Teaterkritik

Manus och regi: Fredrik Evers

Standuptexter: Lenny Bruce

Komposition och musikarrangemang: Thomas Darelid

Komposition och sångtexter: Fredrik Evers

Scenografi: Sven Dahlberg

Kostymdesign: Helga Bumsch

Maskdesign: Marina Ritvall

Ljusdesign: Fredrik Jönsson

Ljuddesign: Marcus Lilja

Koreograf: Ambra Succi

Musiker: Thomas Darelid (kapellmästare), Per Boqvist, Björn Cedergren, Matz Nilsson och Mats Lindberg

Musikalartister/ dansare/ statister: Princess Lydka Alexander, Amanda Arin (Danskapten), Nyat Kebreab Fredriksson, Vinga Magnusdotter, Ashaa Zaki Southerland

Skådespelare: Claes Malmberg, Caroline Söderström, Victoria Olmarker, Jesper Söderblom, Eline Höyer, Johan Friberg, John Lalér

Urpremiär 2/12 2022 på Göteborgs Stadsteater Stora scen

Spelas till och med 11/2

Bör omgående slås fast att det inte går att vara likgiltig inför denna påkostade produktion. Underrubriken lyder ”en saga om Lenny Bruce” vars dödsorsak tycks höljd i snarlik mystik som Marylin Monroes några år tidigare. Dustin Hoffman personifierade ju honom i en minnesvärd roll 1974, en nervig gestaltning många nog har på näthinnan. Bruce betraktas med rätta som en pionjär inom den satiriska monologform vi känner som stand up,, vilken efter honom fått ett enormt genomslag både i USA och Sverige. Denne yttrandefrihetsivrare som postumt benådades kan ses som en visionär lika betydande som David Bowie eller Kate Bush. Med tanke på att jazzens puls låg Lenny Bruce nära, passar att referera till inflytelserika innovatörer som Duke och ”Trane”, två kompositörer vars musik förekommer i En död komikers liv.

I Fredrik Evers berättelse ges underhållande exempel på några av de nio gånger han åtalades för obscenitet eller droginnehav. Att hans gärning lyfts fram i dessa tider av grasserande cancel-kultur skapar förväntningar. Hela idén med att upplysa om ett för USA kittlande fenomen, vars storhetstid manifesterades i teve-shower och utsålda turnéer förtjänar applåder. Två generösa akter paketerade likt en musikal, speglar Lenny Bruce turbulenta liv. Hans judiska arv och kanske just därför skämt övervägande om sex och religion kryddat med politiska utsagor. Blir uppenbart i Evers osminkade skildring att den komplexa figur han ingående researchat var en plågad själ, någon som i likhet med åtskilliga genialiska begåvningar kunde bete sig provocerande egoistiskt.

Känns lika logiskt som självklart att Claes Malmberg handplockats för huvudrollen. Hans humor oh approach har onekligen beröringspunkter med komikern i fråga som varit död i över ett halvt sekel. Den omständigheten knådas det i som ett slags fyndigt preludium. Cellist Mats Lindberg vid scenkanten jämte Jesper Söderblom i egenskap av ciceron och Victoria Olmarker som en gudsvarelse bereder vägen för Malmberg. Han är som bekant en mästare på oneliners och situationskomik. Det är en mycket lyckad debut på Stadsteatern. Vad som emellanåt ändå skaver rejält är vad som förefaller vara hans egna repliker (intimt samarbete med manusförfattaren) avseende modern historieskrivning och samhällsanalys. Återkommer i ämnet.

Och i båda akternas inledning framställer han ingredienser av sig själv . Kul att följa med i labyrintiskt uppbyggda skojerier om illusion och verklighet. Man blir varse att Malmbergs stjärnstatus är befogad. Han är makalös i vad som synes vara egenhändigt improviserad kommunikation med premiärpublik. Och komplicerade monologer/ imitationer levereras med exakt tajming, på motsvarande sätt som musikernas ensemblespel. Kan parentetiskt nämna att tre av musikerna inklusive kapellmästaren fanns med i show 2016 då huvudrollsinnehavaren delade scen med Jan Malmsjö och Helena Paparizou. (recenserades i Kulturbloggen). Och även om Göteborgaren uppväxt på Wadmansgatan inte i första hand ses som karaktärsskådespelare grejar han också scenerna med motspelare. Hans lätt skämtsamma sång- och dansnummer tillsammans med Johan Friberg och o John Lalér är klockrena, sitter perfekt efter gedigna meriter från musikaler och lustspel.

Frapperande många föreställningar är inplanerade. Och hans bitska, karismatiska närvaro i relief till musiken och de många upptågen i form av sång- och dansnummer är rimligen utmärkta lockbeten. På köpet får publiken lära känna en kultfigurs uppgång och fall, en komiker av judisk börd vars yrkeskunskap grundlades på strippklubbar.

Scenografen har varit uppfinningsrik, vilket förstås uppskattas. Tekniska möjligheterna utnyttjas föredömligt. Mittcirkeln snurrar behändigt för att få fram olika interiörer, så väl nattklubbsscenen med bar intill och Lennys trånga lägenhet, till vilken han charmar med sig lättklädda dansösen Honey (Caroline Söderström). Hon som sviker sin bisexuella väninna (Eline Höyer) och vars drogmissbruk leder till fängelsedom och mist vårdnad om deras gemensamma barn. Den lilla orkestern sitter strategiskt placerade på en platå ovanför en spiraltrappa. På samma höjd befinner sig rätten med jury, protokollförare och domare (Victoria Olmarker). Olmarker som Gud befinner sig logiskt narraktigt allra längst upp.

Musiken utgör en väsentlig del av behållningen. En handfull sånger, både gamängartade och allvarstyngda, är nyskrivna. Thomas Darelid står för musiken medan Fredrik Evers ansvarat för texter. All Alone av Lenny Bruce har manusförfattaren översatt. Vad som lever kvar i minnet starkast ett par dygn senare är soloframföranden av cellosviter, suggestiva rytmiken i Caravan, Björn Cedergren i saxsolo som torde ha varit ur Impressions samt stämningsmättad sång i Smile respektive Let´s Get Lost. Eftersom detta med att stundtals bryta illusionen är ett verksamt stilgrepp utdelas instruktioner till musikerna och Darelid blir tilltalad. Sättningen är piano/ keyboard, klarinett/tenor-/ sopransax, kontrabas, trummor och cello. Låter oklanderligt oavsett stil.

För att påvisa att kvinnorna i En död komikers liv inte är några viljesvaga bihang, inkluderas en kaxig dänga med 25 år på nacken. I det avgjort fräckaste musikinslaget tolkas med osvikligt patos Bitch (Brooks/ Peiken) av musikalartisterna, varav en med elgitarren på magen ovanpå bardisken. Ett statement som gör rungande avtryck!

Olmarker har fem roller att hålla reda på. Hennes obetalbara komiska ådra kommer väl till pass. Lika upptagen med att gå in och ur rollerna är Jesper Söderblom. Han ramar in och ger förutsättningar alldeles strålande. Vällustigt sätts tänderna i den hale bartendern. Var ett antal år sedan John Lalér, vars insats som klubbägare imponerar, senast beträdde Stora scen. Johan Friberg har förekommit desto oftare senaste tiden. Han laddar sina roller med en aura genom precis pausering och otvetydig diktion, som understryks raffinerat av kroppsliga signaler. Agerar i första hand världsvan konkurrent och i biroll åklagare.

Ska betonas att musikteatern som pågår inklusive paus i mer än tre timmar innehåller tvära kast. Verbal oräddhet testar gränser. Men ett par gånger blir det i tramsigaste laget. Det är också lätt att omfamna Malmbergs ironiska uttalanden, så länge han och manusförfattaren inte lägger ut texten vad som pågår i landet för närvarande. Kontrasten mellan ”att-komma-monologen” och den kusliga tiraden om Adolf Eichman och de goda krafternas vedergällning är monumental, drabbande.

Fredrik Evers har haft mycket att bestyra. Till sin hjälp har haft två dramaturger, regiassistent samt sin far i egenskap av dramatikerkonsult. Ändå har bygget rejäla skavanker. I slutändan måste protesteras mot den bild av ett rådande nu som läggs fram, inte minst eftersom essän i programhäftet hänvisar till Orwells newspeak. Genom att lyfta fram estetiken hos etablissemangsutmanaren fanns förutsättningar för att punktera wokismen. Istället för att skjuta straffsparken i mål får den kontraproduktiva värdegrunden förnyat bränsle.

I ett läge när nuvarande opposition och media (särskilt ledarredaktionen på en av Sveriges största kvällstidningar) antyder att en fascistisk statskupp skett, en reaktion inte väsensskild från den yttring Trump och hans anhängare anklagats för, levereras en replik från Malmberg som får mig att studsa. Den hånade väljare som på grund organisatoriskt förutspådda brister vantrivdes i timslånga köer. Illa! Att valsedlar saknades där jag röstade var ett tecken på demokratiskt underskott som rabulisten Lenny Bruce aldrig skulle accepterat.

När samtiden skulle belysas väcktes dessutom det vackra begreppet solidaritet till liv och Olof Palme nämndes. Att cirka två miljoner uppehållstillstånd erhållits sedan millenniumskiftet utelämnades i ekvationen över landets utveckling. Likaså den konstaterat misslyckade integration, vars enklavisering eldats på av civilsamhällets bidragskomplex. Förnedringsrån, läxhjälpsföreningars fusk eller korankravaller lyser helt med sin frånvaro. I andra akten gycklas friskt med gosigt harmlösa Göteborgs-andan, givetvis utan att varken tysthetskultur eller korruption vidgar perspektivet. Inga kriminella klaner eller utsatta områden finns med i verklighetsbeskrivningen, endast de som skjuter ihjäl andra på Hisingen. Förövarna ska tydligen ses som så missgynnade att de istället borde betraktas som offer. Intersektionalitet i dess mest upprörande form.

Mycket är som framgått fördelaktigt utformat i detta verk. Framför allt är levnadsteckningen av Lenny Bruce och hans mission, jämte Claes Malmbergs anekdoter och icke-politiska iakttagelser och musikinslagen värda att hyllas. Därför är det sorgligt att wokismen fick förnyat fäste när jag förutspådde motsatsen. En enbart destruktiv aktivism som genomsyrar myndigheter, msm och lärosäten. en lära som vill förbjuda vad som misshagar, exempelvis påvisandet av biologiska skillnader mellan könen.

Om man vill ta tempen på vår oroliga tid hade det varit lämpligt att frångå den enögdhet som Janne Josefsson talade om på Pressfrihetens dag (träffade honom nyligen i samband med signering och läst den belysande självbiografin). Ett oändligt vettigare alternativ hade varit att tillägna sig aktuella böcker av Sara Kristoffersson, Kajsa Norman, Lars Åberg, Lasse Wierup, Johanna Bäckström Lerneby, Jens Ganman/ Aron Flam, Johan Westerholm och Ivar Arpi/ Anna-Karin Wyndhamn. Den frispråkige amerikanske pionjären och hans fans skulle ha uppskattat en analys där de uppräknades kunskap tas med i beräkningen. Men istället publicerades i fjol i program en essä från aktivist på Göteborgs Universitet som förnekade förekomsten av importerat hedersförtryck.

Tillhör inte de lättkränkta vilka adresseras och lika skickligt som skoningslöst lustmördas i uppsättningen. Däremot besviken över överideologin, som lanserar en kraftigt haltande och förenklad nutidsanalys. Var jag naiv? Undrar vad Lenny Bruce hade tyckt. .