Teaterkritik

Efter en bok av Karin Johannisson

Manus: Emma Broström och Kajsa Isakson

Regi: Anna Ulén (i samarbete med ensemblen)

Koreografi: Soledad Howe (i samarbete med ensemblen)

Scenografi, kostym och rekvisita: Fianna Robijn

Mask: Jessica Cederholm

Musik: Anna Von Hauswolff

Ljusdesign: William Sjöberg

Ljudddesign: Isak Eldh

I rollerna: Hanna Ullerstam, Mia Eriksson och Karin Lycke

Premiär: 14/10 2023 hos Göteborgs Dramatiska teater i Stigbergsliden

Spelas till och med 3/12

Pjäsen bygger på en uppmärksammad bok av professor Karin Johannisson (1944-2016) med samma titel vars underrubrik lyder ”om psykets estetik”. Har tyvärr inte läst, däremot hört talas om boken från 2015 som behandlar tre fallstudier. Om hur tre samtida, berömda konstnärer – Agnes von Krusenstjerna, Sigrid Hjertén, Nelly Sachs – begränsas av patriarkala strukturer och lider av mental ohälsa. Med den tidens språkbruk klassificeras de i perioder som galna hysterikor, blir samtliga intagna på Beckomberga som jag exempelvis läst om i romanen Beckomberga, ode till min familj av Sara Stridsberg. Utan att veta hur det förhöll sig förmodar jag att de aldrig möttes.

I likhet med med formidabla Förfesten på Hagateatern låter emellertid manusförfattarna trion konfronteras, skenbart umgås och framför allt avbryta varandras redogörelser. Johannisson funderar på varför dessa framgångsrika målare, författare respektive poet hamnade på Sveriges största institution för sinnessjuka patienter. Otåligt stoltserande Agnes, späda och frustrerat viljestarka Sigrid samt den sköra kropp som konstituerade judinnan Nelly som diktade sig till Nobelpris i exil. Dramaturgiskt firar konceptet triumfer, gör dessa stundom oerhört intensiva gestaltningar fängslande att bevittna. Dramatiken vistas i en kombination av obehagliga överslag och skarpsinnigt kåserande andningshål. Smärtsam ångest förenas med dräpande humor och stundtals okuvlig kreativitet. Respektive konstnärskap verkar ha utgått från en manodepressiv läggning. Med tanke på deras umbäranden är verkshöjd och omfattning närmast ofattbar.

Med undantag för ljus- och ljudansvariga och den välkomnande producenten är samtliga i teamet kvinnor. Och om teorier kring intersektionell representation och identitetspolitik strikt tillämpas, är jag diskvalificerad från att ge min syn på helt igenom feminina, sammantaget tragiska öden. Motsvarande exkluderande tankegods uppstod för ett par år sedan inför gedigen dramatisering av Karin Boyes disharmoniska tillvaro efter vistelsen i Berlin. Skulle jag bli ende man som recenserade? Skulle jag få höra att rätt kompetens saknas?

Genus-dogmen till trots skrevs en handfull presentationer på raken av verk med arbetarlitterär inriktning författade av kvinnor för facklig tidskrift (något som inhöstade beröm från Ebba Witt-Brattström personligen). Och den lika skandalomsusade som epokgörande omfattande romanserien Fröknarna von Pahlen har lästs med behållning. Vidare relevant att nämna Amorosa av Mai Zetterling (filmatiserade också nämnda romansvit) och Anna Jörgensdotters biografiska roman Drömmen om Ester. Saknar dock diktsamling av Nelly Sachs (nyutgåva av samlade dikter kom för några år sedan), vars minnesplakett vid port på Södermalm jag sett på guidad vandring.

I Den sårade divan förekommer ingen dekor som signalerar att Nelly (Karin Lycke), Sigrid (Mia Eriksson) samt självutnämnda divan Agnes (Hanna Ullerstam) befinner sig på Beckomberga. Heltäckningsmattan i orange, tavlan med skogsdungemotiv, vita väggarna med dörrar samt de utplacerade antika stolarna antyder istället uppväxt i högre stånds miljö, att de rörde sig i en borgerlig offentlighet. Agnes von Krusenstjerna var ju adlig. Man kan absolut anse att teamet borde vara företagsamma avseende scenografin. Å andra sidan har maskör, kostymör och koreograf lagt desto mer resurser på att spegla tre egensinniga personligheter. För dem har produktionen blivit en fröjdefull process, vilket förstås gynnat mottagarna.

Under halvannan timme exponeras med fabulös frenesi tre livsresor, omtumlande strapatser där destruktiva krafter förhindrar konstnärliga förmågan att blomstra. Agnes von Krusenstjerna vill prata om begångna övergrepp medan en annan av dem undrar hur ångest bäst botas. Och ändå omgärdas deras samlade gärning av ikonstatus. Att de nästan går i clinch med varandras berättelser är ett genialt grepp regissör Anna Ulén ska harangeras för. Går dessutom i vitaliserande närkamp med sina motståndare, männen med makt och män som svikit. I episoder som skaver för subjekten betonas att ”moderna kvinnor inte ska gå under”.

På ett sätt som sällan skett tidigare hos GDT används en kompositörs musik, anmärkningsvärda artisten Anna von Hauswolff vars gotiska elektroniska ljudlandskap och indierock jag utsatt mig för vid några tillfällen. Organisten och sångerskan som genomfört flera spektakulära kyrkokonserter på sistone, bidrar högst väsentligt till att accentuera de porträtterades nojor och starka frihetsbegär. Välkomponerade musiken passar perfekt för ändamålet. Och den är hörvärd i sig.

Oerhört sammansvetsade och rutinerade aktörer spelar mot varandra, mot publiken i olika riktningar på den komprimerade gradängen och mot sina rollfigurers inre demoner och utpekade kritiker. Det rebelliska draget hos kvinnor som vägrar vara kuvade, framställs med psykologisk skärpa av sällan skådat slag. Somliga moment av psykos, eller sammanbrott framstår som otäcka. Torde vara påfrestande att tömma sig så här som skådespelare. Stämband ansträngs maximalt när vi blir varse omfattningen av tre huvudrollers plågor. Passionen i utlevelsen är exceptionell. Mitt bland verbala utläggningar lurar okontrollerad vanmakt, ett otyglat ursinne. Omsorgsfullt framtaget kroppsspråk har samma dignitet som repliker fällda med upprorisk hetta.

Ska understrykas att regissören fått till en exakt avpassad kongenial rytm, likt en turbulent färd i berg och dalbana. Tre beklagansvärda öden pendlar emellan att bete sig kaxigt eller desperat, självmedvetet sturskt eller uppgivet. Sammanbindande väsensskilda slutscenerna är magnifika. Koreografen excellerar när ensemblens kroppar tvinnas samman. Ullerstam, Eriksson och Lycke känns fullkomligt hemmastadda i sina historiska karaktärer. Åstadkommer något alldeles extra som tar publiken i besittning!

Koncept, text & regi: Iggy Malmborg

Koreografi: Beck Heiberg

Pjäsansvarig kostym: Augusta Chavarria Persson

Medverkande: Jesper Säderblom

Urpremiär: 13/10 2023 på Lilla scen

Spelas 2/12 (som del i trilogi)

80-talisten Iggy Malmborg är skådespelare i botten, förekommit i en rad filmer och teve-serier. Utan min vetskap har han turnerat i Europa sedan tretton år tillbaka i eget namn. Agerar på senare tid mer sällan själv på scen. Ägnar sig istället åt att bland annat regissera regelbundet på en ledande teater i Berlin. Under hösten gästar Malmborg bördig från Malmö Göteborgs Stadsteater i monolog som framförs på engelska. Han har hyllats för en estetik som gör det komplexa konkret. Tredelade sviten Försök introducerades under Stadsteaterns presentation av spelåret, med komisk precision av Victoria Olmarker och en stumfilmagerande Jesper Söderblom. Han skulle lösa en komplicerad uppgift, nämligen att på kommando fälla en tår. Den scenen finns inkorporerad i Försök # 1 där tillvägagångssätt grundligt förklaras.

Malmborg introducerar själv sin uppsättning på urpremiären. Berättar i intervju att hans trilogi kretsar kring teaterns maskineri. Dels skådespeleriet som hantverk, dels hur en uppsättning är konstruerad. Underrubriken lyder: ”Skådespelarens dilemman – tre mikropjäser”. Att repetitionstiden avsiktligt begränsats blir till en extra utmanande förutsättning, för upphovsmannen och hans förlängda armar på scenen. Därav titeln på projektet. Man kastar sig ut, exemplifierar teser i ett intimt samspel skådespelare – idégivare/ manusförfattare. Inledande delen fokuserar obönhörligt på upprepning, att en aktör bunden till tiljan måste kunna få ur sig identisk leverans föreställning efter föreställning utan synbar slentrian. En avgörande skillnad mot filminspelningar där tagningar tas om, bara tills regissören blir nöjd. Upprepningens ”gissel” påminner om vardagens rutiner och behov. Utfallet i form av monolog kan enligt Malmborg, rymma både ett skrattekande eko och vara utgångspunkt för kritiskt tänkande.

Monologen pågår i omkring en timme. Bortsett från den plaststol Jesper Söderblom i omgångar sitter på är scenen kal. Hans bylsiga kläder med uppkavlade byxben och grova skor ska förmodligen uppfattas som praktiska, för någon som ska delge publiken sanningar om skådespeleriets hemligheter. Söderblom som också synts på vita duken och i tv-rutan har ingått i Stadsteaterns ensemble sedan 2016, vilket jag kunnat glädjas åt ett otal gånger. 2019 höll han oss i ett järngrepp ensam på samma scen i en uppfordrande modern klassiker. Syftar på Pär Lagerkvists Dvärgen.

Nu använder han sig av sin egen erfarenhet, sin kropp och hänvisar till sin uppdragsgivare. Vänder med enorm nerv in och ut på verktygslådan för att visa hur agnarna skiljs från vetet, blottlägger vad som manifesterar ett äkta uttryck. Inlagda konstpauserna är på gränsen till extrema, tillhör de ingredienser som kan förefalla nördigt interna, skickar blinkningar till alla som försökt att äga ett scenrum. Det specifika med den expressiva monologen är att den övertydligt aviserar vad som ska ske, kommenterar vad som utförts och avslöjar beprövade tekniker. Och i manus finns finurligt instoppat passusar som relaterar till yrkesmannen privatliv och hang ups.

Malmborg röjer i sin introduktion på plats, vilken logik som i en anda av dekonstruktion driver monologen framåt. Rör sig om att realisera filosofin om att framställa komplex materia på ett konkret sätt. Samma skeende, rörelsemönster och skärpa i betoningar (några få knappt märkbara skillnader kunde förnimmas ) upprepas likt två halvlekar i fotboll med identiskt utseende.

Drog på förhand parallell till Erik Holmströms mycket lyckade och hastigt framtagna, dramaturgiska varianter på Don Quijote med ideliga kopplingar till samtiden, en lekfull teater-fest under pandemin på Folkteatern. Konstaterar att jämförelsen haltar då Försök # 1 utvärderar vari en gestaltande yrkespersons knep består, hur kreera en tyngd och karisma som kommer i närheten av den ouppnåelige Ernst Hugo? Metaaspekten roar på ett högst underfundigt sätt, känns exklusiv. Man blir innesluten i en process, tilltalad.

Kunde skönja ett självironiskt drag, samtidigt som Söderblom definitivt verkade medveten om sin aura. Eller var det bara en pose han instruerats till? Har skrivit det förr och upprepar(!) att Jesper Söderblom är den främste karaktärsskådespelaren på Västkusten. Uträttade som solitär utförare av Iggy Malmborgs vision (kompletterad med egna tillägg) en makalös prestation! En teaterproducent ansåg uppsättningen alltför nördig för att bredare kunna nå ut. Kan förstå argumentet, fast för egen del blev jag förtjust. Fick mersmak för projektet.