• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musikteater

Teaterkritik: Alltid vara vi – Jag älskar den

9 september, 2023 by Marja Koivisto

Foto: Andreas Ackerup

Alltid vara vi
Musikteater baserad på musik av artisterna Veronica Maggio och Oskar Linnros
Av Lisa Östberg och Alexander Mørk-Eidem
Regi Alexander Mørk-Eidem
Musik Veronica Maggio och Oskar Linnros
Scenografi Erlend Birkeland
Kostym Jenny Ljungberg
Ljus Ellen Ruge
Ljud Emil Eklund
Mask Maria Reis
Musikaliskt ansvarig Mathias Venge
Nypremiär Kulturhuset stadsteatern Stockholm 8 september 2023

Ja, ja, ja! Jag älskar den! Nypremiären av musikteatern ”Alltid vara vi” gör mig inte besviken. Jag är golvad. Och inte bara jag, hela teatersalongen reser sig i jubel efter slutscenen. Det här är en föreställning som gör oss genuint lyckliga och euforiska.

Låt dig inte luras av den banala historian om ett rockband som tillfälligt återförenas efter ett dramatiskt uppbrott, för här ryms starka känslor och komplexa relationsdramer. Kärleken som inte tar slut fast det är slut. Vänners svek. Egots härjningar mot bättre vetande. De brutala överkörningarna för att bärga scoopen. Känslan av att alltid var den älskades nummer två.
Vi befinner oss i en dyr inspelningsstudio med hela kalaset, kontrollrum, trumbås, kablage och ett tajt tiomannabandet med elgitarrer, syntar, sax och blås. Föreställningen är en förtrollande multimusikteater. Den är allt på en gång – en fet livekonsert, ett teaterstycke, en musikvideo som sömlöst följer dramatiken på scen i svartvita projiceringar på jätteskärm över hela skådespelet.

Det är en föreställning som reser sig rakt ur 2000-talets mylla. Musiken, människorna, dialogen, de visuella uttrycken, videoprojektionerna som för oss så nära skådespelarnas ansikten och känslouttryck. Det är här och nu. Det är verkligt, det är luftigt, det är fräscht.
Alexander Mörk-Eidem skapar för sin publik utan oroliga sneglingar till vad som varit och vad som borde vara. Vi ska få känna, vi ska få njuta, vi ska hamna i teaterns högre sfär. Han trollar med våra sinnen.

Musikteatern bygger på Veronica Maggios och Oscar Linnros album ”Satan i gatan” och ”Vilja bli”. Musik som väl få har på spellistan idag, men låtarna återuppstår med nytt liv i ”Alltid vara vi”. Det är som att ta mjöl och jäst och blanda och yes, det blir en tårta.
Hela ensemblen är suverän där även birollerna lyfter föreställningen. Louise Peterhoff i huvudrollen som bandmedlemmen som lämnade och blev fixstjärna är förtrollande sinnlig i röst- och kroppspråk. Oscar Töringe briljerar som egostinn försteälskare. Hampus Hallberg är älskvärd och skicklig i rollen som det musikaliska geniet som aldrig får stå i centrum, varken i bandet eller i den älskades hjärta. Lina Anderberg, gör en trovärdig och säregen tolkning av den försmådda flickvännen som balanserar på självkänslans slaka lina mellan att svälja sveken från den otrogna pojkvännen till att resa sig och bejaka styrkan vid trumpinnarna bakom trumsetet.

Den pricksäkra humorn hos Daniel Bingert. Gerhard Hoberstorfers karismatiska demonproducent. Peter Gardiners komiska persona som megakändis som så självklart alltid flyter ovanpå.
Till sist en stor eloge till all teknisk personal som får alla delar i detta tekniskt komplicerade multiverk att flyta sömlöst. Utan er skulle det inte gå.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Alexander Mørk-Eidem, Kulturhuset stadsteatern, Musikteater, Oskar Linnros, Veronica Maggio

Häxorna 1675 med Musikteater Unna berör nyanserat och rakt in i känslonerverna

9 april, 2016 by Lotta Altner

haxorna

”Häxorna” 1675. En flickas hämnd.
– premiär på Teater 3 /Musikteater Unna den 8 april 2016
Scenberättare: Johan Theodorsson
Musiker: Anders Peev, 1600-talsluta
Manus: Johan Theodorsson och Anders Peev
Musik: Anders Peev

Vi vet alla att häxjakten i vårt land inte är något som förskönar vår svenska historia, kristendom eller maktmissbruk. Prästerskapet, mannen och överhögheter har ett och annat att stå till svars för i det förtryck som mestadels gjordes gentemot kvinnor och barn. Därmed är man förbered på starka känslor innan man anländer till föreställningen.

Jag håller ihop mitt känsloliv, med förhoppningen om att någon form merkunskap ska ges till mig.
Det är inte heller lätt att i 55 minuter trollbinda en publik med en fruktansvärt mörk historia, på en naket enkel scen, med två svartklädda män och en luta. Men det är just det som händer i den här medeltida berättarstilen. Det är utan tvekan rätt stämningsmusik, god berättarteknik och en mycket fängslande historia som både skär, gör en förtvivlad, men som också ger hopp om mänskligheten. Skådespelarna använder sig av fingerkänslig inlevelse och fantastisk retorik som påminner om ett modernare Mysteriespel. Det är inte ofta sådan rak renhet berör mig nyanserat och rakt in i känslonerverna.

Föreställningen trycker hårt, men rättvist på hur vi alla kan reagerar i hårda stunder. Vad gör man när man pressas hårt fysiskt och psykiskt och kan rädda sitt eget skin? Vad behövs för att vi ska kunna utstå de allra största av plågor och göra det som vi egentligen anser är rätt!? Hur räddar vi till de misstag vi gjort som drabbat någon annan? Världen kryllar av både hjältar, bödlar och ynkryggar. Vem vill du vara?
Huvudrollsinnehavarna i berättelsen är två tvillingdöttrar som med sina föräldrar sätts på prov, både gentemot varandra, men också mot samhället, svälten och sociala orättvisor. Genom tvång, tortyr och våldtäkt försöker prästerskapets män tvinga fram de bekännelser som behövs för att avrätta ”Trollkonorna som reser till Blåkulla” och som ”bolar med Satan”.

Man vet ju att förtryck baserar sig på okunskap, rädsla, maktbehov och fördomar. Dock är det lätt att ta till sitt hat mot ondskan och den skulle kunna bita sig fast i oss om vi inte förstår att den inte är födande i långa loppet för någon. Trots att jag inte har rätt att ta någons liv, så kan jag inte låta bli att känna att en del människor inte förtjänar att leva med tanke på vad de gjort. Men ”Endast Herre din Gud dömer”, och så får det vara gott så, såhär 350 år efter att den sista häxan i vårt land brändes till döds. R.I.P

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Barnteater, Häxorna, Musikteater, Teater Tre

Calle Flygare Teaterskola spelar musikdrama om Raoul Wallenberg

20 december, 2012 by Redaktionen

Det kunde

Det kunde varit du
Av Björn Andersson och Filippa Engellau
I december på högstadie- och gymnasieskolor,
den 10 och 11 december på Norra Real, Stockholm

Ljuset är släckt, den lilla orkestern börjar spela. Ett flertal ungdomar springer ut på scen; runt ena armen har de röda band med ett hakkors på. I centrum står den femtonåriga främlingsfientliga Alice och skrik-sjunger om invandrarnas bristfälliga moral. Alice anser att välkomnandet för invandrare till Sverige är ett enormt misstag; det enda de gör enligt henne är att våldta ”svenska tjejer” och utsätta alla andra för olika sorts hemskheter.

Alice stoppas dock av sin farmor Ester som vet betydligt mer än Alice om symbolen som visas stolt på sondotterns arm. Ester och Alice drar sig undan till en bänk vid sidan av scenen för att ge plats åt de egentliga huvudpersonerna och deras berättelse. Musikalen tar sig till 1940-talets Budapest vars svenska ambassad får besök av en minnesvärd individ – en svensk diplomat vid namn Raoul Wallenberg.

Läget under mitten av fyrtiotalet i Ungern var kaotiskt – fler och fler judar skickades till utrotningslägren. Raoul Wallberg ansåg räddningen av de återstående judarna i Budapest som en mission. Under det senare halvåret 1944 räddade han tusentals ungerska judar genom att ge dem svenska skyddspass. Han försåg dem dessutom med både mat och boende.

I år har det gått hundra år sedan Raoul föddes; musikalen står som ett tack för hans agerande, och som ett minne om en hjälte. I musikalen har Esters mor ett nära förhållande med Raoul, därmed har farmodern mycket att dela med sig till Alice.

Ester tar tillbaka publiken till händelserna hon fick uppleva som litet barn. Raoul arbetar dag och natt på att hitta en lösning på hans uppdrag. Däremellan börjar de ungerska nazisterna begripa att det endast finns två utvägar kvar för dem – antingen går de ihop med ryssarna eller flyr.

I musikalen finns både helgonliknande hjältar och onda skurkar vars motiv är obegripliga och oklara. Karaktärerna är närmare martyrer än människor. Både dessa onyanserade människoideal och banditer är fullt säkra på sina mål och tänker inte vika undan för någonting. Det finns endast en man vid namn Anton Hoch vars mål inte är idealistiska på något sätt. För Herr Hoch spelar det ingen roll vem han hjälper, det kvittar i fall det är tyskar, svenskar, ryssar eller amerikanare – han behöver ekonomiska resurser för att kunna leva ett gott liv.

Herr Hochs realistiska karaktär är fängslande. Med sina teatraliska gester och sitt tillfredsställda leende ser han (hon) ut som ett slugt kattdjur på scen. Att Camilla Hopfinger som spelar Anton Hoch gör en högre insats kan man säga utan tvekan. Hans karaktär är också den mest komplexa. Med hjälp av Hoch står tusentals människors liv på spel, och ändå lämnar han inga spår efter sig.

På scenen finns knappt någon rekvisita förutom de levande ljusen som utgör en stor del i flera musiknummer under den senare delen av musikalen. Sångerna är välformulerade och den knappa orkestern spelar intensivt. Skådespelarnas insatser är desto värre låga. Musiknumren är dock välkoreograferade och jämnar ut det hela någorlunda väl.

Regi Björn Andersson
Musik Björn Andersson och Filippa Engellau
Scenografi Mikael Tylmad, Pontus Walck
Kostym och rekvisita Marina Jurkovic, Rebecka Kritstensen. Helene Behre, Thomas och Bertil Erikson
Koreografi Unni Persson, Camilla Hopfinger, Emma Välme

Musik
Violin Alexandra Eklöf
Klarinett Johan Lund Andersson
Bas David Skogsman
Trummor Martin Welander
Piano/synth Björn Andersson, Filippa Engellau

Raoul Wallenberg: Oliver Thompson
Mirjam: Maria Zois
Alice: Marina Jurkovic
Alice: mamma Evelina Magnusson
Ester som gammal: Anna Lindholm
Ester som ung: Emma Välme
Adolph Eichmann: Isabelle Lanfelt
Anton Hoch: Camilla Hopfinger
Per Anger: Rebecka Kristensen
Ivan Danielsson: Johanna Schiller
Hugo Wohl: Elizabeth Ramos Martinez
Amiral Miklós Horthy: Tara Dabaghi
Miki Horthy: Unni Persson
Ferenc Szálasi: Jonas Johnsson
Baronessan Elisabeth Kemeny: Linnea Torgilsman
Baron Gabor Kemeny: August Netz
Rachel: Unni Persson
Benjamin: Fredrik Karlén
Emelie: Linda Elmborg
Leah: Camilla Hopfinger
Överste i röda armén: Linda Elmborg
Spanien: Louise Fasth
Vatikanen: Linnea Trogilsman
Schweiz: Elin Lindqvist
Portugal: Linda Elmborg
Eichmanns närmaste man: Johanna Schiller
Taxichaufför: Linnea Torgilsman
Esters syster: Johanna Schiller
Barn 1: Unni Persson
Barn 2: Tara Dabaghi
Barn 3: Linda Elmborg
Nazistsoldat 1: Elin Lindqvist
Nazistsoldat 2: Evelina Magnusson
Nazistsoldat 3: Linda Elmborg
Sovjetsoldat (Nikolaj): Elin Lindqvist
Amiral Horthys livvakt 1: Linnea Torgilsman
Amiral Horthys livvakt 2: Fredrik Karlén
Nynazister: Linda Elmborg, Louise Fasth, Johanna Helgesson, Camilla Hopfinger, Fredrik Karlén, Rebecka Kristensen, Isabelle Lanfelt, Elin Lindqvist, August Netz, Unni Persson, Johanna Schiller, Oliver Thompson, Emma Välme, Maria Zois
Judar: August Netz, Johanna Schiller, Johanna Helgesson, Louise Fasth, Evelina Magnusson
Minglare på balen: Elin Lindqvist, Tara Dabaghi, Johanna Helgesson

Musikdramat Det kunde varit du framförs av Calle Flygare Teaterskolas treor.

Text: Anastasia Brink

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Musikteater

Carl Michael Bellman och Gustav III möttes i en talkshow på teater med picknick i Hagaparken

18 augusti, 2012 by Rosemari Södergren

Hagadagen
Musikteater i Hagaparken
Manus: Gunnel Bergström
18 augusti 2012

Carl Michael Bellman och Gustav III möttes i en talkshow på teater med picknick i Hagaparken. Kulturjournalisten Stina Bäckström skulle intervjua dessa två berömda män i en talkshow av modell inspirerad av Skavlan. Så var upplägget när föreningen Haga Brunnsvikens Vänner hade bjudit in till picknick med musikteater i Hagaparken.

Det var många som hade dykt upp och vädret var på sitt bästa humor, barnfamiljer och pensionärer och män och kvinnor i alla åldrar där emellan hade slagit sig ner på den stora välskötta gräsmattan för att se ett spel om skalden och kungen.

Jag visste inte vilka som skulle delta innan jag kom dit och blev så positivt överraskad när Janne Åström kom gående, sjungande genom den picknickande publiken. Janne Åström med sin fina kraftfulla djupa stämma och sin spännande utstrålning var perfekt i rollen som Carl Michael Bellman.

I rollen som kung Gustav III såg vi Richard Forsgren. Tillsammans med programledaren bjöd de på en historielektion om 1700-talets Sverige, väl komponerat så både de yngre och de äldre lär ha lärt sig lite om den tidsepoken.

Dessutom fick höra ett flertal sånger av Bellman, både mer kända och mindre kända – ofta i lite överraskande tolkning, mer jazzinfluerat än vi brukar få höra dem. Publiken bjöds in också och fick sjunga allsång.

Det var lättsamt och bra genomfört och jag har bara ett litet önskemål, om föreställningen skulle sättas upp i någon ny form med samma rollinnehavare: låt Janne Åström tolka Bellman också i rockigare toner, för Åström är en duktig rocksångare.

Hagaparken är en fantastisk vacker park med utsikt över Brunnsviken. Hagadagen hade lockat, som jag redan nämnt, många barnfamiljer och barnen fick bland annat komma upp på scenen och dansa och prova på fäktning.
Jag tror många var nöjda med föreställningen också.

Men jag undrar lite: en bit bort från mig satt en fisförnäm tant som gnälls högt högt över att det inte fanns några stolar eller bänkat att sitta på och hon ondgjorde sig i högan sky över att det fanns en person som rökte i närheten. Men hallå, det var utomhus och ännu så länge råder inte rökförbud utomhus i Sverige. Tanten satt kvar på sin film hela föreställningen och var nog den enda som aldrig applåderade. Jag kan ju undra om hon var för fin av sig för att klappa händerna?

Ja det är sådant som händer när en föreställning är utomhus förstås. Men det är jättebra att teatern flyttar utomhus och spelar utanför teaterlokalerna och Janne Åström och Rickard Forsgren kan konsten att spela nära publiken och etablera kontakt med åhörarna.

Läs även andra bloggares åsikter om Bellman, Gustav III, Hagaparken, Hagadagen scenkonst, musikteater

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Bellman, Gustav III, Hagadagen scenkonst, Hagaparken, Musikteater

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Tre religioner, en berättelse – premiär för Abrahams barn

Johan Gry i monologen Abrahams barn. … Läs mer om Tre religioner, en berättelse – premiär för Abrahams barn

Filmrecension: Bugonia – årets hittills bästa film

Bugonia Betyg 5 Svensk biopremiär 31 … Läs mer om Filmrecension: Bugonia – årets hittills bästa film

Formidabel bedrift berör – A Letter to Eje Thelin med Göteborg Jazz Orchestra & Nils Landgren

Göteborg Jazz Orchestra och Nils … Läs mer om Formidabel bedrift berör – A Letter to Eje Thelin med Göteborg Jazz Orchestra & Nils Landgren

Det jazziga överväger när arvet från groove-pionjärer delikat förvaltas – Headhunters hos Playhouse

5/10 2025 Valand i Göteborg … Läs mer om Det jazziga överväger när arvet från groove-pionjärer delikat förvaltas – Headhunters hos Playhouse

En bok om hösten – höstmys mellan pärmar

Titel: En bok om hösten Text, bild … Läs mer om En bok om hösten – höstmys mellan pärmar

Personlig modig debut ger plats åt ypperliga musiker – Idag känns allt skit igen av Jenna Nyman

Jenna Nyman Idag känns allt skit … Läs mer om Personlig modig debut ger plats åt ypperliga musiker – Idag känns allt skit igen av Jenna Nyman

Extraordinär genrefri pianotrio kryddar med enastående trumsolon – Rachel Z & Omar Hakim Trio i Stenhammarsalen

3/11 2025 Stenhammarsalen i … Läs mer om Extraordinär genrefri pianotrio kryddar med enastående trumsolon – Rachel Z & Omar Hakim Trio i Stenhammarsalen

Filmrecension: Predator Badlands – menlös, tam och framförallt stel

Predator Badlands Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Predator Badlands – menlös, tam och framförallt stel

Med sylvass humor och fyndigt rimmande gisslas historiskt arv och nuläge – Svenska revyn i gästspel på Lorensbergsteatern

Idé, manus och sångtextförfarre: Henrik … Läs mer om Med sylvass humor och fyndigt rimmande gisslas historiskt arv och nuläge – Svenska revyn i gästspel på Lorensbergsteatern

Filmrecension: Hanami

Hanami Betyg 3 Svensk biopremiär 31 … Läs mer om Filmrecension: Hanami

Förbryllande mix av vag performance och konkret desperation – Måsen på Göteborgs Stadsteater

fritt efter Anton Tjechov (översättning … Läs mer om Förbryllande mix av vag performance och konkret desperation – Måsen på Göteborgs Stadsteater

Skaplig innehållsrik tribut till ett av rockhistoriens bästa band – The Who hyllas på Draken av ett gäng format av Ronander/ Bloom

30/10 2025 Draken Live i … Läs mer om Skaplig innehållsrik tribut till ett av rockhistoriens bästa band – The Who hyllas på Draken av ett gäng format av Ronander/ Bloom

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2025 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in