Av Pontus Stenshäll (fritt efter Franz Kafkas roman med samma namn)
Regi: Pontus Stenshäll
Scenografi & kostymdesign: Richard Andersson
Maskdesign: Ingela Collin
Videodesign: Ludde Falk
Ljusdesign: Max Mitle
Kompositör: Simon Steensland
Ljudddesign: Tommy Carlsson
I rollerna: Lasse Beischer, Bortas Josefin Andersson, Jesper Söderblom, Fredrik Evers, Johan Friberg, Carina M Johansson, Victoria Dyrstedt och Eline Höyer
I filmade sekvenser medverkar även: Anna Lova Aldén, Johan Gry, Johan Hafezi och Johan Karlberg
Urpremiär 31/3 2023 på Stora scen (föreställningen 1/4 recenseras)
Spelas till och med 27/5
Foton: Ola Kjelbye
Läste för länge sedan Kafkas klaustrofobiska roman om maktapparatens godtyckliga övergrepp. Har dessutom sett minst två dramatiseringar, båda i Peter Weiss bearbetning. Dels omtalad uppsättning på just Göteborgs Stadsteater på 70-talet med Sven Wollter som Josef K, dels uppsättning i musikaltappning med Bohuslän Big Band på Folkteatern 2005. Nu använder avgående konstnärlige ledaren Pontus Stenshäll sig av ödet hos protagonisten i mardrömsaktig berättelse som ett löst påhängt ramverk, för att ventilera ståndpunkter och leka med teaterkonsten. Lusten till det sceniska uttrycket går inte att ta miste på. Den resulterar i en rapsodi av tablåer, som vore de öppnade dörrar till den besjälade teatermannens fatabur.
I denna drastiska omformulering av handlingen är Josef K inte prudentlig banktjänsteman i svart kostym och plommonstop, utan bohemisk regissör som välkomnar publiken till repetitionerna av ”Shakespeare universe”. Att sätta likhetstecken mellan Stenshäll och den av honom transformerade Josef K är frestande, men jämförelsen haltar förstås även om insikter å yrkets vägnar luftas. Teaterpubliken jämte människor på samma arbetsplats blir varse hur konstnärlige ledaren delvis utvärderar sina år på Göteborgs Stadsteater. Enligt dramaturg kan personal till och med känna sig träffade. Ett huvudtema är omotiverat byråkratiska strukturer, vilka göder diffusa mellanchefer som gör sig viktiga med sina pålagor – styrdokument, policyfrågor, medarbetarenkäter och slikt inom svällande HR-avdelningar.. Då jag själv har tjänstgjort över trettio år i ett av landets största samhällsnyttiga företag känns inslag igen. Några anställda i kommunen som satt i raden bakom, kunde än tydligare spegla sig i den floskelbingo som initieras av konsulter och strateger, även om orerande om värdegrund undveks.
De ovärderliga medskaparna rekryterade för att slå an en gycklande ton heter Lasse Beischer och Bortas Josefine Andersson. Duon som också präglade estetiken i Kung Lear driver teatergruppen 1 2 3 Schtunk, vars hysteriskt roliga idiom går ut på att gestalta och framför allt diissekera och ifrågasätta vedertagen klassisk dramatik. Totalt ohämmad improvisation jämte interaktion med publik styr deras koncept. Man kan sin Shakespeare varför driften här med några av hans mest spelade pjäser, naturligt nog utgör väsentlig del av underhållningen, i en pjäs som i sin grundform naturligtvis är surrealistiskt svart. Och pjäsens fatalistiska grymma slut ruckas det inte på. Men vägen dit är fylld av humor, både den som uppstår i repetitioner under ledning av famlande regissör Josef K (Lasse Beischer) och i de störningsmoment han utsätts för av vd, styrelseordförande, revisorer med flera.
Inte utan att en undrar hur många oplanerade procent Pontus Stenshäll anser sig ha spenderat på annat än sitt konstnärliga värv under sin period i Göteborg. I en tidigare teaterchefs memoarer framkom att flagrant ökning av administrativa uppgifter fick honom att storkna, kvävde arbetslusten.
Beräknade längden på tre timmar inklusive paus utgår från att ungefärlig uppskattning av fullständigt improviserade moment bakats in. Hade velat fråga sufflösen, ynglingen utsedd till ”offer” och möjligen scentekniker hur många av de till synes spontana avvikelserna som var överenskomna. Pjäsen börjar med att en hasande huvudrollsinnehavare med barnslig röst berättar vad som är närmast förestående, när han regisserar sig själv och sin lilla trupp skådespelare i Hamlet. Är du inte förtjust i ideliga omtagningar och aktörer med masker, vilka reagerar blixtsnabbt på stimuli, avråds införskaffande av biljett. Då framstår nog denna brokiga pjäs med sina många lager mest som tröttsam och infantil.
. Minus nivån på upprepningar faller jag till föga och skrattar vilt år den spontanistiska motor Lasse Beischer håller igång. Han är makalös, ett fullständigt unikum. Pantomimscenerna utförs med virtuos bravur. Att ständigt behöva korrigera kursen ingår i förutsättningarna. Vi som går igång på någon som spinner på oförutsägbara incidenter, har definitivt glädje av att se flera föreställningar.
Scenografin är inte alls lika spektakulär som i Caligula, senaste premiären på Stora scen. Fast några scener etsar sig fast på näthinnan. Roterande bur där processens skeden förklaras, vaktmästarens (Fredrik Evers) labyrintartade guidning och avlånga bordet som markerar myndighet hos kanslidirektören (Bortas Josefine Andersson). Mest spektakulärt grepp består av Victoria Dyrstad nedsänkt till svävande ängel, hållandes lång monolog, en bedrift. Stor omsorg har lagts på arbetet med masker. Ingela Collin ska hyllas. Det visuella har sin förlängning i ett uttrycksmedel som konstnärlige ledaren flitigt använt. Syftar på videoteknik och gigantiska projektioner. Denna gång utfört i grumligt svartvitt när Josef K görs medveten om maktens tentakler. Vad gäller akustiken kryddas vid enstaka sekvenser med ljudbangar och Eline Höyer är nästan uteslutande hänvisad till att sittandes vid piano drilla, eller snarare enformigt gala. Lite påfrestande i längden! .
Efter att Josef K meddelats om att häktning utfärdats och utredning vidtagits, upplyses han om att häktningen inte ska hindra honom så länge dom inte avkunnats. Dock blir verksamheten i egenskap av regissör allt mer kringskuren. Skådespelarna reser invändningar, skojfriska vd:n klämd mellan sköldarna (Carina M Johansson) agerar störande budbärare och styrelsens nye ordförande (Fredrik Evers ) efterlyser uppbygglig teater som stärker istället för att dekonstruera.. Läser in att denne karaktär görs till en kunnig konfliktyta, en kontrahent som exponerar en nypa självreflektion hos manusförfattaren plus möjligen en udd mot oförstående kritiker. Att nuvarande statsministerns namn ropas ut känns dock lika onödigt övertydligt, som att nämnde ordförande ger sig till att sjunga patriotisk sång (som min mor fick lära sig i skolan).
Som antytts hamnar ensemblen delvis i skuggan av självlysande magnifik huvudrollsinnehavare. Hamnar sammanfattningsvis i ett resonerande å ena sidan – å andra sidan. Registrerar åtskilliga ingredienser att ta med sig, men samtidigt några longörer. Och även om upprepningar är relevanta i en pjäs om tappad kontroll och därmed tilltagande surrealistisk känsla, vill man fräsa till ibland: KILL YOUR DARLINGS, vi hajar budskapet. Och på gott och ont är konstruktionen VÄLDIGT lös i fogarna.
Ytterligare en omständighet handlar om hörbarhet, en befogad synpunkt från min mor med oerhörd teatervana på sjätte raden. Eftersom spjuver-skådespelaren Lasse Beischer kivandes med sufflös, stundtals assisterad av kollegor, spelar specifikt mot publiken längst fram försummas i de lägena övriga i salongen.. Deras fördel är att de slipper bli tilltalade (så vida man inte ve och fasa missat stänga av mobilen).
Jesper Söderblom, Fredrik Evers , Johan Friberg samt Carina M Johansson växlar galant mellan fyra biroller var. Att Fredrik Evers med signifikanta drag tecknar minst tre självsäkra typer – vaktmästare med defekt gångstil, flashig fotograf och i vinröd manchesterkavaj svårforcerad makthavare – framstår som ironisk pendang till Josef K:s eskalerande vanmakt. Jesper Söderblom är som vanligt perfekt i rollen som introduktör. Carina M Johansson tar i återkommande scener begåvat ut svängarna som illmarig vd, ängslig för arbetsplatsens rykte. Genom lagom mycket överdrifter lockas åskådarna till skratt.
I en recension som kan förefalla lika impulsiv som intrigen, måste den oefterhärmliga Schtunk-estetiken understrykas. Replikväxling emellan skådespelare Jossan ( Bortas Josefine Andersson) som Julia och Josef K som lika trånande Romeo nedanför balkongen, är prov på härligt absurd humor med små medel. Även om kontentan är att uppsättningen är ojämn uppstod en lust att återvända tack vare Lasse Beischer. Postmodernisten som suttit på den konstnärliga makten har under sin era använt friheten till att roa och framför allt utmana. Sceniska ”bokslutet” innehåller båda dessa egenskaper.