Beautiful Souls
Av Tana Maneva
Medverkande Tana Maneva, Maria Rostotsky, Elise Sjöberg, Simon Edman, Max Lapitsky, David Mörner och Lina Lundberg.
Kompositör, live elektronik Rikard Borggård
Videoanimation Lena Rammi
Ljusdesign Emil Olsson
Kostym Youlian Tabakov, Tana Maneva, Edvard Tarletski
Scenografi Youlian Tabakov
Regiassistent Alice Ilmenska
Scen Teater Giljotin
Nypremiär: 28 mars 2023
(foto Axel Ekbom)
Performanceartisten Tana Maneva är född i Bulgarien och utbildad vid National Academy for Theatre and Film Arts i Sofia. I en intervju i bulgarisk TV (hämtad från Giljotins hemsida) presenterar hon sina verk som en mix av teater, performance med inslag av japansk buthodans (anm: kroppsnära arkaisk dans). Sedan ett antal år ingår hon i Teater Giljotins speciella scenkonstlaboratorium och har vid teatern redan framfört ett tjugotal verk. Tre som kan nämnas är Strange Development, Concealed Party och Emergency Exit. Att det jobbas på bra i scenkonstlaboratoriet framgår av att kvällens verk även ska tävla utomlands i en teaterfestival efter några få visningar på hemmascenen.
Kvällens ensemble är densamma som i Stange Development från 2019, som nu också blivit film med hjälp av produktionsbolaget Blick. Kulturbloggens recensent beskrev verket som en blandkonstnärlig upplevelse, lämpig att avnjutas på plats, och att det gav något alldeles extra som stannade kvar långt efteråt. I programbladet preciseras att kvällens verk hämtat inspiration från Hegels koncept om moralisk överlägsenhet, allas vår strävan efter perfektion och vikten av att bygga en persona. Verket berör det vackra kontra det fula, skapande och destruktivitet. Informationen sammantaget väcker starkt mitt intresse…
Efter de nära två – bitvis för publiken kroppsligt sinnligt hissnande genomlevda – timmarna utan paus – noterar jag följande:
Samtliga artister visar upp ett imponerande kunnande i dans, timing, mim och fysisk artikulation. De är samspelta men var en har sitt eget utarbetade starka uttryck. Visuellt är teamet rikt sammansatt av intressanta mustiga divergenta rollgestalter. Allt från äldre uttrycksfull skinntorr till ung och fotomodellik, från lång ung svärmorsdröm till kortare skirt mognare energiknippe, från skallig med starkt expanderande uttryck till tjusig vän kvinnogestalt, vig med lockigt prinsesshår.
Musiken är levande och markerar på ett intressant o precist sätt allt från drastiska scenbyten från krig till fred – till små lågmälda talande förflyttningar av föremål på ett enkelt bord. Den stora skärmen i bakgrunden blir smart integrerad i helheten och är ömsom en tongivande fond var emot karaktärerna blir tydligare, och bär ömsom de filmsekvenser som för handlingen framåt. Ljuset används utöver det vanlig för visuella effekter och här märks att det drar mer åt konstverk än teater.
Aktörerna agerar och krackelerar – fenomen dyker upp, tar form, förstås och bryts ner. I ett pärlband av scener adresseras mina sinnen snarare än huvud.
Efteråt dröjer sig nog i mitt (kropps)minne främst catwalken kvar – utförd som ett glidande band av excentriska suktande modelejon utan skamkänslor, en samling expansiva egon… Jag blev minst sagt generad, pinsamt speglad, kiknade i teaterstolen. Kvardröjande är också den plågsamma vistelsen i ett badrum, där jag kände mig själv doppad med kläder på i karet, rakad på bara bröstet och kämpande i ett mycket tungt lyft. Och känslan av den skira perfekta dansande kvinnokroppen med hopp om logik som rättesnöre … som total krackelerar. Ett litet trauma jag också bär med mig är nog även de upprepade missade linjerna vid sminkning av rödaste maffiga läppstiftet – vid sidan om oron för kemtvättskostnader för vitaste klänningar drypande av rödvin. Ett sinnligt minne lär också ljudet och synen bli av smaskande bara fötter och nakna ben i rödklibbig golvsörja.
Jag tänker att det jag just sett är något som en filosof en gång kallat negativiteten. Det som gör oss verkliga. Det som alltid döljs med hjälp av oavbruten stimulans och längtan efter fulländning – i en evig positivitet. Verket Beautiful Souls synar naket själva kampen, kanske tvivlen som alltid föregår beslut, oron i allas existens och den ständigt tippande inre kampen i alltings övergångar mellan disharmoni och harmoni.
Det går inte att gå ut från teatermörkret utan att på många sätt vara sinnligt drabbad. Äntligen får vi pusselbiten serverad och synlig, den rymd som vi inte visste att vi saknat. Med hjälp av blod, krackeleringar, galna imploderade ögon, skakande lemmar och utspillt rödvin – växer den fram och ger oss plats. Vi får syn på det falska som tvingar oss till enbart lycka och lydnad i trång förpackning. Inget mer ljug om vacker yta kan sedan äga oss. Zombielivet adjö!
