
Jakten
Av: Thomas Vinterberg och Tobias Lindholm
Översättning Marie Lundquist
Bearbetning Cecilia Ölveczky och Eirik Stubø
Regi Eirik Stubø
Scenografi och kostym Erlend Birkeland
Ljus Ellen Ruge
Mask Johanna Ruben
Video Annie Tådne

Medverkande Erik Ehn, Björn Mosten, Johannes Kuhnke, Sofia Ledarp, Tova Magnusson, Natalie Minnevik, Henrik Norlén, Lisette T Pagler, Philip Zandén, Tove Edfeldt, Estrid Briggert-Tåje, Idun Djupsjö, Lise Wulff, Matheo Lindberg Vivien, Melvin Thun, Malcolm Zerpe, Valentin Nilsson, Leopold Lilja och Elwis Krentzel.
Premiär på Kulturhuset Stadsteatern 2 december 2022
Livet kan länge vara tryggt, förutsägbart, för att plötsligt krossas och slås omkull av en serie till synes obetydliga händelser. En oskyldig kommentar, ett förödande misstag i stunden. Hur kunde det bli så här?
I föreställningen ”Jakten” på Stadsteatern av Tomas Vinterberg och Tobias Lindholm i regi av Eirik Stubø får vi följa skeendena bakom en total utstötning av en människa. Man skulle inte tro det, men det är njutbart att i den här föreställningen i nästan tre timmar följa en människas fall från normalitet till djupaste botten. Jag trollbinds av hur föreställningen lyckas skildra komplexiteten i människans natur i den skenbart enkla berättelsen. Skådespelarinsatserna är outstanding. Hela ensemblen briljerar. Till och med den underbara hunden Dansa. By the way, hur lyckas man regissera en hund? Djurets delaktighet i berättelsen och på scen ger ytterligare ett känslomässigt perspektiv på hur de oskyldiga, tillitsfulla och lojala drabbas i en ondskefull spiral av hetsjakt.
Scenografin är avskalad men i yttersta framkant, intelligent och formsäker. Teaterscenen börjar faktiskt redan från det att vi stiger in i rummet. Smarta scenografiska grepp bildar flera rum i djupet vilket ger en känsla av att befinna sig mitt i en film. Det ymniga snöfallet under stora delar av föreställningen sveper in oss i en virvlande visuell häxdans som förför och drar in oss i berättelsens atmosfär. I en scen i andra akten blir vi i publiken oanat en del av ensemblen, den tigande bevittnaren till övergreppen på den oskyldigt dömde. Vi blir den omedvetna åskådaren som driver på genom vår tystnad, medlöparen när vi inte tar avstånd, ifrågasätter eller säger stopp till det orättfärdiga. Ett starkt inre obehag infinner sig.
Så fort föreställningen börjar känner jag olust, jag förstår ju att det här inte kan sluta väl. Hetsjakten är i rullning, växer och rullar allt fortare. I programbladet citeras ”Massa och makt” av Elias Canetti:
”Det ligger något kusligt i brådskan, högtidligheten och säkerheten hos en sådan massa. Det är en fråga om upphetsning hos blinda som är som allra blindast just när de plötsligt tror sig se.”
”Jakten” lyckas med sin avskalade enkelhet och fokus på skådespelarinsatserna, visa nyanserna och skeendena i hur en häxjakt och lynchmobb bildas, växer och slutligen krossar sitt offerlamm. Min 19-åriga dotter var med mig på föreställningen och jag frågade henne vad hon gav ”Jakten” för betyg: ”Den var fantastisk! Jag kände så starkt för människorna, faktiskt för alla. Jag kommer inte att glömma den.” Jag ger föreställningen högsta betyg. Se den!