Till Damaskus
Manus: August Strindberg
Regi: Karl Dunér
Scenografi Karl Dunér och Peder Freij
Musik på självspelande piano: Franz Liszt, Morton Feldman, Erik Satie och Franz Schubert
Övrig musik: Walter Fähndrich och Mats Persson
Piano: Ingvar Kjellson, Mats Persson
Dramaten, Stora scenen
Premiär 31 mars 2012
Scengolvet är en labyrint och från taket hänger flera långa snören. Där möter Den okände de klassiska karaktärna Tiggaren, Damen och de i första akten på Till Damaskus, i Dramatens uppsättning på Stora scenen.
En labyrint är en bra bild av vår vandring genom livet. 
I Till Damaskus som är ett av Strindbergs Inferno-draman känner vi förstås igen mycket av August Strindbergs eget liv, men dramat är mycket mer än en slags surrealistisk biografi över författarens liv.
Den skildrar livet och de existentiella frågorna och för den som någon gång haft en depression kan också känna igen sig i hur Den okände upplever det han möter under livet.
Frågan Den Okände får i slutet är central för hela dramat: Är svårigheterna, motgångarna i livet till för att bättre uppskatta framgångarna, eller är framgångarna till för att ännu mer betona hur djupa motgångarna är?
Den som sitter fast i en depression kan inte ta sig ur den bara genom att tänka rätt, för det är vi alldeles för inlåsta i livets labyrint för att med en fingerknäpp förändra.
Olof Lagercrantz skriver om dramat i boken ”August Strindberg” 1979:
Den Okände har berövats ett individuellt namn just därför att i honom möts ett myller av gestalter, Kain, därför har han ett märke i pannan, Jakob, därför haltar han, tiggare, kejsare, brottslingar. I honom trängs i själva verket hela mänskligheten. När den Okändes motspelerska, Damen – också hon berövad sitt namn som ett tecken på att hon representerar många – grips av sådan medkänsla med honom, förstår vi varför. Han erbjuder en tidlös bild av en kämpande människa och vi igenkänner oss själva.
Johan Holmberg spelar Den Okände, Ylva Ekblad spelar Damen och Torkel Petersson gör läkaren. Den rutinerade teaterlegendaren Ingvar Kjellson gör flera roller som Krogvärden, Hotellvärden, Den gamle och Professorn. Roll-listan är diger med rutinerade duktiga skådespelare. Johan Holmberg är en duktig skådespelare som passar bra i rollen som den anonyme människan, han gör en sårbar man på livets vandring som pendlar mellan övermod och nedstämdhet.
Ändå lyfter föreställningen aldrig riktigt, den är för jämntjock på något sätt, som inte beror på några dåliga prestationer av skådespelarna utan har mer att göra med strukturen på dramat, på iscensättningen. Scenlösningarna är fantasifulla, med labyrinten i första akten och med huset med det kritade människoskelettet som hissas ned i andra akten. Ändå lyfter det inte.
Till Damaskus är liksom Ett drömspel drömlik, surrealistisk. Med modern teknik borde det filmatiska scenbilderna kunna utnyttjas mer. Kanske är Dramatens nya uppsättning för realistisk, för enkel, för att fånga publikens hjärta? När jag ser på bilderna från föreställningen efteråt ser jag hur fantastiskt visuella scenbilderna är, hur starka de är. Jag kan därför inte sätta fingret på varför föreställningen ändå inte grep tag i mig mer?
Strindberg har skrivit tre pjäser som heter Till Damaskus. Till Damaskus I blev klar i mas 1898 och i juli samma år blev Till Damaskus II klar. Till Damaskus III blev klar 1904. Oftast när Till Damaskus sätts upp är det Till Damaskus I som åsyftas. Dramatens uppsättning nu, i regi av Karl Dunér, innehåller alla tre. Ettan spelas för paus och akten efter paus består av Till Damaskus II och III.
Jag avslutar mina tankar om föreställningen med ett av många underbara tankvärda citat från dramat, som får mig att känna igen känslan för de för mig viktiga sammanträffanden i livet med de människor som kommit att betyda mest för mig:
Den Okände: Se, där är ni! Jag visste att ni skulle komma.
Damen: Ni kallade på mig, jag kände det. Varför står ni här i gathörnet?
Den okände: Jag vet inte, jag ska nånstans stå medan jag väntar.
I all sin enkelhet är citaten, Strindbergs egna ord, den stora behållningen av föreställningen för mig. Tyvärr betyder ju det att trots bra skådespelarinsatser skulle jag få ut lika mycket genom att läsa de tre pjäserna. Synd på ett sådant stort verk.
Hoppas det händer något efter att föreställningen spelats några gånger, att den lyfter mer. Det är trots allt ett stort drama om livet och fyllt av sceniska visuell fantasifullhet. Vissa scener är briljanta, som scenen i andra akten när Den Okände ska få sin fina utmärkelse, som är en underbar drift med den fina akademiska världen. Men som helhet grep föreställningen inte tag i mig, men jag vill ju att den ska göra det. Kanske jag ska se om den om några veckor, kanske den blir starkare då?
I rollerna:
Den okände: Johan Holmberg
Damen: Ylva Ekblad
Confessorn: Peter Engman
Läkaren: Torkel Petersson
Dåren: Niklas Ek
Systern, Krögerskan, Dottern: Mirja Turestedt
Modern: Malin Ek
Abbedissan, Kvinnan: Irene Lindh
Krogvärden, Hotellvärden, Den gamle: Ingvar Kjellson
Foto: Sören Vilks
Relaterat: Svenska Dagbladet
Läs även andra bloggares åsikter om Till Damaskus, Strindberg, Karl Dunér, Dramaten, drömspel, surrealistiskt, Johan Holmberg
