Trädet och vinrankan
Författare: Dola de Jong
Utgiven: 2018
ISBN: 9789188155405
Förlag: Nilsson Förlag
Det här en bok man skall vara tyst om. Inte tyst som i att inte vilja att andra skall läsa den, utan som i att inte förtälja särskilt mycket om handlingen. Jag håller mig till vad som avslöjas på baksidan. Premisserna: platsen är ett Amsterdam strax innan Andra världskrigets utbrott och två kvinnor flyttar ihop i en liten lägenhet. Jag vill inte berätta eftersom det skulle förta lite av läsglädjen. Det är de små händelserna berättelsen livnär sig på och dessa vill jag därmed lämna obenämnda.
Läser man efterordet förstår vi att boken var kontroversiell när den kom: kärlek mellan två kvinnor var ingenting annat en beskrivning av ett patologiskt tillstånd! Dola de Jong, själv från Arnhem, avled 2003 och lämnade bland många andra denna bok efter sig. Hon är värd att framhävas och introduceras för en nutida publik. Sällan har jag läst en bok som har ett lika realistiskt, komplext, förtätat och engagerande persongalleri. Bea och Erica är om inte motsatser så åtminstone diametralt olika som människor. Förhållandet dem emellan – här inte förstått som ett konventionellt kärleksförhållande utan som det förhållande som råder mellan alla människor som känner varandra – är sprakande. Boken är inte lång men rymmer två karaktärer som med de Jongs säkra penna formas till människor. Det blir verklighetsnära på ett vis man sällan stöter på annorstädes än utanför litteraturen, i sitt eget liv om man så vill.
Jag tänker mig att de flesta läsare kommer finna sig själv i både Erica och Bea. Hur och varför vet man kanske inte bestämt, men tillsammans blir de en representation för de slitningar som uppstår i själen när man både vill och inte vill. Ericas strävan efter frihet befriad från gränser, plikter och kanske uttråkande stabilitet möter Beas till synes uppstrukturerade tillvaro med plikter och gränser som är boende, matlagning, arbete och måttlighet.
Bea är bokens röst och det kommer sig naturligt att vi får läsa mer om hennes intrapersonella konflikter. Och dessa är många, hon våldför sig på sig själv och det är inte lite hälsovådligt. Hon berättar i retroperspektiv efter att skärskådat och analyserat det som skedde. Hennes förståelse har blivit klarare med den nödvändiga distansen och blicken är inte grumlad av känslor eller koncentrerad på händelsernas omedelbara konsekvenser.
Och än i denna dag, nu när jag kan överblicka detta människoöde i dess helhet, frågar jag mig om det som jag på håll kunde uppfatta som ett spirande träd i själva verket bara var en livlös stam, vars egen grönska blev kvävd i en yppig.
Många gånger ler jag när jag känner igen mig alltför väl, exempelvis när Bea efter ett nyårssamkväm:
Det blev en kväll av det slag där man efteråt, mitt bland alla fulla askkoppar och klibbiga glas, frågar vad ett dylikt företag kunde ha för mening och varför man över huvud taget gav sig in på det. Då blir man något beklämd till mods, som om man inte lyckats motsvara allas förväntningar.
Så tänker man väl varje afton efter man krupit ner under täcket, när dagen avlidit och sömnen nalkas? Nå, kanske inte varje kväll.
Hur som haver, det får vara hur det vill med den saken. Trädet och vinrankan är förvisso en kärlekshistoria men än mer en berättelse om en relation påverkad av otaliga små händelser och känslor. Dess dragningskraft kommer sig antagligen av att kärleken samtidigt är både subtil och härskande; uppenbar och undflyende; en eller två gånger framfusig men allt som oftast blyg. Jag kan inte riktigt förklara det bättre än så – kanske kan du hjälpa mig?
