Teaterkritik

Tankar kring B-Boy på Månteatern

5 oktober, 2015 by Redaktionen

B-Boy
Av Emma Broström
Regi: Marie Parker Shaw
Urpremiär på Månteatern i Lund, 25 september 2015

”E som i ensam, E som i Elliot”
B-Boy är del två i Emma Broströms verklighetstrilogi. Del ett, Bless, hade premiär i början av februari 2014. Liksom Bless är B-boy en pjäs om identitet. Vi möter Elliot 14, en tonåring som är minst sagt missnöjd med den han är, eller kanske den han uppfattas som. Han känner sig osynlig, som luft. I hans sinne är det ingen slump att hans namn, Elliot börjar på samma bokstav som vad han är, Ensam.

Elliots liv förändras när han träffar Rickard. Rickard är allt som Elliot inte är. Smart, orädd och minst av allt osynlig, snarare fruktad. Elliot och Rickard, eller Elliot inspirerad av Rickard, börjar leva ett nattligt liv där graffiti är en stor del. Att måla är att bli sedd. Frågan är om Rickard är en verklig person eller är det i själva verket Elliot själv? Är Rickard The Motorcycle Boy från Rumble Fish eller är han Tyler Durden från Fight Club?
Kvartetten på scen med Andreas Ottemar Nilsson som Elliot gör en så pass bra insats som materialet ger dem möjlighet till. Pjäsen är en slags monolog där en i och för sig mycket bra Ottomar Nilsson som Elliot är drivande, medan de andra tre omväxlande får representera omgivningen och Elliots eget känsloliv. Det finns ingen dialog att tala om och symboliken känns överdriven och krystad. Jag kommer på mig själv med att undra varför det överhuvudtaget finns fyra skådespelare på scenen. Det hade räckt med en. Jag är också besviken på slutet. Pjäsen bygger en dramaturgi vars logiska slut är en tvättäkta tragedi. Att i det läget skoja bort det logiska slutet till förmån för en hoppfull upplösning kryddad med en mer än krystad referens till Rickard III är fegt och svagt.
De fyra karaktärerna är klädda i likadana kläder av typen traditionell streetwear, grå hoodies och sportdojor. Det är möjligt att det ska signalera tillhörighet, men jag ser bara konformitet.

Jag är däremot förtjust i scenbygget. Vi är placerade på två låga läktare på den rektangulära scenens långsidor. Det är nära, det är tätt med en korrugerad plåtvägg på ena kortsidan och en mattsvart yta med spotlights på den andra. Fyra kvadratiska flyttbara lådor tjänstgör som allt annat.

Verkligetstrilogin ska spelas på skolor och ska vara ett underlag för diskussioner om identitet och utveckling. Varför då vara så traditionell? När en ung flicka drabbas av en identitetskris är lösningen glamour, när motsvarande händer en ung pojke är lösningen att bli Tyler Durden. Varför inte tvärtom? Jag kommer heller inte ifrån känslan av att B-Boy är i princip samma pjäs som Bless. Samma mycket angelägna frågeställning, samma traditionella och tyvärr könsbundna lösning. Är det så att författare och regissör vill skapa en trilogi ska det också finnas material för en trilogi och inte bara ett karbonpapper.

I rollerna:
Lillemor Hjelm, Mats Granath, Andreas Ottomar Nilsson, Ronja Svedmark
Längd: 60 minuter, ingen paus

Länk till recensionen av Bless

Vi som är hundra – en fantastiskt underhållande föreställning med ambitiösa och skickliga kvinnor

5 oktober, 2015 by Lotta Altner

Vi som är hundra
Av Jonas Hassen Khemiri
Scenografi Anna Wennerhed
Kostym Ulla Oddsdotter
Maskör Elin Jonsson
Ljus och ljud Pär Ibbling, Hannah Bratt
Projektioner Kundali Löfstrand
Gästspel med Teater Bara på Boulevardteatern den 4 oktober 2015

Inledningsvis tar tre personer sats mot en höjd eller ett stup i Godots anda. Ska vi gå eller ska vi hopp, säger man, därefter bestämmer man sig för att gå, men stannar. Därmed förstår man att kvällens föreställning inte kommer att bli en dans på rosor.
De 3 kvinnliga skådespelarna är alla klädda i varsin färg dvs. gult, orange och rött. Scenen är annars mycket spartansk, men jag fascineras omgående av de svarta klossystem som hela scenen är uppbyggd av. Det verkar aldrig ta slut på möjligheter att använda dem på scen. Man ligger, man sitter man står och man skapar hyllor med dessa kreativa lådor. Därutöver är scenen väldigt mörk och fyrkantig. Det är således personerna som är huvudattraktionerna på scen.
När pjäsen börjar är tempot mycket högt och därmed är det skönt för ögonen att färgskalorna inte varierar och att kvinnorna nästan rör sig som snabba seriefigurer med häftiga ljudeffekter. Kvinnornas energi, kroppsspråk och framåtanda är unikat och underhållande på fler sätt och är mycket tighta. De diskuterar tidens gång och hur valen i livet ger vissa förutsättningar. De leker med tanken att när som helst kan säga stop, backa bandet och börja om. Till deras förvåning hamnar de ändå på liknande plats, trots vetskapen om att de verkligen inte ville komma dit igen. Efter ca 1/3 av spelets gång, inser jag att de 3 kvinnorna gestaltar samma kvinna, fast i skilda tidsepoker av sitt liv. Konversationerna, besluten och slagsmålen har varit med det egna jaget på olika nivåer. Färgmässigt går ju det också ihop, eftersom gul och rött, blir orange. En och annan biroll har dock hjälp handlingen och tiden framåt.

Vi i publiken skrattar både glatt och besvärande åt en del ironiska, medmänskliga skämt och parodier. Alla känner vi igen oss själva i strävan att vilja vara unika, eller offra oss för familjen eller karriären. Ett kvinnoperspektiv på hur vi kan bli ihop med män, dvs. göra oss mindre som människor, fick flertalet av kvinnor i publiken att titta och skratta menande med varandra. Men något beskt kom också upp från magen. Även det politiskt korrekta och den perfekta kärleken, som dagens människor söker som en självklarhet, får sig en ordentlig känga. Hur kommer det sig att vi ofta ger upp oss själv när en annan människa dyker upp? Hur är samvaron som vi har med oss själva? Väljer vi hellre dåligt sällskap en att vara själv? Vad är egentligen äkta kärlek och hur mycket sex ska man ha utan den?

Det är fantastiskt att se tre kvinnor som är så samspelta och helt ohämmat tar för sig av utrymmet på scen och av varandra. Mest av allt tyckte jag om de små dansnummer som ingick i första delen av pjäsen och gav ett mervärde som inga ord hade kunnat ge.

Det våld och övergrepp som gestaltades på scen återgavs tillräckligt nära den verkliga känslan. Man blev illa berörd och förstod poängen men inte så upprörd att man inte kunde ta in hela handlingen i sitt stora sammanhang, vilket var befriande. Tänk vad människor ljuger för sig själva för att upprätthålla en fasad mot sig själv och andra! Lyckans begrepp sattes på prov och tack och lov stod man för att du är själv ansvarig för din egen lycka och den kan du inte jämföra med andras. Trots all den ondska och elände som finns, kan vi glädja oss åt en härlig höstdag i solsken.

Mot slutet av föreställningen drogs tyvärr tempot ner allt för mycket och några former av smygmoralism och lätt pretentiösa slutsatser levererades. Avståndet mellan det parodiska och sentimentala blev allt för långt. Man kunde inte acceptera övergången. Räddningen var det underbara kroppsspråk som Sara Hagnö gestaltate och avslutade kvällens föreställning med som den ”gamla kvinnan”. Trots karaktärens förvirring, kunde man inte låta bli att le i mjugg.

Det var överlag en fantastiskt underhållande föreställning med ambitiösa och skickliga kvinnor på scen. De fyllde ut varje rörelse och varje ord var grundad i en större dimension. Kom ihåg ”vi är minst lika lagom lyckliga som alla andra”.

Medverkande Marina Almén, Fanny Larsson-Auna, Sara Hagnö

Tankar kring revyn Utsålt på Stockholms stadsteater

1 oktober, 2015 by Lotta Altner

Utsålt
Av: Babben Larsson, Mikael Tornving och Adde Malmberg
Regi: Adde Malmberg
Scenografi: Hansson Sjöberg
Kostym: Gudrun Rösnes
Ljus: Alarik Lilliestierna
Mask: Maria Lindstedt
Kapellmästare: Marika Willstedt
Premiär på Stockholms stadsteater den 30 september 2015

I lättsamhet presenterade skådespelarna ensemblen på scen. Man förklarade självklarheter om sina roller denna kväll och gick omkring i typiska revymanér, flörtandes och ibland skrattandes med publiken. Det kändes ytterst lättsamt, skoj och något mer inbjudande än jag hade trott. Publiken hängde utan tvivel på vid minsta lockbete. De betalande gästerna längtade efter att bli roade. En och annan skalad morot stacks åt oss.
Föreställningen bestod av två akter, där varje akt har snabba sketcher (17 st i varje akt) efter varandra. Dessa små inlägg i debatten varierade kraftigt, både i innehåll och i underhållningsvärde. Ibland kändes det väldigt tydligt att ett nummer eller en sång var någon form av utfyllnad för något annat och därmed gav det inte lika mycket kraft, värde eller betydelse bakom orden.

Det märktes tydligt att revyn har tre stycken manusförfattare, som troligtvis var ansvariga för olika delar. Jag har svårt att se att det gjort allt skrivande tillsammans. Innehållet varierade tydligt och humorn var allt från det morbida till det lätt tramsiga. Jag hade förväntat mig vassare budskap i den här revyn och att man någon gång skulle känna av satirens knivvassa egg. Kvällens innehåll var mestadels bra, trevligt och man log. Framträdandena var mer skrattretande och dråpliga, än något annat. Ironin kunde vara sann och trovärdig, ge poänger, men enbart vid några tillfällen kom slag under midjan. Jag hade hoppats på hårdare slag. Jag längtade efter det. Inga försvarmekanismer sattes igång i en alls.

Revyn innefattade allt från självkritik av ”oss” Stockholmare, skäll på SJ, vardagsstress och akademikers trams med ord.
Många av skådespelarna gjorde sitt jobb väl under kvällen, men mest fascinerad var jag av Rakel Wärmländer. Hon gjorde b.la. en fantastisk parodi på moderaternas partiledare, där röst, mimik och kroppsspråk var klockrena på många sätt. Jag hade gärna sett mer av just den typen av humor i föreställningen.
Revyn leverera bäst en hel del tragikomiska budskap som gör att man blir lätt besviken på vår mänskliga natur. Vi människor är allt bra konstiga ibland. För visst är det tragiskt att en del smeker sin Iphone mer än de smeker varandra? Eller att grekerna fuskat sig in i EU och att om vi inte betalar dem pengar går ett land i konkurs.

Däremot lyckades man inget vidare med att försöka vara debattörer till svensk vardagsproblematik. Ska man ge vår stadsminister en känga eller belysa romernas tiggande situation i Sverige, måste man ge något nytt i den diskussionen. Floskler eller klyschor blir bara irriterande. Man kan inte damma av gammal vardagshumor och leverera det som om publiken är korkad och inte begriper något. Det hjälper inte med en ungdomsbild på Lövén med stor pubertal näsa eller en skådespelare utklädd till romersk medborgare för att ge mer kött på benen.
Jag trodde jag skulle bli ”helt såld” på föreställningen. Istället lämnas jag med en lätt ljummen känsla och inget hårt som skavde. Ingen sång har bitit sig kvar och inga repliker nöter i hjärnan. Det enda som ger mersmak såhär efteråt, är Mikael Tornvigs snygga vader (vilket han uttryckligen själv önskade att de skulle göra).

Medverkande:
Mikael Tornving
Adde Malmberg
Elisabet Carlsson
Rakel Wärmländer
Nadja Mirmiran (från 24 oktober)
Kalle Westerdahl
Sofia Bach
Kapellmästare/musiker Marika Willstedt
Musiker Jakob Birgersson
Musiker Mats Persson

Foto: Markus Gårder

Förträffligt iscensatt undergångsdrama – Hedda Gabler på Göteborgs Stadsteater

27 september, 2015 by Mats Hallberg

Hedda Gabler
Manus: Henrik Ibsen
Översättning: Klas Östergren
Bearbetning: Lucas Svensson och Emil Graffman
Regi: Emil Graffman
Scenografi och kostym: Julia Przedmojska
Musik: Fredrik Möller
Premiär 24 september 2015, Studion Göteborgs Stadsteater

Jag såg Maria Bonnevie gestalta en rasande Hedda på Dramaten för bara några år sedan, en bombastisk skarpslipad version i kulörta färger; vilket gjorde att jag hade någorlunda koll på intrigen. Men för att ingen ska sväva i okunnighet vartåt det barkar, tar regissör Graffman till ett grepp som mig veterligen är mycket vanligare i filmens värld. Han inleder nämligen med att ge oss det brutala oåterkalleliga slutet, varvid familjens advokat utbrister: ”så gör man bara inte”. Sedan rullas den täta ödesmättade historien upp fram tills katastrofen. För att bli tillräckligt insatt i rollfigurernas bakgrund och relationer, framför allt männens, bör man läsa på lite i förväg. Regissören har strukit mycket i texten, vilket översättaren Klas Östergren påpekade för mig i paus när jag av en slump mötte honom. Kan inte erinra mig att Bracks titel (assessor) eller Eilert Lövborgs förflutna som forskarstudent blev klarlagt i detta hårdbantade manus. Å andra sidan gav det aningen dunkla draget ett underliggande tryck, vars väntan på utlösning blev rena Hitchcock-effekten. Det är raffinerat utfört och får sin förhöjning med ytterst lämplig musik av Fredrik Möller. Noterade hur den diskreta musiken hela tiden markerade och framhävde scenernas stämning, något som fick mig att sugas in i en nervdallrande historia.

Delvis samma team som hade stor framgång med frk Julie på samma scen, har tagit sig an ett snarlikt tema. Så här dagen efter, har jag kommit på att den olyckliga kvinnan som skapades 1891, antagligen måste betecknas som mer självdestruktiv än hämnaren Lisbeth Salander. Men båda lider säkerligen av liknande bokstavsdiagnos. Hedda är en oberäknelig och otillfredställd karaktär beredd att agera därefter. Generalens dotter har ett komplext beteende med tragiska konsekvenser, utan att det får en helt rimlig förklaring. Varför måste det gå så illa att samtliga karaktärer blir förlorare? Hon leker med sina uppvakatare ungefär som hon leker med sina ärvda pistoler. I likhet med rysk skönlitteratur hundra år tillbaka i tiden eller mer, är hon besatt av sina bekymmer, bekymmer för ekonomin och över kärleken/lyckan. Undrar hur avskydd Ibsen var för sina kontroversiella kvinnoporträtt.

Scenografin är spartansk, går i en grön-beige ton. All dramatik utspelas i salongen förutom att den skymtas i hallen. Makarna Tesman är nyinflyttade. Jörgen har många idéer om möblering. Statister bär som en ständigt pendelrörelse omkring diverse attiraljer. Skådespelarna kan sin sak. Jag gillade snabba skiftningarna mellan beskäftighet och ömklighet. Förtvivlade blickar och medvetet tafatta rörelser kombineras med borgerskapets diskreta charm. Fredrik Evers är fantastisk på att fånga mänskliga tillkortakommanden. Daniel Nyström, en för mig ny bekantskap, gör begåvat den motbjudande hala Brack, en varelse utan ryggrad. Eric Ericsson brukar vanligtvis vara yvigt domderande. Här är han den man hela tiden pratar om, fast sällan råkar. Ericson gör ett styvt porträtt av en nedstämd nedtonad människa som blir ett offer. Carina Boberg förkroppsligar den sälta och kvickhet som pjäsen också rymmer. Vad bör framhållas om tragedins enda egentliga huvudroll? Tolkningen av Nina Zanjani är mitt i prick med en närmast kuslig psykologisk tajming. Med tanke på vad hon presterat tidigare i samma genre ställs förväntningarna skyhögt. Hon, ensemblen och övriga i produktionen infriar dem utan att göra mig fullkomligt salig av teaterlycka. Zanjanis resoluta, också oerhört finkänsliga tolkning, påminner starkt om annat jag sett henne göra, varför man kan påstå att hon på senare år blivit typecastad.

Häpen träffar jag i paus en arbetskamrat, vars ovana vid resonerande klassiker utan fart och fläkt, gjorde att han emellanåt nickade till. Jag anser som framgått att uppsättningen var väldigt välgjord och sevärd. Tidigare omnämnde akademiledamot var begeistrad i paus, tyckte att ensemblen spelade fantastiskt bra och att det gick så snabbt fram till paus att det kunde ha körts på utan avbrott.

Skådespelare: Nina Zanjani, Fredrik Evers, Eric Ericson, Daniel Nyström, Anna Bjelkerud och Carina Boberg.

Tankar om Tolvskillingsoperan på Malmö stadsteater

26 september, 2015 by Redaktionen

Tolvskillingsoperan
Av Bertolt Brecht och Kurt Weill
Originaltitel Die Dreigroschenoper
Översättning: Hans Alfredson och Jan Mark
Regi: Alexander Öberg
Premiär på Hipp, Malmö stadsteater 25 september 2015

Malmö stadsteater sätter upp Bertolt Brechts klassiska Tolvskillingsopera i ett lika klassiskt som nyskapande sammanhang. Tolvskillingsoperan hade premiär i Berlin 1928 och är en kuslig förutsägelse om vad som komma skall.
I nådens år 2044 kommer Estelle att krönas till drottning av Konungariket Sverige i ett Malmö som förvandlats till en rykande hög ruiner. Scenen domineras av en förvriden hög metall som bär en klar liknelse av de förstörda tornen som en gång var World Trade Center i New York, men i detta fallet är det resterna av Turning Torso. Någon form av katastrof har drabbat staden, men om det är krig, naturens krafter eller pestens tid får vi inte veta.
Brecht målar upp är värld där ingen är ärlig, ingen bär någon form av äkta kärlek eller medlidande. Vi ser ett samhälle där civilisationens fernissa nötts bort och allt som återstår är den rena viljan att överleva oavsett medel eller konsekvenser. Det finns inget ädelt över fattigdomen, ingen solidaritet, ingen sammanhållning i samhällets bottenskikt. . Den mer burgna delen av detta samhälle hör vi bara talas om.
Detta förfallna skuggsamhälle befolkas av tiggare, prostituerade, skojare, rånare, mördare och korrupta poliser. I centrum står brottskungen Mackie Messer, mer känd som Mackie Kniven, skojarparet Peachum, vars vackra dotter Polly gifter sig med Mackie.

Tolvskillingsoperan har ingen egentlig handling, ingen drivande dramaturgi utan den staplar bilder på varandra och det är upp till åskparen att skapa sin egen dramaturgi och tolkning. För mig som gillar en bra berättelse är det en stor svaghet, men det är i grund och botten en smaksak.

All rekvisita, alla kläder är skapade av resterna av det moderna samhället. Jag kommer på mig själv med att glömma bort själva pjäsen i min fascination över vad man tydligen kan använda resterna av civilisationen till. Det kreativa kaoset som är scenbygget bygger stämningen av allmänna undergång och elände och är mitt tycket även föreställningens starkaste del. Jag log för mig själv när jag insåg att det vrak till piano som halvt doldes av högar med skräp faktiskt var det piano som användes till pjäsens musik.
Hipps scenkonstruktion med publik på tre sidor av scenen är som gjord för detta bygge. Publiken kommer väldigt nära skådespelarna. Första raden sitter på de facto på själva scenen och skulle kunna sätta fälleben för valfri skådespelare om de så önskar. En lycklig ung man på just första raden fick förmånen att hjälpa den väna Polly med dragkedjan till klänningen.

Trots sitt namn är inte Tolvskillingsoperan är egentlig opera, utan snarare en musikal. Kurt Weils musik känns väldigt mycket tyskt 20-tal. Tre sånger har trängt utanför teaterns värld och blivit en del av musikens allmängods. Föreställningen inleds med en djärv nerskalad version av ” Die Moritat von Mackie Messer” som inte har speciellt mycket gemensamt med den vackra version Louis Armstrong spelade in 1956 under namnet Mack the knife. Kanonsången, inspelad av Imperiet 1988, är mer klassiskt bombastisk och Sjörövar-Jennys visa framförs i traditionell version.
Tolvskillingsoperan bygger löst på Tiggarens opera eller Tiggaroperan, The Beggar’s Opera, från 1728. Brecht snodde skamlöst från såväl Kipling som Villon. Något han fick kritik för. Brecht svarade att han ”tog mycket lätt på saker som andlig egendomsrätt”. Bertold Brecht – en ovetande andlig fader till Pirate Bay.

En stor ensemble gör en gedigen kollektiv insats, värt att nämna är att Malmö stadsteater tagit en grupp unga blivande skådespelare från Malmö Nya Latins teaterprogram som statister. De unga gymnasisterna har varit med på repetitionerna och förmodligen lärt sig mer under denna tid än vad de kommer att lära sig under hela sin studietid. Ett initiativ jag hoppas Malmö stadsteater upprepar och andra tar efter.

I rollerna:
Yazan Alqaq, Sasha Becker, Sven Boräng, Li Brådhe, Göran Dyrssen, Hans-Peter Edh, Mari Götesdotter, Andreas Grötzinger, Linus Lindman, Karin Lithman, Katarina Lundgren-Hugg, Otto Matz, Annie Pettersson, Amanda Quartey, Lars-Göran Ragnarsson, Sandra Redlaff, Alexandra Strömbäck, Henrik Svalander, Ida Tjörnhagen
Kapellmästare: Annika Bjelk Wahlberg

Teaterkritik

Footer

Om oss