”Häxorna” 1675. En flickas hämnd.
– premiär på Teater 3 /Musikteater Unna den 8 april 2016
Scenberättare: Johan Theodorsson
Musiker: Anders Peev, 1600-talsluta
Manus: Johan Theodorsson och Anders Peev
Musik: Anders Peev
Vi vet alla att häxjakten i vårt land inte är något som förskönar vår svenska historia, kristendom eller maktmissbruk. Prästerskapet, mannen och överhögheter har ett och annat att stå till svars för i det förtryck som mestadels gjordes gentemot kvinnor och barn. Därmed är man förbered på starka känslor innan man anländer till föreställningen.
Jag håller ihop mitt känsloliv, med förhoppningen om att någon form merkunskap ska ges till mig.
Det är inte heller lätt att i 55 minuter trollbinda en publik med en fruktansvärt mörk historia, på en naket enkel scen, med två svartklädda män och en luta. Men det är just det som händer i den här medeltida berättarstilen. Det är utan tvekan rätt stämningsmusik, god berättarteknik och en mycket fängslande historia som både skär, gör en förtvivlad, men som också ger hopp om mänskligheten. Skådespelarna använder sig av fingerkänslig inlevelse och fantastisk retorik som påminner om ett modernare Mysteriespel. Det är inte ofta sådan rak renhet berör mig nyanserat och rakt in i känslonerverna.
Föreställningen trycker hårt, men rättvist på hur vi alla kan reagerar i hårda stunder. Vad gör man när man pressas hårt fysiskt och psykiskt och kan rädda sitt eget skin? Vad behövs för att vi ska kunna utstå de allra största av plågor och göra det som vi egentligen anser är rätt!? Hur räddar vi till de misstag vi gjort som drabbat någon annan? Världen kryllar av både hjältar, bödlar och ynkryggar. Vem vill du vara?
Huvudrollsinnehavarna i berättelsen är två tvillingdöttrar som med sina föräldrar sätts på prov, både gentemot varandra, men också mot samhället, svälten och sociala orättvisor. Genom tvång, tortyr och våldtäkt försöker prästerskapets män tvinga fram de bekännelser som behövs för att avrätta ”Trollkonorna som reser till Blåkulla” och som ”bolar med Satan”.
Man vet ju att förtryck baserar sig på okunskap, rädsla, maktbehov och fördomar. Dock är det lätt att ta till sitt hat mot ondskan och den skulle kunna bita sig fast i oss om vi inte förstår att den inte är födande i långa loppet för någon. Trots att jag inte har rätt att ta någons liv, så kan jag inte låta bli att känna att en del människor inte förtjänar att leva med tanke på vad de gjort. Men ”Endast Herre din Gud dömer”, och så får det vara gott så, såhär 350 år efter att den sista häxan i vårt land brändes till döds. R.I.P