Doktor Glas av Hjalmar Söderberg, med Krister Henriksson som enda person på scenen, har turnerat runt med Riksteatern men sattes ursprungligen upp 2006 på Vasateatern. Nu har den nypremiär den 16 april på Dramatens stora scen.
Ridån rullas upp. Allt man hör och ser, genom en dimma av vit väv, är porlet av vatten i ett handfat. Han tvättar sina händer, doktorn. Plötsligt minns jag en sekvens ur boken av Hjalmar Söderberg…Ja, just det, han har bacillskräck, doktorn. Renlighetsfobi…Och så vill han i hemlighet, den fina doktorn, liksom anekdoten om filosofen Schopehauer, slå med sin käpp på fula personer…Perfektionistens distanserade, sjukliga sinne…
Ljudet är högt. Även gamla ska uppfatta det som sägs. Dramatens enorma salong kräver sitt. Scenen är enkel, avskalad. Ljuseffekter utnyttjas för att berätta mer. Peder Bjurman, som tillsammans med Krister har regisserat, har även skapat scenbilden. Konstnärlig rådgivare är Lisa Ohlin som kanske mest är känd som filmregissör och manusförfattare. Hon har bl.a. regisserat Veranda för en tenor där även Krister Henriksson spelade med. Med precisa anslag, väl utvalda effekter, ger de tyngd åt texten. Känslomättad popmusik förstärker, ibland helt kort, det som vi anar. Plötsligt är hela bakgrunden djupt röd. Vad händer nu? Allt man får se, föreställningen igenom, är doktorns tomma, överdimensionerade mottagningsrum. Ändå fängslar dramat en fullsatt salong. Det är 40-tal, eller kanske 50-tal. Stockholmsmiljöer beskrivs i sommarsolen, från tiden före Sergelstorg byggdes. Den tiden då Klarakvarteren var kvar.
Även från bänkraden närmast taket på Dramaten, där jag sitter, kan faktiskt en viss magi uppfattas. Krister Henriksson använder sig av kroppsspråk. Han ligger på golvet, han darrar obehagligt med fötterna så det vibrerar i salongen. En död man? En snart död man. Dessutom bär hans välartikulerade och medryckande röst väl, som flera inspelade ljudböcker också vittnar om. Man är tacksam för det. Det går att sluta ögonen och luta sitt trötta huvud och nacke tillbaks och bara lyssna. Detta gör denna kvälls föreställning möjlig, för mig, långt där bak. Det ger också gott betyg åt texten. Men en eloge till Krister Henriksson, som i flera år spelat samma föreställning och fortfarande har publiken i sitt grepp.
Pjäsen är slut. Applåderna stegras. Röda rosor far ut över publiken, rosorna doktor Glas fick i pjäsen från en avvisad frilla. Krister lägger av sig masken och bjuder lite på sig själv…idolen…Man känner sig en smula stolt över att vi har honom som en av våra stora karaktärsskådespelare.
Föreställningen lämnar efter sig en gnagande inblick i en ensam människas liv. Man får ett slags svar på vad det är som förmår vissa människor att begå brott. Det tänkvärda och ofta upprepade citatet ur boken har fått liv igen:
Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill inviga människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till varje pris …
Läs även andra bloggares åsikter om Doktor Glas, Dramaten