Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teaterkritik

Kejsar Fukushima borde spelas runt om på universitet, i kommuner …

by

En kvinna från Tokyo och en man från Tjernobyl. De sitter på var sin fåtölj och läser med allvarlig stämma upp sin berättelse om när kärnkraften slog till och förändrade deras liv.
Kejsar Fukushima är en slags monolog fast med två personer som växlar sinsemellan och läser upp sin berättelse. Johan Holmberg och Elin Klinga läser sina karaktärers berättelse med allvar och stor närvaro, starkt och fyllt av respekt för människors öden.

Den högaktuella nyskrivna pjäsen Kejsar Fukushima skrevs av dramatikern Jacob Hirdwall för Dramatens Japankväll Tetsudai 11 april. Premiären var fullsatt, och fler än vad som rymdes i salongen tvingades att vända i dörren. Publiken fick därför en ny chans att se denna enaktare med kärnkraften i fokus, tisdagskvällen den 26 april, som dessutom var 25-årsdagen av Tjernobyl-katastrofen.

Jacob Hirdwall skrev inför premiären några rader om processen bakom pjäsen, på Dramatens blogg:
Det sägs ibland att teatern har svårt att berätta om samtiden, att det går så lång tid från idé till en färdig föreställning att aktualiteten riskerar gå förlorad. Med kortpjäsen Kejsar Fukushima vill vi här på teatern se om det är möjligt att korta ned processerna och ändå samtidigt berätta något väsentligt om något som sker just nu, i vår omvärld. Vad som kan ta allt från 6 månader till 2 år har denna gång fått ske på 3 veckor, varav pjäsen tog ungefär 1 ½ vecka i anspråk.

Pjäsen som bara är en timme lång tar upp kärnkraften på ett starkt sätt, speglat genom drabbade människors liv. Jag såg att Svenska Dagbladets teaterkritiker tyckte att föreställningen måste upp på Dramatens ordinarie repertoar. Jag tycker den borde spelas mer än så. Den borde åka på turné runt om i landet och åtföljas av samtal och diskussioner.
Kärnkraften är en alltför stor fråga för att sopas under mattan. Bara vetskapen om att avfallet måste förvaras i hundratusentals år borde få varenda människa att fundera på om vi inte borde sätta in alla krafter som finns på att hitta tryggare, säkrare och mindre farlig energi.

Pjäsen kommer även att sändas av Radioteatern 7 maj.

Manus/regi Jacob Hirdwall, Medverkande Johan Holmberg, Elin Klinga, Ljuddesign: Fredrik Söderberg

Lars Ring skrev i SVD:

Kejsar Fukushima är en stark och obeveklig text som man lämnar skakad med insikten att människan gör vad som helst för att skaffa sig ständig tillgång till energi. Hirdwall berättar om Hiroshima och om det monster som människan släppt loss. Han berättar om zonen utanför Tjernobyl där kriminella nu tillverkar narkotika och lever fritt eftersom ingen vågar sig dit. Vad man än tycker om kärnkraft förtjänar Kejsar Fukushima absolut en plats bland den övriga repertoaren.

Relaterat: Dramatenbloggen

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Doktor Glas, nypremiär på Dramaten

by

Doktor Glas av Hjalmar Söderberg, med Krister Henriksson som enda person på scenen, har turnerat runt med Riksteatern men sattes ursprungligen upp 2006 på Vasateatern. Nu har den nypremiär den 16 april på Dramatens stora scen.

Ridån rullas upp. Allt man hör och ser, genom en dimma av vit väv, är porlet av vatten i ett handfat. Han tvättar sina händer, doktorn. Plötsligt minns jag en sekvens ur boken av Hjalmar Söderberg…Ja, just det, han har bacillskräck, doktorn. Renlighetsfobi…Och så vill han i hemlighet, den fina doktorn, liksom anekdoten om filosofen Schopehauer, slå med sin käpp på fula personer…Perfektionistens distanserade, sjukliga sinne…

Ljudet är högt. Även gamla ska uppfatta det som sägs. Dramatens enorma salong kräver sitt. Scenen är enkel, avskalad. Ljuseffekter utnyttjas för att berätta mer. Peder Bjurman, som tillsammans med Krister har regisserat, har även skapat scenbilden. Konstnärlig rådgivare är Lisa Ohlin som kanske mest är känd som filmregissör och manusförfattare. Hon har bl.a. regisserat Veranda för en tenor där även Krister Henriksson spelade med. Med precisa anslag, väl utvalda effekter, ger de tyngd åt texten. Känslomättad popmusik förstärker, ibland helt kort, det som vi anar. Plötsligt är hela bakgrunden djupt röd. Vad händer nu? Allt man får se, föreställningen igenom, är doktorns tomma, överdimensionerade mottagningsrum. Ändå fängslar dramat en fullsatt salong. Det är 40-tal, eller kanske 50-tal. Stockholmsmiljöer beskrivs i sommarsolen, från tiden före Sergelstorg byggdes. Den tiden då Klarakvarteren var kvar.

Även från bänkraden närmast taket på Dramaten, där jag sitter, kan faktiskt en viss magi uppfattas. Krister Henriksson använder sig av kroppsspråk. Han ligger på golvet, han darrar obehagligt med fötterna så det vibrerar i salongen. En död man? En snart död man. Dessutom bär hans välartikulerade och medryckande röst väl, som flera inspelade ljudböcker också vittnar om. Man är tacksam för det. Det går att sluta ögonen och luta sitt trötta huvud och nacke tillbaks och bara lyssna. Detta gör denna kvälls föreställning möjlig, för mig, långt där bak. Det ger också gott betyg åt texten. Men en eloge till Krister Henriksson, som i flera år spelat samma föreställning och fortfarande har publiken i sitt grepp.

Pjäsen är slut. Applåderna stegras. Röda rosor far ut över publiken, rosorna doktor Glas fick i pjäsen från en avvisad frilla. Krister lägger av sig masken och bjuder lite på sig själv…idolen…Man känner sig en smula stolt över att vi har honom som en av våra stora karaktärsskådespelare.
Föreställningen lämnar efter sig en gnagande inblick i en ensam människas liv. Man får ett slags svar på vad det är som förmår vissa människor att begå brott. Det tänkvärda och ofta upprepade citatet ur boken har fått liv igen:

Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill inviga människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till varje pris …

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Från premiären av Anna Karenina på Stockholms stadsteater

by

Fotograf Carl Thorborg Bildtext Sven Ahlström och Helena af Sandeberg i Anna Karenina. Premiär på Stora scenen den 20 april.

Scenen består av en stor grön trappa med en meter höga trappsteg. Det är allt. I mitten någonstans sitter en småfet ung man som snörar på sig ett par skridskor. Det är en avskalad scen som möter oss när vi träder in i salongen på Stockholms stadsteater för att se premiären på Anna Karenina.

Anna Karenina bygger på Leo Tolstojs roman som översattes till svenska under 1870-talet. Att göra teater av en roman har sina svårigheter. Föreställningen på Stockholms stadsteater experimenterar med teaterkonsten i form. Skådespelarna växlar mellan monologer, dialoger och ett mer litterärt berättande om sin egen eller någon annan karaktärs tankar. Denna brist på drama, på dialoger och agerande mellan rollerna är nog ett skäl till att föreställningen är rätt seg.

När jag läst om föreställningen i förhandsartiklar, I intervjuer med Helena af Sandeberg som spelar Anna Karenina och regissören ska föreställningen handla om vad som händer när vi möter kärleken.
Anna Karenina är gift och har son som är åtta år där pjäsens handlingar startar. Anna Karenina tycker att hennes man är stel och inte ger sig hän åt livet. Hon möter greve Vronskij (spelad av Sven Ahlström) och en förtärande passion uppstår mellan dem. Anna Karenina ger sig hän åt den och följer med greven, överger sin son och sin man. Att göra så då, under 1800-talet i Ryssland, var en skandal. Hennes man, Alexander Karenin, är lika orolig för att förlora sitt arbete som sin fru. Sonen stannar förstås hos fadern, något som delad vårdnad existerar inte då.

Det är sådant som gör föreställningen svår att relatera till. Anna Karenina väljer bort sin son för att hon ger sig hundra procent hän åt en passion. Detta gör att hon till slut tar livet av sig. Men då, om något, överger hon väl sin son. Det är svårt att ta till sig hennes reaktioner, svårt att känna någon sympati för henne. Greve Vronskij talar med henne om att han vill att hon ska skilja sig och gifta sig med honom. Om han gör det för att han älskar henne eller för att han vet att när de blir gifta kan han släppa jakten på henne och koncentrera sig på andra kärlekserövringar, det lämnas öppet för tolkningar.

Stadsteaterns uppsättning av Anna Karenina bygger på en ny modern dramatisering av den tyske dramatikern Armin Petras. Denna dramatisering utgår från de centrala karaktärerna och deras känsloliv. Texten förhåller sig både till Tolstojs tid och till vår egen samtid. Då som nu handlar det om viljan att bli älskad, om människor som tror att kärleken är det som ska förlösa dem.
? Anna Karenina lever i ett olyckligt äktenskap och blir besatt av att få Vronskij att älska henne, av att uppnå den ideala kärleken. Hon tror att om hon är en perfekt kvinna så kommer han att älska henne tillbaka. Så hon vänder ut och in på sig själv för att göra sig själv mer älskvärd för honom, säger regissören Kjersti Horn, i ett pressmeddelande.

Föreställningens styrka är de olika sätt att förhålla sig till kärlek och äktenskap som lyfts fram i form av de olika karaktärernas sätt att agera. Som Levin, så fångad i sitt mindervärdeskomplex, att han aldrig kan tro att någon kan älska honom och Stepan, Annas bror, som alltid måste jaga nytt, oavsett om det handlar om älskarinnor eller andra kickar, Kitty som gifter sig för att slippa sina föräldrar …

Å andra sidan är det mycket som är svårt att föra in i dagens samhälle och det sätt vi lever idag, när äktenskapet inte är lika viktigt, där kvinnor kan försörja sig själva. En viktig fråga i sammanhanget är också: vad är kärlek och måste passion var liktydigt med kärlek? Finns det ingen lugn kärlek, kan kärlek inte existera i lugnet? Jag har svårt att ta till sig att det är kärlek som driver Anna Kareninas och Vronskijs förhållande, det är mer en allt förtärande passion och ett vansinne. Den som är förloraren är som så ofta kvinnan. Vronskij har inga problem att gå vidare, hans största problem är ändå tandvärken.

I pressmeddelandet står:

Leo Tolstojs tegelstensroman Anna Karenina, skriven 1877, är en av världslitteraturens främsta skildringar av kärlekens och passionens villkor. Går det att överleva en totalt uppslukande förälskelse? Vad blir kvar av en själv?
Helena af Sandeberg gör rollen som Anna Karenina. ? Jag har aldrig blivit så berörd av någon annan pjäs jag läst. Anna Karenina är en kvinna som väljer bort sitt älskade barn för att kunna leva med en man som hon blir passionerat förälskad i. Det är en enorm smärta men hon kan inte låta bli. Kanske kan man bara begripa kraften i en passion om man själv varit där. Det är en kraft vi känner igen också 2011 ? trots alla val vi har och alla terapeuter vi träffar. Kärleken har blivit vår tids religion. Det handlar om besatthet. Det anses fult men är något som vi dras till. Besatthet i en människa är attraktivt och lockande. Men besatthet kan ödelägga en utan att man märker när det händer, säger Helena af Sandeberg.

Jag vill inte kalla denna besatthet för kärlek, utan mer passion blandad med besatthet. Då blir föreställningen mer intressant, men ändå lyfte den inte riktigt. Den var bitvis seg och det var svårt att identifiera sig med karaktärerna. Kanske lyfter den mer när ensemblen fått några föreställningar i ryggen och samspelet stärks. Eller så är det själva formen, att den bygger mer på litteratur och monologer än dialog och dramatiska möten, som gör den seg.

I rollerna:
Anna Karenina Helena Af Sandeberg
Vronskij Sven Ahlström
Dasja Petronella Barker
Karenin Mats Blomgren
Kitty Nadja Mirmiran
Stepan Jan Mybrand
Levin Henrik Norlén

Produktion:
Av Leo Tolstoj
Översättning Frederik Sjögren
Dramatisering Armin Petras
Regi Kjersti Horn
Scenografi och kostym Sven Haraldsson
Ljus Patrik Bogårdh
Ljud Tony Andersson
Musik Erik Hedin
Mask Patricia Svajger

Fotograf Carl Thorborg
Bildtext Sven Ahlström och Helena af Sandeberg i Anna Karenina. Premiär på Stora scenen den 20 april.

Relaterat: recension i Nummer.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Från premiären av Godmorgon Herr Godot på Teater Tre

by

”Kom så går vi” – ”Det kan vi inte. Vi väntar på Godot.” Vi känner igen replikerna. Men i stället för de två luffarna Vladimir och Estragon är det ett gift par som väntar och väntar. Studio Enigma har gjort en fri tolkning av Samuel Beckets I väntan på Godot. Nu heter den Godmorgon Herr Godot och hade premiär på Teater Tre på Rosenlundsteatern igår kväll, den 19 april.

Pjäsen fångar känslan i det existensiella och absurdistiska dramat. Den långa ledan och den eviga väntan på något oklart som ska ge livet mening, viljan att bryta upp och gå vidare som motverkas av handlingsförlamning och oförmåga att bryta gamla mönster. ”Kvinnan föder gränsle över en grav. Det glänser till av ljus ett kort ögonblick innan det blir natt igen”.

Vi får möta Caroline Ilea och Kola Krauze i morgonrockar som det tåligt väntande paret. Scenen består av deras vardagsrum med en soffa, ett soffbord, en matta, en fåtölj och en liten hylla med en radio på. Från radion, som frun sätter på, kommer osammanhängande rapporter från omvärlden men inget som kan bidra med mening eller hopp, så hon drar ur sladden för att de ska slippa höra.

Caroline Ilea och Kola Krauze växelverkar på ett konstfullt sätt. Ena stunden är hon den som håller modet uppe medan han bara lider, andra stunden hittar han på saker för att fylla ut tiden – ”vi ställer frågor till varandra”, ”vi skäller på varandra”, men allt rinner ut i sanden. De kan inte ens ta livet av sig, för de har inget rep.

Studio Enigmas God morgon Herr Godot är välgjord, både regimässigt och spelmässigt. Beckets tema blir lätt att ta till sig och får en ny dimension i parrelationen. Kanske något att ta med maken eller makan på till Valborg?

God morgon Herr Godot spelas på Teater Tre, Rosenlundsteatern, den 28 – 30 april.

Regi: Håkan Järund och Christo Burman
I rollerna: Caroline Ilea och Kola Krauze

Läs mer om föreställningen i Teatermagasinets recension och på Teater Tres hemsida.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Från premiären på Trevlig kultur på Momentteatern – underbart flamsigt roligt

by

Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund gick ut i valrörelsen och profilerade sig genom att kritisera kulturvänstern och efterlyste en kultur för verklighetens folk. Kulturarbetaren Andreas Boonstra formulerade bra svar på Hägglunds huvudlösa utspel:
Att tro att vi jämt sitter och dekonstruerar könsroller och föraktar Svensson bara för att vi jobbar med kultur är ungefär lika absurt som om jag skulle tro att du satt du läste bibeln och lät mamman ta hand om barnen jämt bara för att du är kristdemokrat.

Andreas Boonstra har gjort en djupdykning i Barnbiblioteket Sagas pjäser från 1800-talet till 1930-talet och skrivit en pjäs där han låter Göran Hägglund och Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson tillsammans med en blond ung kvinna ta sig in i en teater på natten. SD:s Jimmie Åkesson har ju också gett uttryck för en kultursyn som påminner om Hägglunds. De vill spränga denna vänsterteaterscen. Men de råkar hitta en hög med gamla fina pjäser med mycket god konservativ moral. Ja helt enkelt ”Trevlig kultur”. De tre börjar spela upp några akter ur dessa gamla pjäser.

Det är huvudlöst roligt och skådespelarna själva utstrålar spelglädje. De glider in i olika roller på ett farsartat komiskt sätt. Det var länge sedan jag skrattade så mycket under en teaterföreställning. Samtidigt har föreställning en del att säga om kulturpolitik. Som Andreas Boonstra skriver i programbladet:

Jag är inte säker på att jag kan vara med och skapa den kultur som både du, Jimmie, och ni i regeringen, vill se. Men den här föreställningen är ett försök att visualisera era önskningar om en trevligare kultur. Genom att gräva upp en nästan helt bortglömd Svensk kulturskatt: Barnbiblioteket Saga, barnpjäser från sent 1800-tal till 1930-tal, vill jag bjuda på kultur med budskap, moral och tradition. De här pjäserna har inget provocerande över sig. Hyllar familjen, gud, Sverige, arbetet och moralen. Så Göran och Jimmie, den här pjäsen är till för er: Trevlig Svensk kultur för verklighetens folk.

Nu hoppas jag att Momentteatern bjuder in Jimmie Åkesson, Göran Hägglund, Moderaternas kulturminister och några andra politiker för att se föreställning och för ett samtal om teater och kultur, gärna i avslappad stil med publik, i det trevliga rummet i entrén till Momentteatern.

Expressen har också recenserat föreställningen:

Visserligen stod de kulturpolitiska dörrarna som slås in redan rejält på glänt – och får det inte vara slutskämtat om ”verklighetens folk” snart? – men som analytiskt anspråkslös och hejdlöst flamsig metateater är Trevlig kultur ganska oemotståndlig. Mathias Olsson som spelar SD-ledarens olika inkarnationer är måhända medelmåttig på blekingska, men tonträffen i hans samtidigt självömkande och vällustiga spel är ofta exakt. Anders Berg briljerar som bratmorsa även om hans socialminister tyvärr inte är lika finurligt ironisk som originalet.
Den politiska poängen är egentligen den enklast möjliga. Moment motbevisar den populistiska kritiken mot teaterns folkfrånvända bidragsberoende genom att göra en folklig, underhållande och, ja, väldigt trevlig teaterföreställning.

Mer om Trevlig Kultur-föreställningen på Momentteaterns hemsida.

Recension i Teatermagasinet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,