Skattkammarön”. Hon älskade äventyren.

– Inte förrän i vuxen ålder insåg jag att alla de här berättelserna hade manliga huvudpersoner. Det var en ganska skakande insikt. Ibland undrar jag om saker hade varit annorlunda om några av de där fantastiska äventyren hade haft flickor i stället för pojkar i den ledande rollen, säger hon till DN.

Dagens Nyheter berättar att en amerikansk studie som publicerades i Science 2017 visar att flickor redan vid sex års ålder uppfattar pojkar som mer troliga att vara ”väldigt, väldigt smarta”. Vid samma ålder börjar flickorna undvika aktiviteter som sägs vara för ”väldigt, väldigt smarta” barn.

Boken är hyllad av kritiker och många säger just att det är en bok de själva önskat att de hade när de var barn. Boken är framför allt riktad åt en yngre målgrupp. Varje kvinna presenteras på ett uppslag med en kortare text och en illustration. Illustrationerna är inspirerade av popkonst och både vackra och fyllda av detaljer som betraktaren som tar sig tid upptäcker. En helt underbar, fascinerande, vacker och framför allt inspirerande bok. Inspirerande på många sätt. För de barn, flickor och pojkar, som får den i sina händer, för vuxna som möter barn men också för de vuxna av en mängd olika skäl. Inspirerande att det går att förändra vad vi förmedlar till kommande generationer och inspirerande hur det går att få en mängd människor som stödjer ett projekt.

Arkiverad under: Bokrecension, Kulturpolitik, Litteratur och konst, Recension, Toppnytt Taggad som: Bok, Bokrecension, feminism, jämställdhet, Kulturpolitik, Politik, Recension

Litteraturkritik: 4321 av Paul Auster

21 mars, 2018 by Rosemari Södergren

4231
Författare: Paul Auster
Utgiven: 2018-03
Översättare: Ulla Roseen
Formgivare: Sara R. Acedo
ISBN: 9789100170998
Förlag: Albert Bonniers Förlag

Max Tegmark, en svensk professor i fysik vid Massachusetts Institute of Technology, hävdar att han matematiskt har kunnat bevisa att rymden fortsätter i i oändlighet finns det ett oändligt antal universum och parallella verkligheter eftersom vårt universum hela tiden delar sig. Vi lever flera liv samtidigt.
Den amerikanska författaren Paul Auster skildrar i sin nya roman, en jättelunta på nästan tusen sidor, fyra parallella liv för Archibald Isaac Ferguson. Fast jag tror att Paul Auster inte är ute efter att utforska frågan om parallella liv. Vad han vill är att skildra utvecklingen av USA under 1950-, 1960- och 1970-talet. En epok som påverkat så många människor världen över. Epoken då människor reste sig och krävde slut på rasism, slut på förtryck av kvinnor – den tid då vänsterradikaliteten sågs som ett hopp för världen.

Archibald Isaac Ferguson föds nästan två veckor för tidigt, den 3 mars 1947, på Beth Israel-sjukhuset i New Jersey. Han är Rose och Stanley Fergusons efterlängtade första barn. Från det ögonblicket förgrenar sig berättelsen om Archie Ferguson i fyra olika riktningar. Fyra pojkar, som egentligen är en och samma, växer upp i femtio- och sextiotalets USA och lever fyra parallella men olika liv.

Livet för Archie och hans familj, släkt och vänner, går i olika riktningar. Den unga flickan Amy blir i ett liv hans bonussyster, i ett annat hans livs kärlek. Ja livets labyrinter är oändliga. I ett liv dör han som pojke. I ett liv är hans familj mycket välbärgad, i ett annat betydligt fattigare. I ett blir han bisexuell, helt enkelt för att han råkar möta en viss ung man i ett visst ögonblick. Vad styr våra liv? Ofta slumpen.

Med romanen tar Paul Auster ett grepp om USAs utveckling under modern tid. Vi får inte följa Archie ända till ålderdomen. I en intervju med Paul Auster om romanen säger han att människor formas allra mest under sina första trettio år. Jag håller inte med honom om det. Det är en fördom, tycker jag. Men å andra sidan skulle romanen hamna på tretusen sidor kanske om vi fick följa Archie högt upp i åldern.

Romanen är fascinerande och är som ett levandegjort avsnitt av amerikansk historia. Det är som att Paul Auster tagit greppet om att skriva Den stora amerikanska romanen.

Archie växer upp med allt det amerikanska som vi känner till så väl från alla filmer, tv-serier och musikvideos vi sett. Baseball, frukostflingorna, idolerna, filmerna, politiska skandaler, Rosenberg-fallet, mordet på Kennedy, medborgarrättsrörelsen, Vietnamkriget, ungdomsrevolterna. Archie växer upp i detta, ibland mycket engagerad, ibland mer vid sidan av.

Archie har helt klart mycket av Paul Auster i sig. Han älskar litteratur, vilket Archie det än är och han försöker sig på att författa.

Språkligt är det en annorlunda bok av Paul Auster som oftast berättar med korta, utmejslade, noggranna meningar. Här breder språket ut sig i långa meningar, som ger känslan av att vi kommer rätt in i den unge mannens tankar. Det är en rytm i språket som gör att det känns som att jag som läsare kommer in i Ferguson, jag känner med honom, tänker med honom, ser med honom, upptäcker världen med honom.

Kapitlen med de olika liven kommer i ordentlig ordning. Kapitel 1:1 är det första kapitlet om den förste Archie-versionen, kapitel 1:2 som kommer därefter är det första kapitlet i den andra Archies liv. Kapitel 3:3 är enligt samma ordning det tredje kapitlet i den tredje Archies liv. Vi följer alltså de fyra olika Archie samtidigt i stort sett. Det kan vara lite rörigt, men också spännande. Ibland undrar jag om Paul Auster hade svårt att välja vilken roman han skulle göra och istället skrev alla fyra. Men det fungerar bra och är väldigt fascinerande och eftersom språket flyter på så lätt tar man sig igenom romanens tusen sidor ganska snabbt ändå.

Romanen börjar med en rolig anekdot, som samtidigt berättar symboliskt om mycket i livet: anfadern Isaac Reznikoff anländer från Minsk till immigrationskontoret på Ellis Island utanför New York på 1900-talets första dag. Han har fått rådet att registrera sig med namnet Rockefeller. Hans efternamn Reznikoff är både för udda och konstigt och lite för mycket judiskt. Men väntetiden är lång och han glömmer. När tjänstemannen frågar Isaac vad han heter säger han på jiddish att han har glömt: ”Ikh hob fargessen!”.
Så han registreras som Ichabod Ferguson.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension, Toppnytt Taggad som: Bok, Bokrecension, Recension

Bokrecension: Sveket – Birgitta Trotzig

19 mars, 2018 by Redaktionen

Sveket: En berättelse
Författare: Birgitta Trotzig
Utgiven: 2016 (1966)
ISBN: 9789176458242
Förlag: Modernista

Vad är svek? Sviker gör man när man viker undan för förväntningar. Dessa förväntningar kan komma från en själv eller andra människor. Man kan förråda sina ideal eller fly undan snarare än finnas till när närstående lider. Sant är att vi i allmänhet inte ser med blida ögon på svek och det sammanflätas ofta med karaktärsmässiga brister: man kan kallas för ynkrygg, feg, en ärelös jycke eller en fullblodssvinpäls. Att betraktas som en svikare kan nog bringa den starkaste av självkänslor i gungning. Svek är emellertid ett sammansatt begrepp och kanske alltför enkelt att slänga sig med. Nystar man lite i det inser man snart att en svekhandling sällan föregåtts av enkla val. Vad har spelat in? Vilka var bevekelsegrunderna?

Läsningen av Birgitta Trotzigs Dykungens dotter är en av mina starkare läsupplevelser. Misären som skildras är inte unik men jag stöter sällan på ett lika vackert och uppslitande språk annorstädes. Trotzig var så skicklig på att som i förbifarten driva berättelsen framåt med små laddade, ödesmättade och livsavgörande ögonblick vars korta brinntid knappt gjorde dem märkbara. Sveket, som gavs ut 19 år innan Dykungens dotter, är inte annorlunda i detta avseende. Vi är i Sverige strax före Första världskrigets utbrott och boken sträcker sig över kriget och in i nästa. Det är en liten familjehistoria kan man säga. Svärtan mörkare än typsnittet.

Jag drar mig lite för att skriva om boken. Det känns som att det inte riktigt går att göra den rättvisa med egna ord. Den behöver upplevas. Visst kan jag beskriva ramberättelsen, men ni behöver inte veta mer än att boken – inte helt överraskande kanske – är en stilstudie av sveket och dess olika former. Människor överger varandra, sig själva; vi hör dödsrosslingar från en bortglömd bädd, kanske ett och annat självmord, nyckelord: dy, sött – – – ett motsatspar? Det är det söta som tränger in i mig, dydoften är uthärdligare.

Det finns ömkliga människoöden i boken. Utsatta människor. Det finns om inte onda så åtminstone uschliga livsval. Och liksom i Dykungens dotter finns där människor som är än mer utsatta. De är en formlös och blek massa, inte individer. Detaljer som namn och härkomst är det inte så noga med. De förblir skuggor, nej aningar, nej rena gissningar. Deras härbärge var ett

…stort magasinartat förfallet hus strax bakom järnvägen där kringflyttande och kringdrivande individer fann en tillfällig tillflyktsort eller ofta en sista hamn – det var alla sorters folk, utländska säsongsarbetare ibland, men mest tillfällighetsarbetande utan särskilt namn eller mantalsskrivning. Det var ett släkte av lösa grumliga individer, släktskapsförhållanden var ofta outrannsakliga: för trakten i övrigt tedde sig detta slags folk som inbegreppet av allt som inte är att lita på, där grunden viker, upplöser sig – inte finns.

Det slår mig hur de sociala mekanismerna med inkludering och utträngning är så skoningslösa. Elände är mer uthärdligt om man bestämmer sig för att det måste finnas dem som lider mer. Människorna i boken blir inte sällan främmande inför sig själv och världen.

Nyckelmening: ”Men hon hade valt honom själv, ingen hade bestämt för henne – det var hennes val, ingen annans”. Den dyker upp två gånger, kanske stöpt i olika tappning, jag minns inte. Ytterligare en: ”Han svek, kunde inte annat?”. Det fatalistiska i det drar ned mig. Man kan alltid annat. Eller: ”Han talade om tiden med den döda farmodern, nu när hon var död var det som han slutligen upptäckt att allt hans liv hade legat förborgat i henne…”

Trotzigs samlade verk kommer med start i år ges ut i etapper på Faethon. Pass på.

Arkiverad under: Bokrecension, Recension, Toppnytt Taggad som: historia, klassamhället, misär, samhälle, Skönlitteratur

Bokrecension: Ur Gogols kappa – Noveller av åtta ryska mästare

6 mars, 2018 by Redaktionen

Ur Gogols kappa – Noveller av åtta ryska mästare
Författare: Fjodor Dostojevskij, Vsevold Garsjin, Nikolaj Gogol, Aleksandr Kuprin, Aleksandr Pusjkin, Anton Tjechov, Lev Tolstoj och Ivan Turgenjev
Utgiven: 2017
ISBN: 9789170378867
Förlag: Ordfront förlag

 

Eftersom det ryska 1800-talet som bekant är känt för att vara de kvinnliga författarnas århundrande, är det befriande att läsa åtta noveller skrivna av undanskymda och närmast bortglömda namn som Dostojevskij, Tjechov, Gogol, Pusjkin, Tolstoj, Garsjin, Turgenjev och Kuprin. Ni har säkert inte hört talas om dem.

Jag kan nästan inte tänka mig något mer otänkbart än en kvinna som verkade som författare under tsarväldets Ryssland. Istället frambragtes vad undertiteln avslöjar – ryska mästare. Manliga mästare. Mästare är ett starkt epitet och är väl egentligen på sin plats även om det har något lite för heligt över sig. Jag skall omgående bekänna att jag är svag för den del av den ryska litteraturen som översatts till svenska. Det handlar då inte enbart om de gamla klassikerna, även om något ur en sådan kanske är vad jag på dödsbädden med ett förmanande finger i luften brister ut i:

Ty hemligheten i människotillvaron består inte enbart i att leva utan också att ha något att leva för. Utan en fast övertygelse hon lever för, går inte människan med på att leva och förgör sig då hellre själv än stannar kvar här på jorden, även om hon så vore omgiven av bröd på alla håll.

– Bröderna Karamazov

Anekdot: en gång för inte alls länge sedan letade jag upp den engelska översättningen av citatet i ett försök att hjälpa en kanadensisk bekant som gick igenom den existentiella kris som kallas livet. Jag minns att han uppskattade det, men vår bekantskap fick senare ett abrupt slut när han önskade mig all välgång i livet med orden ”enjoy the nihilistic atheism” och tackade för tiden med ”I think your beliefs are basically bs…your worldview is fucking shit…[like] every other self hating euro fag ive met…maybe [you can] stop being a condescending euro fag…no response? What are you christian or something lol”.

Så kan det vara ibland.

Det finns nyare och nutida rysk litteratur som i många avseenden inte står långt efter di gamle. Dessa har formats av andra samhällsvindar: revolutioner, terror, samhällens sammanbrott. Jag tänker då på moderna författare som Ulitskaja och Aleksijevitj och de hädangångna Bulgakov, Pasternak, Solzjenitsyn. Ulitskaja och Aleksijevitj skiljer sig åt, men är verkligen värda en läsning.

Dessa noveller kommer i en nätt liten utgåva från Ordfront. Det är nyöversättningar av Karolina Letino och Robert Leijon och jag upplever deras översättning som väl övervägd. Det är moderniserat men inte otroget. Vad kan vi då ruska ut ur Gogols kappa? Det som singlar ut är vemodstoner och glada trudelutter; realism och surrealism; landsbygd och stad; hästdrivna karosser och gamla lastdjur; rikedom och fattigdom. Kort sagt: vad som förväntas.

Har du någonsin funderat vad som sker när du vaknar och din näsa flytt sin kos och förklätt sig till statsråd iförd ståndsmässig utstyrsel? Gogol berättar. Garsjin å sin sida ledsagar oss runt i ett dårhus och Turgenjev får mig att efter sista raden utbrista i ett uppgivet ”- Varför!?”. Dostojevskijs Julgransplundringen och bröllopet är en rakt igenom vedervärdig berättelse och Tjechovs Rothschilds fiol kan väl sammanfattas så här:

När han gick hemåt tänkte han att döden bara innebar vinster: man behövde inte äta, inte dricka, inte betala skatt, inte såra folk och eftersom människan låg i sin grav inte ett år, utan hundratals år, tusentals, så blev vinsterna ofantliga. Livet innebar förluster för människan, döden vinster. Det var förstås rätt och riktigt, men ändå lite förargligt och bittert: varför var det så besynnerligt här i världen att livet, människans enda liv, förgick utan nytta?

Det kan man ju fråga sig. Och nu frågar du mig om du skall läsa novellerna? Absolut. Är du redan en inbiten läsare av åtta eller fler ryska mästare kommer du få ta del av berättelseteknik som skiljer sig från det som krävs för ett 1000 sidor långt utbroderande. För den oinvigde är det å sin sida en alldeles lagom instegsmodell till det äventyr som är 1800-talets St. Petersburg, Moskva och Sibirien.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension, Toppnytt Taggad som: Dostojevskij, Gogol, novell, noveller, översättning, Ryssland, Skönlitteratur, Svetlana Aleksijevitj

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 50
  • Sida 51
  • Sida 52
  • Sida 53
  • Sida 54
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 203
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Recension: Really Good Time på Hus 7 – ett namn som faktiskt håller vad det lovar

Betyg 5 (5) Det är inte direkt enkelt … Läs mer om Recension: Really Good Time på Hus 7 – ett namn som faktiskt håller vad det lovar

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in