Teater: Teaterverket
Pjäs: Vita Horan
Manus: Tom Eyen
Skådespelare: Anna Molin, Jeanette Svanberg
Regissör: Max Lundqvist
Scenografi och kostym: Linda Thisell, Sofia Findahl
Rubrik:
Två perspektiv av en människa – mötet som aldrig blir av
Det är inte första, och sannolikt inte sista, gången som Marilyn Monroes öde lockar till spekulationer om vad som låg bakom hennes död. Trots att Monroe var en person som levde större delen av sitt vuxna liv i strålkastarljuset, och gärna delade med sig av sitt förflutna, är hennes inre liv irriterande oåtkomligt.
Den här gången är det Max Lundqvist som med Vita Horan vill ge sitt bidrag till den rika floran av Monroe-kommentarer. Femtio år efter sin död berör hon oss fortfarande, även om jag misstänker att större delen av publiken aldrig sett en film som Monroe medverkade i.
Kort sammanfattning 1: Monroe gick från att vara firad modell till att bli typecastad som dum blondin till att bli seriös och firad aktris innan hon råkade svälja för många sömntabletter. Möjligen var det där med sömntabletterna högst frivilligt.
Kort sammanfattning 2: Norma Jeane Mortenson var ett oönskat barn till en psykiskt instabil mor som inte klarade av att ta hand om henne, och hon råkade ut för flertalet sexuella övergrepp från människor som skulle vara hennes trygghet. Kanske satte det djupa spår, för senare i livet utvecklade hon en viss psykisk instabilitet med bland annat alkohol- och tablettmissbruk. Oälskad och med ett oändligt bekräftelsebehov från de människor som svek henne först.
I Lundqvists uppsättning av Monroe befinner sig dessa båda perspektiv av en människa på samma scen. Det är ett möte mellan nutid och förflutet, mellan det naiva och det blassé, mellan livets olika besvikelser.
På Lundqvists scen rör sig Anna Molin och Jeanette Svanberg som olika perspektiv på Marilyn på betryggande avstånd från varandra. Mellan dem och aldrig riktigt utsagt ligger frågan om Mannens syn på Kvinnan, om ett våld som utövats rakt igenom en människas liv, med olika uttryckssätt. Ibland, som fosterfaderns försök att utföra sexuella övergrepp. Andra gånger som samhällets förväntan på henne att vara enkel och tillgänglig för att bevilja henne någon framgång. Hela tiden kan många frågor från pjäsens författare Tom Eyen anas, men får under den knappa timmen föreställningen varar inte någon klädsel. Monroes liv befinner sig hela tiden sig i förgrunden, och döljer allt som försöker lyfta handlingen bortom en människas alltför tidiga bortgång. Det är synd, men å andra sidan lämnar det något att tänka på resten av kvällen.
När ämnet och utgången är välkänd finns det ingen anledning att rygga tillbaka för att vara frank och tydlig med publiken. Vita Horan är en effektiv föreställning utan några störande krusiduller, enkel (om än något övertydlig) i såväl scenografi som kostym. Överlag skickligt och känsligt hanterat av såväl regissör som skådespelare.
Text: Johan Ranstam
Läs även andra bloggares åsikter om teater, recension, Teaterverket, Marilyn Monroe
