Teaterkritik

Assassins – The Musical
Musik & sångtexter Stephen Sondheim
Manus John Weidman
Idé Charles Gilbert, Jr.
Regi Staffan Aspegren
Dirigent Hanna Sandman
Scenograf och kostymör Bente Rolandsdotter
Svensk översättning Ulricha Johnson
Ljusdesign Niklas Elfvengren
Koreografi Terry Etheridge
Kägelbanan i Stockholm
Premiär 8 januari 2013

Kan John Wilkes Booth sm mördade den amerikanske presidenten Abraham Lincoln ha något gemensamt med Lee Harvey Oswald, som mördade president John F Kennedy? Tretton personer har försökt mörda den amerikanske presidenten, fyra av dem lyckades.

Ofta framställs mördarna som enskilda förvirrade galningar. I musikalen Assassins ställs frågan om mördarna är ett resultat av den amerikanska myten om att alla kan bli framgångsrika, en myt som frodas samtidigt som klyftorna är enorma mellan fattiga och rika. John Weidman som skrivit manus skriver i programmet för den svenska uppsättningen:

Varför förekommer dessa fruktansvärda händelser i just Amerika så skrämmande ofta och på så häpnadsväckande likartat vis? Assassins föreslår att det är för att vi lever i ett land vars mest älskade nationella myter, åtminstone som de för närvarande hålls fram, uppmuntrar oss att tro att det i Amerika är det inte bara så att våra drömmar kan bli verklighet, utan att de borde bli verklighet, och om så inte sker är det någon eller något som bär skulden.

Sångtexter och musik är skriven av Stephen Sondheim och manus av John Weidman. Ulricha Johnson har översatt till svenska och Staffan Aspegren har regisserat föreställningen som han arbetat fram tillsammans med ensemblen i workshop-form på så kort tid som fyra veckor.

För att bara ha repeterat i fyra veckor är insatsen imponerande, speciellt under andra halvan då ensemblen kommit igång ordentligt och sångerna blev kraftfullare. Däremot är fyra veckor kort tid för att få en musikal att sitta ordentligt.

Ämnet som cirkulerar kring den amerikanska livsfilosofin och vapen är intressant och högaktuell nu några veckor efter ytterligare ett hemskt dåd i en skola och en förskola i USA. Även om Assassins fokuserar på mord på presidenter går det inte att låta bli att dra paralleller till skolmassakrer.

Assassins fokuserar på frågor kring den amerikanska myten om att alla kan bli framgångsrika och det gemensamma för dessa mördare och misslyckade mördare är att inom sig har outhärdliga känslor av maktlöshet samtidigt som de har ett fruktansvärt sjukt behov av att hävda sig själva och är uppblåsta.
Detta tillsammans med att det är så lätt att få tag på ett vapen i ett land där vapenindustrin frodas banar vägen för mord och mordförsök.

De tretton personer som försökt mörda en amerikansk president skildras på olika sätt. John Wilkes Booth som mördade president Abraham Lincoln hade starka skäl enligt föreställningen. Han menade att Lincoln var skulden till inbördeskriget som tog många amerikanska mäns liv. Efteråt framställs mördaren ändå som en ensam galning och han misslyckades. Ingenting förändrades.

Skrämmande är att de som mördat en president blir historiska, deras namn kommer att finnas kvar i historieböckerna och ibland blir de inspiration för andra, som John Hinckley som försökte mörda president Ronald Reagan. Dådet var ett sätt att få uppmärksamhet från Hinckleys stora kärlek, Jodie Foster, som han blivit förälskad i sedan han sett filmen Taxi Driver. När detta tidigare på andra sätt misslyckats valde han i stället detta sätt, inspirerad av John F. Kennedys misstänkte mördare, Lee Harvey Oswald.

Föreställningen är två timmar, utan paus, och det är kort tid för att hinna utveckla ett resonemang, därför känns det som att den mer skrapar på ytan av problematiken, men det räcker för att få igång tankarna. Det finns mycket att fundera kring och diskutera efter att ha sett föreställningen, även om den inte går på djupet med frågorna. Det kanske rent av är så att det är meningen, det lämnar föreställningen över åt oss att göra.

Kägelbanan är inte världens bästa teaterlokal. Scenen är dels på bortre väggen och sedan på en lång estrad in mot publiken. De bästa platserna är nog utan tvekan längs sidorna på scenen som går ut mot publiken. Själv satt jag på något som kallades främre parkett, som var fyra rader av stolar längst fram. Eftersom jag satt på den fjärde raden där hade jag tre rader av huvuden framför mig som skymde massor av sikten. Mitt råd till den som tänker gå på föreställningen är att se till att undvika platserna på främre parkett utan sätt dig vid sidan av scenen eller i bakre delen av salongen på platserna i den sluttande upphöjningen.

Rollerna:
John Wilkes Booth (1838–1865) mördade president Abraham Lincoln
Petter Isaksson

Charles Guiteau (1841–1882) mördade president James Garfield
Joakim Jennefors

Leon Czolgosz (1873–1901) mördade president William McKinley
Felix Engström

Giuseppe Zangara (1900–1933) försökte mörda den tillträdande presidenten Franklin D Roosevelt
Ole A Bolstad Bang

Samuel Byck (1930–1974) försökte mörda president Richard Nixon
Michael Jansson

Lynette (”Squeaky”) Fromme (1948–) försökte mörda president Gerald Ford
Karin Mårtenson

Sara Jane Moore (1930–) försökte mörda president Gerald Ford
My Blomqvist Olsberg

John Hinckley (1955–) försökte mörda president Ronald Reagan
Sonny Enell

Berättaren en folksångare i Woody Guthrie-/Pete Seeger-stil
Nils Bergstrand

Emma Goldman anarkistisk agitator och feminist vid sekelskiftet
My Blomqvist Olsberg

Föreståndaren
Mattias Söderhielm