B-Boy
Av Emma Broström
Regi: Marie Parker Shaw
Urpremiär på Månteatern i Lund, 25 september 2015
”E som i ensam, E som i Elliot”
B-Boy är del två i Emma Broströms verklighetstrilogi. Del ett, Bless, hade premiär i början av februari 2014. Liksom Bless är B-boy en pjäs om identitet. Vi möter Elliot 14, en tonåring som är minst sagt missnöjd med den han är, eller kanske den han uppfattas som. Han känner sig osynlig, som luft. I hans sinne är det ingen slump att hans namn, Elliot börjar på samma bokstav som vad han är, Ensam.
Elliots liv förändras när han träffar Rickard. Rickard är allt som Elliot inte är. Smart, orädd och minst av allt osynlig, snarare fruktad. Elliot och Rickard, eller Elliot inspirerad av Rickard, börjar leva ett nattligt liv där graffiti är en stor del. Att måla är att bli sedd. Frågan är om Rickard är en verklig person eller är det i själva verket Elliot själv? Är Rickard The Motorcycle Boy från Rumble Fish eller är han Tyler Durden från Fight Club?
Kvartetten på scen med Andreas Ottemar Nilsson som Elliot gör en så pass bra insats som materialet ger dem möjlighet till. Pjäsen är en slags monolog där en i och för sig mycket bra Ottomar Nilsson som Elliot är drivande, medan de andra tre omväxlande får representera omgivningen och Elliots eget känsloliv. Det finns ingen dialog att tala om och symboliken känns överdriven och krystad. Jag kommer på mig själv med att undra varför det överhuvudtaget finns fyra skådespelare på scenen. Det hade räckt med en. Jag är också besviken på slutet. Pjäsen bygger en dramaturgi vars logiska slut är en tvättäkta tragedi. Att i det läget skoja bort det logiska slutet till förmån för en hoppfull upplösning kryddad med en mer än krystad referens till Rickard III är fegt och svagt.
De fyra karaktärerna är klädda i likadana kläder av typen traditionell streetwear, grå hoodies och sportdojor. Det är möjligt att det ska signalera tillhörighet, men jag ser bara konformitet.
Jag är däremot förtjust i scenbygget. Vi är placerade på två låga läktare på den rektangulära scenens långsidor. Det är nära, det är tätt med en korrugerad plåtvägg på ena kortsidan och en mattsvart yta med spotlights på den andra. Fyra kvadratiska flyttbara lådor tjänstgör som allt annat.
Verkligetstrilogin ska spelas på skolor och ska vara ett underlag för diskussioner om identitet och utveckling. Varför då vara så traditionell? När en ung flicka drabbas av en identitetskris är lösningen glamour, när motsvarande händer en ung pojke är lösningen att bli Tyler Durden. Varför inte tvärtom? Jag kommer heller inte ifrån känslan av att B-Boy är i princip samma pjäs som Bless. Samma mycket angelägna frågeställning, samma traditionella och tyvärr könsbundna lösning. Är det så att författare och regissör vill skapa en trilogi ska det också finnas material för en trilogi och inte bara ett karbonpapper.
I rollerna:
Lillemor Hjelm, Mats Granath, Andreas Ottomar Nilsson, Ronja Svedmark
Längd: 60 minuter, ingen paus