Scenen består av en stor grön trappa med en meter höga trappsteg. Det är allt. I mitten någonstans sitter en småfet ung man som snörar på sig ett par skridskor. Det är en avskalad scen som möter oss när vi träder in i salongen på Stockholms stadsteater för att se premiären på Anna Karenina.
Anna Karenina bygger på Leo Tolstojs roman som översattes till svenska under 1870-talet. Att göra teater av en roman har sina svårigheter. Föreställningen på Stockholms stadsteater experimenterar med teaterkonsten i form. Skådespelarna växlar mellan monologer, dialoger och ett mer litterärt berättande om sin egen eller någon annan karaktärs tankar. Denna brist på drama, på dialoger och agerande mellan rollerna är nog ett skäl till att föreställningen är rätt seg.
När jag läst om föreställningen i förhandsartiklar, I intervjuer med Helena af Sandeberg som spelar Anna Karenina och regissören ska föreställningen handla om vad som händer när vi möter kärleken.
Anna Karenina är gift och har son som är åtta år där pjäsens handlingar startar. Anna Karenina tycker att hennes man är stel och inte ger sig hän åt livet. Hon möter greve Vronskij (spelad av Sven Ahlström) och en förtärande passion uppstår mellan dem. Anna Karenina ger sig hän åt den och följer med greven, överger sin son och sin man. Att göra så då, under 1800-talet i Ryssland, var en skandal. Hennes man, Alexander Karenin, är lika orolig för att förlora sitt arbete som sin fru. Sonen stannar förstås hos fadern, något som delad vårdnad existerar inte då.
Det är sådant som gör föreställningen svår att relatera till. Anna Karenina väljer bort sin son för att hon ger sig hundra procent hän åt en passion. Detta gör att hon till slut tar livet av sig. Men då, om något, överger hon väl sin son. Det är svårt att ta till sig hennes reaktioner, svårt att känna någon sympati för henne. Greve Vronskij talar med henne om att han vill att hon ska skilja sig och gifta sig med honom. Om han gör det för att han älskar henne eller för att han vet att när de blir gifta kan han släppa jakten på henne och koncentrera sig på andra kärlekserövringar, det lämnas öppet för tolkningar.
Stadsteaterns uppsättning av Anna Karenina bygger på en ny modern dramatisering av den tyske dramatikern Armin Petras. Denna dramatisering utgår från de centrala karaktärerna och deras känsloliv. Texten förhåller sig både till Tolstojs tid och till vår egen samtid. Då som nu handlar det om viljan att bli älskad, om människor som tror att kärleken är det som ska förlösa dem.
? Anna Karenina lever i ett olyckligt äktenskap och blir besatt av att få Vronskij att älska henne, av att uppnå den ideala kärleken. Hon tror att om hon är en perfekt kvinna så kommer han att älska henne tillbaka. Så hon vänder ut och in på sig själv för att göra sig själv mer älskvärd för honom, säger regissören Kjersti Horn, i ett pressmeddelande.
Föreställningens styrka är de olika sätt att förhålla sig till kärlek och äktenskap som lyfts fram i form av de olika karaktärernas sätt att agera. Som Levin, så fångad i sitt mindervärdeskomplex, att han aldrig kan tro att någon kan älska honom och Stepan, Annas bror, som alltid måste jaga nytt, oavsett om det handlar om älskarinnor eller andra kickar, Kitty som gifter sig för att slippa sina föräldrar …
Å andra sidan är det mycket som är svårt att föra in i dagens samhälle och det sätt vi lever idag, när äktenskapet inte är lika viktigt, där kvinnor kan försörja sig själva. En viktig fråga i sammanhanget är också: vad är kärlek och måste passion var liktydigt med kärlek? Finns det ingen lugn kärlek, kan kärlek inte existera i lugnet? Jag har svårt att ta till sig att det är kärlek som driver Anna Kareninas och Vronskijs förhållande, det är mer en allt förtärande passion och ett vansinne. Den som är förloraren är som så ofta kvinnan. Vronskij har inga problem att gå vidare, hans största problem är ändå tandvärken.
I pressmeddelandet står:
Leo Tolstojs tegelstensroman Anna Karenina, skriven 1877, är en av världslitteraturens främsta skildringar av kärlekens och passionens villkor. Går det att överleva en totalt uppslukande förälskelse? Vad blir kvar av en själv?
Helena af Sandeberg gör rollen som Anna Karenina. ? Jag har aldrig blivit så berörd av någon annan pjäs jag läst. Anna Karenina är en kvinna som väljer bort sitt älskade barn för att kunna leva med en man som hon blir passionerat förälskad i. Det är en enorm smärta men hon kan inte låta bli. Kanske kan man bara begripa kraften i en passion om man själv varit där. Det är en kraft vi känner igen också 2011 ? trots alla val vi har och alla terapeuter vi träffar. Kärleken har blivit vår tids religion. Det handlar om besatthet. Det anses fult men är något som vi dras till. Besatthet i en människa är attraktivt och lockande. Men besatthet kan ödelägga en utan att man märker när det händer, säger Helena af Sandeberg.
Jag vill inte kalla denna besatthet för kärlek, utan mer passion blandad med besatthet. Då blir föreställningen mer intressant, men ändå lyfte den inte riktigt. Den var bitvis seg och det var svårt att identifiera sig med karaktärerna. Kanske lyfter den mer när ensemblen fått några föreställningar i ryggen och samspelet stärks. Eller så är det själva formen, att den bygger mer på litteratur och monologer än dialog och dramatiska möten, som gör den seg.
I rollerna:
Anna Karenina Helena Af Sandeberg
Vronskij Sven Ahlström
Dasja Petronella Barker
Karenin Mats Blomgren
Kitty Nadja Mirmiran
Stepan Jan Mybrand
Levin Henrik Norlén
Produktion:
Av Leo Tolstoj
Översättning Frederik Sjögren
Dramatisering Armin Petras
Regi Kjersti Horn
Scenografi och kostym Sven Haraldsson
Ljus Patrik Bogårdh
Ljud Tony Andersson
Musik Erik Hedin
Mask Patricia Svajger
Fotograf Carl Thorborg
Bildtext Sven Ahlström och Helena af Sandeberg i Anna Karenina. Premiär på Stora scenen den 20 april.
Relaterat: recension i Nummer.
Läs även andra bloggares åsikter om Anna Karenina, kärlek, besatthet, passion, teater, scen, teaterrecension, Stockholms stadsteater